tisdag 6 juni 2017

Svar till Jesper Lindeblad i Åsa om tågstopp vid Kläppa

Hej Jesper
Ursäkta att jag dröjt med svaret och tack för enträgna påminnelser. Man får många mail och det finns endast tid att besvara de som är direkt riktade till mig personligen och som rör de ämnesområden jag som riksdagsledamot kan påverka. Dit hör tyvärr inte frågan om fler tågstopp i Åsa, men jag debatterar gärna saken offentligt. Vill dock göra klart att jag inte har något som helst ansvar för vare sig kommunernas, eller regionens beslut längre.

Som du nog vet var det jag som kommunalråd och Centerpartiets dåvarande ordförande i Hallandstrafiken Tore Fritzson som genom enträget tjat på Trafikverket fick dem att medge att det fanns ett utrymme i tidtabellen att stanna tåg fler ställen (något som deras experter bestämt förnekade) och av de stationslägen som vi redan tidigare utrett blev det Åsa som fick stationen och efter överenskommelse med ägarna till Öresundstågen blev det tågen som vänder i Halmstad som stannar.

 De stationer som pekades ut i stationslägesutredningen var utöver Kläppa, Väröbacka och Frillesås. I brist på andra alternativ från de övriga kommunerna (Getinge nämndes) så hamnade alla i Norra Halland. Laholm och Falkenberg har sedan en tid förlagt sina stationer utanför tätorten, eftersom banan inte längre går igenom. För dem har markinlösen och lokala protester satt djupa spår och framförallt Falkenberg har med argumentet ”kortare – max 1 tim. – restid till Göteborg” varit argumentet. Det är nog förklaringen till partikamraten Ingemar Johanssons starka ställningstagande. Jag beklagar det men förstår samtidigt att dom som i varje fall till en del tillhör samma arbetsmarknadsregion som vi – Göteborg – vill ha kvar sina korta restider nu när dom fått det. Dom har inte på samma sätt som vi lyckats förmå kommuninvånarna att ställa bilen och åka tåg.

Som jag bedömer det så blir det svårt att ändra på det. Man tycks mena att säger vi ja till fler stopp i Åsa så blir det ännu fler i Halland, för att inte tala om i Skåne. Det har blivit en principsak och det tycker jag är olyckligt.

Det jag och vi tillsammans kan verka för är en tätare trafik med ett nytt tågsystem som vi kan kalla för en Hallandspendel. Den kan handlas upp av Västtrafik genom Hallandstrafiken, köras av Hallandstrafiken som ett nytt system, eller handlas upp genom Hallandstrafiken av de kommuner som vill ha den, t.ex. Varberg och Kungsbacka. Det kommer ju att hända mycket även i Varberg den dagen det blir en tunnel och en ny station. På samma sätt kan man göra i Södra Halland där Pågatågen i Skåne ibland vänder i Halmstad. Då kan Falkenberg stå där som staden utan pendelförbindelser, eller bli den knutpunkt där tågen möts. Från glesbefolkade kommuner med liten befolkningstillväxt är det svårare för oss att få förståelse. Det knorras lite i Hylte och även i Laholm, medan Halmstad borde vara på vår linje.

Bra att vi håller tryck i frågan. Det bästa vore om vi lyckades övertyga resten av Halland att om länet ska växa till en halv miljon invånare och generera skatteintäkter som stärker vård och välfärd i Regionen så behöver vi göra fler orter attraktiva att bosätta sig i, även om man väljer att tjäna sitt levebröd i exempelvis Göteborg. Det handlar om att sätta en positiv bild av Kungsbacka och förmå andra att tänka likadant som vi. Här har vi en gemensam uppgift.

Senast Kommunstyrelsen i Kungsbacka hade möte lades ett förslag från M som kunde tolkas som att de inte vill ha fler stopp. Därför tvingades Centerpartiet att tillsammans med L lägga ett motförslag. Det är Moderaterna som har ordförandeposten i Kungsbacka kommun, i Hallandstrafiken och i Region Halland. Det är deras attityder som är fel, inte viljan hos Centerpartiet. Du kan lita på mig och de andra som har makten att bestämma att vi gör vad vi kan, men Halland är avlångt. Alla begriper inte varför Kungsbackas lojalitet gentemot övriga Halland är viktig. Det vore synd om länet som gör mycket bra tillsammans sprack isär på ett enda tågstopp.

Hälsningar Ola

lördag 27 maj 2017

Jag har siktet inställt mot 2018-22


Nomineringsprocessen inom Centerpartiet i Halland har börjat. Vilka som kommer att ställa upp till val är inte klart, men att både Harald Lagerstedt i Varberg och Millis Wernersson i Falkenberg väljer att lämna sina kommunala uppdrag för att kandidera till Riksdagen är välkänt. Dom, precis som jag har kommunal erfarenhet och det är något som saknas i rikspolitiken. Speciellt när det gäller bostadspolitiken som är mitt huvudområde. För de som tycker det är en viktig fråga borde jag vara ett starkt namn.
 
