Nubbeförbud på midsommar skulle smälla högre

Nyårsfyrverkerierna orsakar mycket debatt, både i traditionella och framförallt sociala medier. Förekomsten av farliga kemikalier - gifter  har varit omdebatterat. Vi en snabb Googling finner jag att de flesta larmrapporter är från 2011 eller tidigare och att ett dokument från branschorganisationen SFB - Sveriges fyrverkeriers branschförbund med osäker datering förnekar förekomsten, bestämt.

Att smällare oavsett när och hur de används förgiftar naturen, torde vara skäl nog för ett förbud. Diskussionen nu handlar om hur och när de används och det är en annan sak. Självklart förekommer det att folk skadar sig och andra på smällare och raketer. Jag har själv många kompisar som i unga år brände fingrarna på en Kina-puff och att hålla i en ett-öres medan den small var en baggis för de tuffaste (inte mig vid den tiden). Unga pojkar har nog i alla tider burit sig dumt åt med sånt som smäller. Det var inte skäl till förbud då och borde inte vara det nu heller.

Det fanns heller ingen, vare sig vuxen eller barn, som brydde sig om när det pangades, så fort askarna köptes in till påsk och hela lovet small det i gathörn och på skolgårdar. Särskilt brevlådor var ett tacksamt offer. Ingen tog dock dessa som skäl att plädera för totalförbud.

Vad ingen egentligen heller brydde sig om då var hur djuren drabbas. Korna löpte amok om de var på bete så tidigt och rev ner taggtråd och elstängsel på vägen ut, oavsett vad det var som störde dem. Hundar om de fanns var ju jakthundar och förväntades ju tåla smällar. Nu är det annorlunda. Jag ömmar för de stackars djuren som måste hålla sig inomhus. Enligt min uppfattning vore detta (såvida inte gifter och tungmetaller förekommer) det starkaste skälet till att tidsbegränsa eller ransonera försäljningen att skydda hundarna.

Nu efter nyårsafton har diskussionen nästan uteslutande kommit att handla om det allmänfarliga bruket av raketer bland folk och då inte riktade vertikalt utan horisontellt, i avsikt att skrämma människor, eller ännu värre träffa dem och egendom. Förfärligt, javisst och i likhet med skadegörelsen på 60- och 70 talet (brevlådorna), något som i första hand de vuxna har ett ansvar att hålla efter och i andra hand polisen. I fyllan och villan är ju troligtvis de vuxna så kallade förebilderna lika aningslösa förövare som någon annan. Polisen har annat att syssla med och med de begränsade resurser som finns, tycker jag det är bra om de gör utryckningar där det förekommer lägenhetsbråk med misshandel och våld i nära relationer.

Det senare är ju som bekant vanligt förekommande under de storhelger då det köps och konsumeras mycket alkohol i Sverige. Det är vid dessa tillfällen som många barn misshandlas och kränks av sina fäder och andra män i deras närhet. Många kvinnor, sambor, hustrur, flickvänner eller tillfälliga bekanta våldtas och misshandlas av sina män då de är påverkade av alkohol och/eller andra droger. Det förekommer också att de ger sig på andra män med knivar, knytnävar, krossade flaskor och vad tillhyggen som finns i närheten. Det är heller inget som enbart är förbehållet socioekonomiskt svaga medborgare och områden, utan är vanligt också på orter som Särö, Billdal, Bellevue, Danderyd och Östermalm.

Dessa segregerade områden i Sverige där män dricker alkohol utgör ett stort problem och en säkerhetsrisk, speciellt under sådana storhelger som nyår och midsommar, men jag hör ingen höja röster för att vi ska sluta sälja sprit för det. Nubben blir kvar till midsommar och raketen till nyår. Det är vad jag tror.

Ola Johansson, Centerpartiet

Industridebatt om betalningsvillkor med Damberg och Ask

Idag deltog jag i en interpellationsdebatt till stöd för Justitieminister Beatrice Ask mot bland andra Socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. I Interpellationen (frågan) till ministern efterlyste han besked om när Regeringen presenterar ett förslag på hur en absolut 30-dagarsregel för betalningar kan lämnas till Riksdagen, eftersom en majoritet med S, Mp, V och Sd röstat igenom ett tillkännagivande om det.

