Sjöstedts miljarder går till vinster i byggbranschen

Hela bostadsmarknaden behöver göras om så att viljan att investera i bostäder stärks. Det är genom att stimulera konkurrens vi sänker byggkostnaderna och råder bot på bostadsbristen, inte genom att ge patienten mera av den medicin som gjort henne sjuk. Att ge bort skattebetalares pengar till byggföretagen som subventioner kommer inte att sänka trösklarna till bostadsmarknaden för någon. Nya bidrag till bostadssektorn är ingen hållbar politik.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Amineh Kakabaveh väljer att bortse från vilka det egentligen är som bygger och äger de bostäder för uthyrning som behövs för att vi ska kunna få en hållbar tillväxt, där jobb skapas och människor kan utbilda sig. ”Marknaden kan inte lösa bostadsbristen”, följaktligen är det enligt Vänsterpartiet någon annan som måste göra det. De små och stora byggföretagen, de privata och allmännyttiga fastighetsägarna har Vänsterpartiet ingen tilltro till när det gäller få fram bostäder. Samma synsätt har de när det gäller företag som sysslar med vård, omsorg och utbildning. Oavsett vilka vård- och utbildningsföretagen är och vad de gör, vill V hindra att skattebetalarnas pengar går till att finansiera de välfärdstjänster de levererar till människor som gjort ett aktivt val.

Men när det gäller bostadsföretag och byggbransch resonerar de precis tvärt om. Tre miljarder kronor vill Vänsterpartiet överföra till privata byggföretag mot att de bygger 20 000 hyreslägenheter per år. Att fylla byggföretagens fickor med skattebetalarnas pengar när de inte ens har bett om dem kommer inte att bidra till att effektivisera bostadssektorn, utan bara till att göra det ännu dyrare att bygga och bidra till oskäliga vinster.

Regelförenklingar som syftar till att underlätta effektiviseringar av byggena och som ökar konkurrensen är något Centerpartiet välkomnar, liksom förenklingar i Plan- och Bygglagen så att processen från idé till färdig bostad blir kortare. Vi vill också verka för en bättre fungerande bostadsmarknad, som gör fler bostäder tillgängliga för uthyrning och köp. Lägre reavinstskatter vid försäljning och ett skattesubventionerat bosparande stärker ägandet och hindrar bostadspriserna att fortsätta skjuta i höjden. För att kunna fortsätta utveckla hyresrätten och bygga för att möta efterfrågan måste hyressättningen stegvis reformeras.

Vänsterpartiets misslyckanden blir extra tydligt i Göteborg, där det är kranskommunerna som får ta hand om bostadsbyggandet, när den Röd-gröna majoritetens bostadspolitik har havererat. Vänsterexperiment i bostadspolitiken behövs inte, det skapar bara osäkerhet, när det är hållbara villkor och förutsägbarhet som behövs.

Ola Johansson, Centerpartiet

Grand Lady and Green Buildings

Ankom till New York City i lördags med Amtrak-tåg från Washington. Det är alltid spännande att resa kollektivt i andra länder, se och jämföra, medan landskap och städer susar förbi. På resmålet möttes vi av regn och lite tidigare på dagen hade tornados farit fram i utkanterna av New York och såvitt jag förstår även i Washington DC. Nåväl, vädret ändrar sig fort och under söndagen var det på nytt strålande solsken, men utan den kvava fuktighet som präglade Washington. Eftersom inget program är inplanerat på söndagen blev det till att hitta på sitt eget. Eftersom det bara var två månader (exakt) sedan jag sist var här blev det en söndag på Rockaway Beach, en surfstrand långt ut på Brooklynsidan.

Det är inte ledigheten som ska redovisas utan upplevelserna och nyttan med denna av Riksdagen betalda studieresa som görs med 8 ledamöter ur Civilutskottet som huvudsakligen har bostads- och byggfrågor som politikområde.

Tre stilar, Grand Central Station i förgrunden och
Chrysler Building bakom.

I en ny stad vill man få en guidad visning och med en sådan guide som Roberta Brandes Gratz kan man inte önska sig mer, om man vill veta hur utvecklingen som i början av 70-talet, höll på att förstöra vad som fanns kvar av kulturbärande byggnader, parker och grönområden, samt vad som nu görs för att återställa miljöer för människor. Grand Central Station här på 42 St. och det gamla tullhuset på Lower Manhattan var nära att bli grävskopornas rov, samtidigt som hela staden var på väg mot undergång för 40 år sedan. Tack vare folkliga protester räddades byggnader, strax därefter motsatte man sig skapandet av flera nya trafikleder. I detta läge var bilen på sin höjdpunkt medan kollektiva färdmedel som järnvägen var starkt eftersatta. Värdet av en ståtlig Centralstation från 1913 i förfallet skick var inte högt men se hur det ser ut idag.