Centerpartiets uppgång är glädjande och välförtjänt. Kungsbacka är ett av de områden i landet där det går bäst och vi har en stor potential som vi hoppas kommer att ge resultat på valdagen. Men dit är de ännu en tid så jag väljer att inte ge mig in på att räkna mandat. Det är avancerad matematik så huruvida det andra C-mandatet finns inom räckhåll bör vi låta vara osagt. Jag siktar på valsedelns förstaplats och att kunna erövra de flesta kryssen på valdagen.

Det behövs både erfarenhet och nytänkande i såväl riks- som läns- och kommunpolitiken. Vi har många nya medlemmar som vill och förtjänar att ta en plats. Jag hoppas jag kan bidra ännu ett tag med erfarenhet och inspiration endera från min riksdagsplats, eller det uppdrag Centerpartiet och väljarna tycker jag ska ha efter valet. Jag har kvar min anställning i näringslivet och har under åren skaffat mig ett stort nätverk, så jag är inte orolig för egen del.

Kungsbacka bedöms vara en av de kommuner i landet där potentialen för Centerpartiet att växa är allra störst. Även Halmstad har en stor befolkning. Hur man röstar i dessa båda kommuner som tillsammans har över hälften av länets invånare, kan vara avgörande för hur det går för Centerpartiet. Men Halland är stort och varje röst räknas från Femsjö till Fjärås.
 
Men dit är det ännu lång tid, partidistriktet ska tillfråga de som nominerats. Först därefter vet vi med säkerhet vilka personer som får delta i de olika medlemsomröstningarna till kommun-, region och riksdagsvalet. Sedan blir det valberedningarnas uppgift att rangordna kandidaterna till ett förslag som ska underställas de valda ombuden på nomineringsstämmans beslut. Tillsammans blir vi starkare och oavsett vad som sker på vägen fram ska vi jobba för seger och ett ledarskap för Sverige.

Ola Johansson
 

tisdag 18 april 2017

Byggprognoser går det inte att flytta in i

Regeringen slår sig för bröstet över att byggandet ökar men problemet kvarstår. Bostäderna är dyra och där de byggs fortsätter priserna att skena. Regeringen står handfallen inför denna utveckling och får befogad kritik av tre debattörer i GöteborgsPosten, SABO:s VD Anders Nordstrand och Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder och Jan Siezing på installatörsföretagen.

Andelen hyresrätter minskar och skälet till det är att det är betydligt lönsammare att bygga för den ägda marknaden. Boverkets prognoser pekar på ett behov om 710 000 bostäder fram till 2025 och att det råder bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner. Det är ingen absolut sanning. I själva verket har vi ett bostadsbestånd som är underutnyttjat och framförallt en trögrörlighet som gör att de bostäder som skulle behövas mest, den så kallade ”billiga hyresrätten” inte finns tillgänglig för dem som behöver det mest. Det är unga, nyanlända, ensamstående med låga inkomster i städerna som förlorar, liksom orter som har en efterfrågan, men som lider av låga marknadsvärden.

Regeringens subventioner är verkningslösa och byggbonusarna belönar sådana kommuner som skulle byggt ändå. Investeringsstöden går till lägenheter som endast de största och mest kapitalstarka bostadsföretagen klarar att bygga. Peter Eriksson och Magdalena Andersson strösslar med skattemedel. De tar från de fattiga och ger till de rika, när de istället borde se över de regler som hämmar bostadsinvesteringar i fattiga förorter, småkommuner och landsbygder.

Kommunala bostadsföretag som verkar i sådana miljöer hämmas av kraven på direktavskrivning och avstår därför från att bygga nytt och renovera, trots att behovet finns. Övergången till ny lagstiftning vilken har tvingats fram som en följd av EU-medlemskapet är det inte mycket att säga om. Men regeringen borde utreda förutsättningarna för att kringgå den när det gäller särskilda behov av bostäder för äldre, unga eller nyanlända. Den borde förbättra förutsättningarna för att kunna låna till bostadsinvesteringar genom utökande kreditgarantier eller så kallade landsbygdslån. Den borde också analysera vad det beror på att en så liten andel av miljonerna som avsätts till Boverket för hyresgarantier inte används.

Många kommuner har tillgångar de inte tillåts utnyttja i form av attraktiva strandnära lägen för bostäder. En friare tolkning av strandskyddslagen, där allt som inte är uttryckligen är förbjudet borde tillåtas, kan tillämpas redan nu om berörda Länsstyrelser verkligen vill. Kortare och enklare planprocesser, färre överklaganden och snabbare lovgivning behövs, men gör störst nytta där det redan byggs mycket.