Länken till debatten finner du här och nedan mitt talmanus med några tillägg. Först ett 4 minuters anförande med ett inlägg på 2 minuter.

AB Volvo skär ner ytterligare 4400 anställda eftersom resultaten sammantaget 3:e och 4:e kvartalet tvingat dem till det.

”Tråkigt, men inte oväntat” är Unionens kommentar till det. De drar ner på den fast anställda personalen, medan facket accepterar att de fortsatt gör bruk av 15 000 konsulter och visstidsanställda. Också de är ju fackligt anslutna och anställda i de företag, vars intressen Socialdemokraterna och en majoritet påstår sig vilja värna med en absolut 30-dagarsregel.

Storföretagen använder långa kredittider för att stärka sin kassa. Detta gör att underleverantörer tvingas agera bank. Det är en bild som dessvärre ofta är sann. Men mot bakgrund av dagens besked som grundar sig i att även storföretaget Volvo kämpar med små marginaler på en ytterst konkurrensutsatt global lastbilsmarknad är det otur och dålig tajming av Mikael Damberg att fortsätta måla upp bilden av utnyttjande storföretag och lidande underleverantörer.

Snarare finns det, i de regioner där dessa verkar, ett ömsesidigt beroende, där de som har förmånen att vara leverantör är oerhört angelägna om att kunden, i det här fallet Volvo är fortsatt konkurrenskraftiga och konstandseffektiva, därför att det krävs för att överleva.

Det är just konkurrenskraften hos dessa underleverantörer och unga ingenjörers jobbmöjlighet som hotas om en fördubblad arbetsgivaravgift för unga införs. Centerpartiet är kritiska till den jobbfientliga politik gentemot unga som kännetecknar Socialdemokraterna.

Varför framhärdar de med att driva denna fråga när en överväldigande majoritet 65 % av de företagar- och branschorganisationer säger nej till förslaget att införa en absolut 30-dagarsregel? Det har troligen aldrig föresvävat dem att avtalsfriheten kring villkor som betalningstider kan vara en sätt för nystartade företag att klara kassaflödet i en expansionsfas när de löpande kostnaderna överskrider intäkterna.

Det råder en förbluffande okunskap om företagens och företagandets villkor hos Mikael Damberg.

Själv har jag under många år suttit vid förhandlingsbordet med AB Volvo och kommit överens om priser och andra villkor till ett årligt värde av 40 miljoner kronor, som kundansvarig säljare och konsultchef i ett av leverantörsbolagen, inom teknik- och designföretagen. Med 25 år i fordonsbranschen tror jag mig veta villkoren och värdet av samspel med storföretagen för att utveckla näringslivet i Göteborgsregionen.

För Mikael Damberg och Socialdemokraterna tycks detta synsätt vara okänt. Saknar man egen erfarenhet från industrin blir man lätt ett viljelöst offer för olika påtryckare med egna affärsintressen kopplade till en specifik sakfråga.

(I debatten kommenterade Damberg mitt första inlägg med ”Centerpartiets Liberala principer”. - Det handlar om yrkeserfarenhet, något han och många av hans kamrater saknar)

Centerpartiet värnar jobben och framförallt arbetsmarknaden för nyutexaminerade unga ingenjörer på konsultbolagen och därmed också svenska företags konkurrenskraft gentemot låglöneländer och de länder i vår omgivning som har andra betalningsvillkor. I detta område är det synnerligen viktigt att lika regler gäller åtminstone inom Europa. Risken är annars att företagen rundar reglerna och köper sina tjänster utanför Sverige.

Det bästa hade varit om vi kunde bli överens om att skärpa kraven på snabbare betalningar, utan att en tvingande regel införs.