Parker och grönska, närheten till vatten vid de gamla hamnpirerna och exemplet med den gamla högbanan genom Meat Packing District som nu blivit den berömda High Line Park, som jag besökte senast jag var här med Kicki efter tips från min dotter, Elin och Erik. Som grädde på moset bjöd vår engagerade guide oss in i en av de byggnader och platser hon på egen hand lyckats rädda till eftervärlden. Mitt i Chinatown, en judisk Synagoga! Den var i ett sämre skick är Grand Central och besöktes (ungefär som många tempel hemma) av en åldrande försvinnande församlig. Idag är den ett blomstrande museum, medan den Judiska församlingen firar sabbat på annat håll. En av de saker hon ville förklara med detta är att ett område och dess byggnader från en tid till en annan kan befolkas av nya grupper av människor och fortfarande fungera som hem. När de judiska immigranterna slagit sig ner på andra håll lämnar de få spår efter sig, men de ger plats åt andra på samma resa.



Ett exempel på bevarad bebyggelse,
dessa hus tillhör den ursprungliga i New York

 Mycket av det som åstadkommits har blivit möjligt genom donationer från företag och privatpersoner. Jacqueline Kennedy-Onassis, var en viktig person i bevarandet av Grand Central- (oklart om hon bidrog med pengar), kulturpersonligheter och framgångsrika företagare är ofta bidragsgivare. Donationer är något som ger skattelättnader i USA och bättrar dessutom på eftermälet. Corporate Social Responsibility (CSR) är ju i ropet även här hemma. Likadant är det med finansieringsformer som förenar privat kapital med offentligt. OPS, brukar vi kalla det. Problemen uppstår när investeringen är stor och kostnaden för drift och underhåll inte långsiktigt kan bäras av dem som ursprungligen stod för fiolerna och ingen annan intäkt går att finna.

Roberta är en prisbelönt journalist, författare och ”crtitics”. Henne träffar vi igen på onsdag. Personer som hon visar stora likheter med människor man träffar hemma, som kan vara lite jobbiga, men svåra att bortse ifrån, eftersom det finns ett djup och ett genuint engagemang för saken (inte personen). När hon beskriver Robert Moses, arkitekten bakom den utveckling som höll på att helt och hållet höll på att rasera staden, ger även det associationer till företeelser på hemmaplan. Det är tydligt att det behövs ett starkare folkligt engagemang via de kanaler som finns för att påverka stadsbyggnad och utveckling i svenska kommuner, samtidigt måste transparensen öka i kommunernas arbete, inte minst för att minska risken för segdragna överklagandeprocesser. Politikens roll att ta ansvar för fattade beslut måste politikerna återta själva. Är det någon som känner igen sig i aktuella Kungsbacka-diskussioner är det säkert helt oavsiktligt.


I Bryant Park samspråkar Roberta Brandes Gratz med
Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh

 Mycket av mötena i Washington DC handlade om vad man gör för att stödja ”fattiga” och personer med lägre inkomst än genomsnittet till en bostad. Det går inte riktigt att jämföra Svenska förhållanden med dem som råder här, även om utmaningarna är likartade, när det gäller billiga bostäder och tak över huvudet för hemlösa. Man skiljer på public housing och vad man kallar för affordable housing. Svårt att översätta, men principen bakom det senare är att utifrån olika (låga) inkomstnivåer ordna nyproducerade, eller upprustade bostäder som kostar max. 30 % av inkomsten.

Bostäderna åstadkoms huvudsakligen genom att mark som ägs eller disponeras av stadens ”Department of Housing Preservation & Development” lämnas ut för olika exploatörer att lämna anbud på. Sättet att jobba liknar väldigt mycket det vi kallar ”aktiv markpolitik” med ”markansvisningstävlingar”. Bostäderna som åstadkoms lottas (?) ut till de i den aktuella inkomstgruppen som ansöker och bedöms uppfylla kraven. Dessa kan vara olika på så sätt att det kan röra sig om olika familjesammansättningar, inkomstnivåer, behov (funktionshinder, etc.), eller bostäder för äldre.

Kom ihåg, det handlar om riktade åtgärder gentemot människor med låga inkomster och syftet är att de ska komma i besittning av en bostad som de kan äga och påbörja en bostadskarriär med. Även i dessa sammanhang ser man helst att privat kapital (skattebefriade donationer)är med och bidrar. Public housing och de ovan beskrivna för människor med låga inkomster, står för hela 1/3 av utbudet i NYC, om jag förstått det hela rätt. NYC Department of Housing Preservation & Development är en av stadens myndigheter som även ansvarar för att alla fastigheter sköter sitt underhåll och inte förvaltar bostäder som är ohälsosamma och farliga för dem som bor där. Som en av de fyra medarbetarna vi träffade sade så är deras uppgift att (fritt översatt) ”arbeta för att motverka marknadskrafterna”. Ett häpnadsväckande uttalande kan man tycka, men intrycket är att de städer och delstater vi besökt tar ett stort ansvar för de fattigaste och att ganska stora mängder dollars riktas till stöd av olika slag. Men det är nog endast här i New York som man har som mål att ge alla hemlösa som vill, ett tak över huvudet.

Dagen avslutades med en lång och skön löprunda som man kan följa här.

Ola Johansson
Centerpartiet