 För att öka rörligheten behövs det nyproducerade hyresrätter. För att dessa, som ofrånkomligt byggs till högre kostnad med högre hyror, ska kunna utnyttjas måste de efterfrågas av sådana hushåll som redan bor. Därför behöver rörligheten öka med lägre flyttskatter och nya boendeformer som attraherar äldre. Hyresskillnader måste också utjämnas så att rörligheten också inom bestånden ökar. Den hyresreglering som finns är det verkliga skälet till att det fortfarande inte byggs hyresrätter i den omfattning som skulle behövas. Det borde även Marie Linder och Anders Nordstrand förstå vi det här laget.


 

 

söndag 9 april 2017

Mer öppenhet - mer demokrati

Dagar som dessa är det ett hedersuppdrag att få lov att verka i Bygdegårdarnas Riksförbud som ordförande. Landets största och helt dominerande samlingslokalorganisation, med 1425 medlemmar, står för allt det som vårt land just nu behöver som mest. Mötesplatser som står öppna för alla, över kulturella, språkliga och mänskliga barriärer, att diskutera i, glädjas med, eller att sörja tillsammans.

Idag söndag besökte jag från middagstid och ett par timmar framåt Eskelhem på Gotland. I år, 2017 firar de att den bygdegården, för 80 år sedan, stod färdig och öppnade sina dörrar. En mans-, eller kvinnoålder har den funnits där mitt i byn. Det året 1937 var kriget nära, sedan en despotisk rasist och hans anhang, med populistiska budskap och främlingsfientlig retorik, hade slagit undan benen för en bräcklig demokrati i Tyskland.

Vårt förbund bildades sju år senare 1944, mitt under brinnande världskrig. Just efter det första världskriget 1919 byggdes den första bygdegården i vårt land och 18 år senare uppfördes Eskelhem som jag besökte tidigare idag. Det är inte en speciellt lång tid för en farfar/morfar som snart blir 57 år gammal.

För snart 18 år sedan skrevs BR:s nuvarande idéprogram och sedan dess har samhällsförändringarna varit omvälvande. Se bara på digitaliseringen och vad det har betytt för informationsspridningen. Se på hur mångfalden har utvecklats och hur världsläget förändrats, först till det bättre och sedan till det sämre. Är det rätt att koppla samman världens konflikter och samhällsförändringarna med en så genuint lokalt förankrad företeelse som bygdegårdar? Jag säger ja! Bygdegårdarna behöver formulera om sitt uppdrag och stärkas som aktör i samhällsdebatten. Vi behöver bli bättre på att ta för oss av de satsningar som utlovas av olika regeringar för att stärka landsbygden.

När tillströmningen av asylsökande var som störst var det många av våra föreningar som öppnade sina hus för att erbjuda tak över huvudet. Idag, när integration är en av de största utmaningarna startar förbundet "Take my hand", ett integrationsprojekt med konkret innehåll och guidelines för föreningar och distrikt att arbeta med. Och som sagts tidigare, våra hus står öppna för demokratiska samtal, möten, kultur, fest och folkbildning. Nu som förr.

I Eskelhem valdes som mötesordförande Vi Unga-ordföranden i Stenkyrka Jennifer Olofsson 17 år, med mångårige distriktsordföranden Åke och sekreteraren Kristina på vars en sida. Att på det sättet som Vi Unga gör skaffa sig erfarenhet av att leda demokratiska möten, genom att anamma den traditionella teknik vi har att leda möten, fatta beslut och dessförinnan tillåta en fri debatt, med delaktighet och tydlighet, är en gärning som borde lyftas fram mer. Demokrati är inte att skrika slagord, att hota, eller förstöra. Det är inte heller att vara störst, starkast, äldst, manligast, våldsammast, svenskast, eller mest högröstad.

Den terror som vi just upplevt kan bara övervinnas med mer öppenhet, mer demokrati och likhet inför lagen. Det är tid för unga att ges utrymmen och en röst och det är tid att vi ger utrymmen åt de nya svenskarna att delta i politiken som samhällsengagerade i partier och föreningsliv.

Det var vad jag fick lära mig av Laholmsbon Muna Awash nere på bibliotekets café i Halmstad, tillsammans med Jenny Axelsson (C), bara några timmar före det att en 39-årig Uzbekier stal en lastbil inne i centrala Stockholm och skickade in vårt land i den största, snabbaste och mest brutala samhällsförändringen vi upplevt de senaste 18 åren.

9 april 2017
Ola Johansson
på ett hotellrum i Kiruna

fredag 3 mars 2017

Cykelställsfrågor underskattas

Idag deltog jag i den första Cykelriksdagen på Svenska Mässan i Göteborg, med en panel bestående av ledamöter från alla riksdagspartier. Här är mitt budskap kompletterat med tankar om cykelfrågor som väcktes i samband med debatten.