Ola Johansson

Centerpartiet

Sjöstedts miljarder går till vinster i byggbranschen

Hela bostadsmarknaden behöver göras om så att viljan att investera i bostäder stärks. Det är genom att stimulera konkurrens vi sänker byggkostnaderna och råder bot på bostadsbristen, inte genom att ge patienten mera av den medicin som gjort henne sjuk. Att ge bort skattebetalares pengar till byggföretagen som subventioner kommer inte att sänka trösklarna till bostadsmarknaden för någon. Nya bidrag till bostadssektorn är ingen hållbar politik.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Amineh Kakabaveh väljer att bortse från vilka det egentligen är som bygger och äger de bostäder för uthyrning som behövs för att vi ska kunna få en hållbar tillväxt, där jobb skapas och människor kan utbilda sig. ”Marknaden kan inte lösa bostadsbristen”, följaktligen är det enligt Vänsterpartiet någon annan som måste göra det. De små och stora byggföretagen, de privata och allmännyttiga fastighetsägarna har Vänsterpartiet ingen tilltro till när det gäller få fram bostäder. Samma synsätt har de när det gäller företag som sysslar med vård, omsorg och utbildning. Oavsett vilka vård- och utbildningsföretagen är och vad de gör, vill V hindra att skattebetalarnas pengar går till att finansiera de välfärdstjänster de levererar till människor som gjort ett aktivt val.

Men när det gäller bostadsföretag och byggbransch resonerar de precis tvärt om. Tre miljarder kronor vill Vänsterpartiet överföra till privata byggföretag mot att de bygger 20 000 hyreslägenheter per år. Att fylla byggföretagens fickor med skattebetalarnas pengar när de inte ens har bett om dem kommer inte att bidra till att effektivisera bostadssektorn, utan bara till att göra det ännu dyrare att bygga och bidra till oskäliga vinster.

Regelförenklingar som syftar till att underlätta effektiviseringar av byggena och som ökar konkurrensen är något Centerpartiet välkomnar, liksom förenklingar i Plan- och Bygglagen så att processen från idé till färdig bostad blir kortare. Vi vill också verka för en bättre fungerande bostadsmarknad, som gör fler bostäder tillgängliga för uthyrning och köp. Lägre reavinstskatter vid försäljning och ett skattesubventionerat bosparande stärker ägandet och hindrar bostadspriserna att fortsätta skjuta i höjden. För att kunna fortsätta utveckla hyresrätten och bygga för att möta efterfrågan måste hyressättningen stegvis reformeras.

Vänsterpartiets misslyckanden blir extra tydligt i Göteborg, där det är kranskommunerna som får ta hand om bostadsbyggandet, när den Röd-gröna majoritetens bostadspolitik har havererat. Vänsterexperiment i bostadspolitiken behövs inte, det skapar bara osäkerhet, när det är hållbara villkor och förutsägbarhet som behövs.

Ola Johansson, Centerpartiet

Ingen trängsel när ansvar ska utkrävas

Sverige behöver mer av gränsöverskridande samarbete för att lösa aktuella problem och satsa långsiktigt på hållbar tillväxt. Veckan började med händelserna i Husby och andra Stockholmsförorter. Jag är definitivt inte rätt person att spekulera i orsakerna till dessa och därmed är det meningslöst att försöka sig på att föreslå åtgärder. I det akuta läget får vi lita på att polisen och räddningstjänst gör sitt jobb, att de som bor i de drabbade förorterna sluter sig samman för att i handling visa att skadegörelse inte är acceptabelt och att det finns alternativ.

Tillbaka till Göteborg och den skam vi känner inför ett ledarskap som agerar kortsiktigt och populistiskt i ett läge där långsiktgihet och ansvar skulle behövas bättre. Mycket är sagt och skrivet om det Västsvenska paketet och den finansieringsöverenskommelse där trängselskatter ingår som en del. Varför ska man lura i Göteborgarna att de kan besluta om att avkaffa en lag som Riksdagen stiftat? Vad skickar det för signaler till Göteborgarna och vi som bor i kranskommunerna, när man spelar rysk roulette med våra möjligheter att skapa en hållbar och uthållig tillväxt där alla ges chansen att vinna, även vi som bor i förorterna. När ska det gå upp för Göteborgarna att ett nej till trängselskatter i folkoröstningen (om det mot all förmodan skulle vinna och ännu mer oväntat, påverka riksdagsbeslutet) innebär att kranskommunernas bilpendlare ges chansen att smita från notan, medan Göteborgs skattebetalare, även de som aldrig passerar en tullstation, sitter kvar vid bordet.

Aldrig förr har det varit så tydligt att det krävs ledarskap och samverkan för att bygga ett hållbart Sverige där människor kan närma sig varann. Är det nödvändigt att Riksdag och Regering ska kliva in när detta ledarskap går och gömmer sig? Hoppas inte det, utan att Göteborgarna tar sitt ansvar nu när det lämpats i deras knä. Vi andra har förvisats till läktarplats av Göteborgs kommunfullmäktige.

Ola Johansson
Centerpartiet

Bostadsfia(s)kot i Göteborg

För tre år sedan kom det stolta löftet från S om 10 000 nya lägenheter i Göteborg fram till 2015. När Socialdemokrater samlas för kongress har inte mycket mer skett än att Anna Johansson och Anneli Hulthén (båda S) skyller Regeringen för att de inte varit i närheten att nå målen, medan kranskommuner som exempelvis Kungsbacka bygger väl i nivå med de 500 bostäder som planeras årligen och dessutom en tredjedel hyresrätter.

Hur kommer det sig att Göteborg misslyckas där Alliansstyrda kommuner lyckas bättre? Svaret står att finna i den brist på fantasi och den dogmatiska bostadspolitik som kännetecknat Socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar. När dessa 600000 bostäder står inför ett omfattande renoveringsbehov och utmaningen är att få fram de 40 000 bostäder som behövs varje år, är det endast subventioner och ytterligare regleringar av byggandet som ombuden på kongressen har att ta ställning till.

Byggbonusar och bidrag har alla aktörer artigt tackat nej till, eftersom de vet att sådant kan försvinna när som helst och att de driver kostandsutvecklingen åt fel håll när effektiviteten istället borde öka. Socialdemokraterna vill återinföra kommunal förköpsrätt av mark i tron att det skulle ge fler bostäder. Göteborg är ett exempel på en kommun som trots ett stort markinnehav inte åstadkommer de bostäder som utlovas. Samtidigt klagar privata markägare och små byggherrar över svårigheten att komma till tals med kommunen.

I Riksdagen vill Veronica Palm (s) att kommuner ska ha rätt att bestämma upplåtelseform i detaljplan. Det skulle effektivt hindra privata planinitiativ och försvåra långsiktigt fastighetsägande om det för all framtid bestäms att ett område enbart får bestå av hyresrätter. Socialdemokraterna kräver att Plan- och Bygglagen ska göras om, utan att själva ha något annat att komma med än hårdare regler och mera krångel.

Centerparitet menar att det istället behövs reella ekonomiska drivkrafter, långsiktighet och en hållbar politik för fler bostäder i hela landet. Vi har varit med att ta fram den nya förenklade PBL. Det hindrar oss inte från att vilja hitta genvägar, räta ut kurvorna genom att ta bort steg i planprocessen och minska överklagandena. Statliga stöd ska inte vara bröd och smör åt byggföretagen, utan övervägas för särskilda ändamål som studentbostäder, stimulans till innovativt byggande, klimatsmarta lösningar och åt de som inte på egen hand kan skaffa och behålla en bostad.

Centerpartiet välkomnar mångfald och valfrihet. Vi säger bestämt nej till en stopplag som hindrar de kommuner som vill att bygga energieffektivt. Alla bostäder behövs, även de som hyrs ut i andra hand och de som köps med hjälp av sparade pengar och bolån. Allmännyttan ska bära sig ekonomiskt och samtidigt vara de som tar initiativ och driver på utvecklingen för hyresrätter utanför centrum. Privata byggföretag är de som skall förse bostadskonsumenterna med hållbara och prisvärda bostäder, förutsatt att de ges rätt förutsättningar och själva förmår utveckla ett mer industriellt byggande.

I Kungsbacka står byggföretagen i kö för att bygga åt en ökande befolkning. Det gör att vi kan använda planeringsinstrumentet för att få fram de upplåtelseformer som behövs. Här är det ingen som sörjer att förköpslagen avskaffades, tvärtom tas privata initiativ till planläggning väl om hand. Det har inte alltid varit så. I början av 70-talet var rollerna ombytta. Göteborg blomstrade medan kranskommunerna var på dekis. När Bostadsminister, Stefan Attefall (Kd) besöker oss i början av juni, kommer vi att visa honom ett exempel som andra borde ta efter.