CP – Centerpartiet = Cykelpartiet
Kritiserade regeringen med representanter Johan Andersson (S) och Karin Svensson-Smith (Mp) för att den dröjt med Nationell Cykelstrategi. Den skulle varit klar 2016 och inte heller idag kunde besked ges när den kommer vara färdig. Utan strategi finns ingen vägledning för investeringar, prioriteringar, satsningar och regler.



Stor publik på Svenska Mässna och direktsänt i SVT Forum den 3 mars kl 13-14.30.
Planera för cykel
Cykeln återtar sin plats i människors resvanor efter att ha varit åsidosatt länge. Som den alltid har i städer som Köpenhamn och Amsterdam, men likt i Sverige då mina föräldrar var unga och fortfarande är i delar av världen som inte haft den utveckling vi sett.

Jag som bostadspolitiker ser att just Cykeln är det transportslag på det naturligaste sättet knyter samman bostaden med det som brukar kallas för transportinfrastruktur.

Ser det som självklart att den alltid finns med och tar plats i planeringen av bostäder. Den bidrar till att knyta samman människor med olika bakgrund och förutsättningar på ett naturligt sätt – när alla cyklar. Ökad cykling är ett sätt att skapa integration. Alla kan cykla och när människor med olika socioekonomisk bakgrund möts på cykelbanan.

Centerpartiet anser att cykling ska ha en given plats som ett eget transportslag i infrastruktur. Först då kan investeringarna träffa rätt.

Cykelplanering är en del av det vi skulle vilja se ingick i vad som skulle kunna bli en regional bostads- och infrastrukturplanering, något en utredning föreslog nyligen, men som regeringen inte gått vidare med. Finansieringen ska då kunna fördelas mellan stat, kommuner, region med olika former av medfinansiering och avgifter på exempelvis bilparkering.

I tätorter
Det skall ges utrymme åt cyklister i trafikplaneringen, med cykelfartsgator, säkra korsningar, där den kommer i kontakt med motorfordon och gående, trygga och säkra cykelparkeringar vid knutpunkter. Gatuparkeringar tas bort och ersätts med cykelfält.

På landsbygden
Vinterväghållningen såväl i städer som längs vägarna ska ta hänsyn till framkomlighet för cykel.

Att ställa transportslag mot varandra som Mp vill är fel väg, då hela Sverige är väldigt stort. Kilometerskatten straffar avståndet mer än utsläppen och vi måste sträva efter fossilfrihet oavsett vilket transportslag det handlar om.

Cykelleder ska inte enbart utformas som turiststråk utan samtidigt vara ett medel för cykelpendlare. Raka vägar ska eftersträvas för den långväga cyklistens behov.

Säkrare cykling
Trafikanterna behöver utbildas och det gäller inte minst vi som cyklar i att ta hänsyn, följa regler och cykla säkert.

Trafikverket kan vara samordnare och inrätta ett cykelkansli, för kunskapande, regleringar och rådgivning till kommuner.

Cyklister har ett ansvar att vara synliga och uppmärksamma, bära hjälm. Men det är viktigt att bilister och framförallt förare av tunga fordon lär sig och förses med hjälpmedel, att vara uppmärksamma.




Moderator Klas Elm, Johan Andersson (s)
och Jakob Forssmed (Kd)
Det är alldeles för många som förolyckas och skadas. När nu cyklingen ökar (glädjande nog) måste vi se till att skadekurvan böjer av och avviker. Det handlar om vad cyklisten själv gör, men framförallt på att vi separerar trafikslagen och förtydligar reglerna.

Cykeln i kollektivtrafiken
Att kunna kombinera cykelpendling med kollektivtrafik vore förstås bra, fast när det är trångt på tåget uppskattar nog resenärerna att kunna använda de platser som finns. Bättre att skapa parkeringsmöjligheter vid pendelstationer och hållplatser och utveckla hyr- och lånesystem.

Främja cykling
Att subventionera inköp av exempelvis elcyklar är ingen bra politik. Hellre använda pengar till infrastrukturinvesteringar och behövs skattelättnader som friskvårdsavdrag måste det gälla all cykling.



Nina Lundström (L), Erik Ottosson (m),
 Jimmy Ståhl (Sd), Karin Svensson-Smith
(Mp) och Emma Wallrup (V)
Föräldrar måste ta ansvar för sina barn i trafiken. Det är inte rimligt att ålägga skolan ett sådant ansvar.

Allt det här är sådant som borde finnas med i en nationell cykelstrategi och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är för oss i CP att den presenteras snarast. Regeringens cykelpolitik har råkat ut för en pyspunka.