Ola Johansson
Centerpartiet

Huvuddelen av detta inlägg fanns på GT:s ledarsida i går den 4 april.

Varför Ola Johansson (c) tror att sjöfarten har en framtid

Idag har jag varit på redareföreningens årsmöte i Göteborg, som inleddes med en paneldebatt med alla Riksdagspartier representerade, utom V som inte hade någon att skicka. Debattledaren Jan Mosander bad oss att i förväg formulera ett svar (1 min) på varför vi tror på framtiden för Svensk sjöfart. Det här är min inledning:

På det stora hela finns ett stort söktryck på de sjöfartsutbildningar vi har i Kalmar och Göteborg. Kraven att komma in har ökat på senare tid.

Många svenska ungdomar har bestämt sig att arbeta som sjö- eller maskinbefäl eller med sjöfartslogistik och det om något är ett kvitto på att det finns en framtidstro.

Men dessa ungdomar förväntar sig att vi ger dem något tillbaka!

Först och främst måste den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft stärkas och som en följd av det utflaggningen bromsas och vändas tillbaka.

Kvalitén på utbildningarna måste fortsatt vara hög och investeringar göras i simulatorer och lärarkompetens på våra skolor

Praktikplatser behöver finnas på Svenska fartyg som utgår från övertygelse och ambition från redarna själva att se en framtid för svensk sjöfart

Anställningsförhållandena måste vara sådana att det känns attraktivt att söka sig till sjöfarten – det ska vara ”Schyssta bananer”

Politiker och bransch måste tro på – och vara samspelta i hur de vill stärka sjöfartsnäringen långsiktigt

Det skall utgå från att vi ser sjöfartens och hamnarnas roll i en transportpolitik där alla trafikslagen kan samverka för att stärka Sverige och samtidigt minska klimatutsläppen.

 

Ola Johansson

Centerpartiet

Annie på ettårsdagen - Fel kan aldrig bli rätt





Just idag är det ett år sedan Centerpartiet valde Annie Lööf till partiledare. Många tidningar väljer att uppmärksamma detta med intervjuer och kommentarer. En av dessa är Dagens Industri som ägnar ett helt uppslag åt att publicera en intervju som inleds med en kommentar om "usla opinionssiffror". Det vore dumt att påstå att just dessa är något att skryta om. Alla vet att det är valresultaten som räknas och att det hänt förr att C vid enstaka mätningar legat under 4 % väljarstöd.
Ett starkt väljarstöd är inte som en ballong man blåser upp med ett par djupa andetag. Det är snarare som ett hus med en solid grund, där sten fogas till sten och där det måste vara kvalité, både i det som syns och det som inte syns. Fasaden ska vara snygg utan att vara prålig och underhållet måste skötas. Ett sådant bygge kan hålla i 50 år, medan en ballong endera pyser sig tom på innehåll eller försvinner upp i luften med en smäll.

Jag och Annie vid Riksdagens öppnande tisdagen den 18 september

Många drömmer sig tillbaka till "Torbjörn Fälldins tid". Jag såg nyligen den utmärkta dokumentären om Olof Palme, en politiker som ofta lyfts fram som väldigt framgångsrik, fast det egentligen var så att hela hans tid som ledare (med undantag för återkomsten -82) kantades av förlorade val. Likadant var det med Fälldin. Hans första (-73) blev en framgång (lyft av en grön våg och ett gryende miljöengagemang och ett missnöje med S maktfullkomlighet), medan de övriga inledde den negativa trenden. Han slutade sin bana i rättan tid, med ett opinionsstöd under 10 %. Denna negativa trend sammanfaller med en utveckling på landsbygden, där allt färre lever på jordbruk och där livet på landsbygden, i småorter och städer blir allt mer sammanvävt med utvecklingen i hela landet. Folk bor på landet och jobbar i storstaden. Är man jordbrukare är man också en företagare som drabbas hårt av ränteoro och skattechocker.

Idag är det minst lika viktigt för en landsbygdsväljare att vi i Sverige har sunda statsfinanser, låg arbetslöshet och en bra kvalité i skola, vård och omsorg som att vi har tillgång till bredband och ett bra vägunderhåll. Att det går bra för bilindustrin, för telekom, för gruvnäring och tjänstesektorn, skapar jobb även för landsbygdens folk. Därför gör kritiker både inom och utanför Centerpartiet ett tankefel där de tror att Centerpartiets framgång ligger i att ännu starkare profilera sig som ett landsbygdsparti. Allting hänger samman och ska vi vara ett seriöst alternativ inom Svensk politik måste vår politik erbjuda en helhet som hänger ihop och inte exkluderar vissa väljargrupper (läs storstadsväljare). Att satsa kortsiktigt på att enbart vinna landsbygdsväljare kommer inte att fungera och även om det skulle lyckas en gång, innebär det ändå en rak väg mot undergång för Centerpartiet.

Centerpartiet är alltjämt det parti som har den bästa politiken för landsbygden (hur den nu definieras). Det beror på att det inom Centerpartiet finns ett genuint intresse för att hela landet ska leva och utvecklas, som hållits vid liv genom åren. Detta intresse saknas hos andra partier, även i Alliansen. Det är något vi märker i budgetförhandlingar och i det dagliga politiska arbetet. Vi minns exempelvis hur trögt det var att övertyga om att en skatteutjämning mellan kommuner behövde genomföras. Vi har ännu inte lyckats övertyga M, Fp och Kd att ett stöd till biogas kunde göra ännu mera nytta om det fördelades direkt till anläggningar som ett metanreduceringsstöd. Centerpartiet kritiseras, inte för att vi driver landsbygdsfrågor, utan för att vi ibland inte når de resultat som önskas. Det borde man väl inte klandra Centerpartiet för utan snarare våra motståndare.

Vi har tagit på oss den otacksamma uppgiften att tillsätta ministrar som hanterar våra hjärtefrågor. Med det följer inte automatiskt att man kan göra allting man vill. Vi har regeringskollegor med en delvis annorlunda agenda att ta hänsyn till och ibland även en opposition som behöver blidkas.

Bolagsskatten sänks till 22 %. Visst gynnas storföretagen av det, men även underleverantörer, service- och tjänsteföretag som är beroende av att dessa investerar och anställer. Vi glömmer att tala om att beskattningen av expansionfonder också sänkts. Det betyder skattelättnader även för enskilda firmor och handelsbolag. Investeraravdraget ger möjlighet för små företag att utvecklas och att vi får fler riskkapitalister runt våra köksbord än i Stockholms bankpalats. I skymundan av investeringar i järnväg viktig för gruvnäringen i Norrbotten får vi reda på att Hamnbanan i Göteborg tidigarelagts med fyra år (!!). Svårt att tänka sig en nyhet som är bättre för de som bor i Filipstad, Lilla Edet eller Ragunda, att vår viktigaste exportväg kan effektiviseras och utvecklas (90 % av det vi tillverkar för export transporteras sjövägen).

I går och även idag har jag lagt onödigt mycket tid på att diskutera Centerpartiets roll och framtid på Facebook. I något fall visade det sig att den jag debatterade med kritiserade Centerpartiet för att vi inte når resultat i de frågor hon tyckte var viktiga. Mot slutet av vår diskussion visade det sig att hon röstat på M, därför att hon ansåg att det partiet var "regeringsdugligt" och kunde presentera en "statsministerkandidat". Viktigare än så var inte landsbygdsfrågorna för henne.

Just regeringsdugligheten är värd att lyfta fram på Annies ettårsdag. Att hon är duglig som Näringsminister får redan anses bevisat. Att regerandet är vägen till inflytande för Centerpartiet och metoden att nå resultat för landsbygden borde vara självklart för de flesta. Reinfeldt tackade ja till att komma till Maramö för att diskutera Alliansens framtid och idéutveckling. Det visar att ett av målen för Annies ledarskap redan har uppnåtts. Centerpartiet är en ledande kraft inom Alliansen och det enda parti som värnar hållbarhet och landsbygd.

Ola Johansson
Centerpartiet

PS. Gå in och rösta på Annies ledarskap här.
Här redogörs för hur Centerpartiet påverkat budgeten, något som uppenbarligen retat en och annan Socialdemokrat