Det är jobben som tryggar välfärden (finns inga genvägar) - svar på facebookfråga

Till att börja med så måste vi konstatera att vi när det gäller pensionärernas väl och ve, pensionerna, kvalité och tillgänglighet på vård, omsorg och aktiviteter är helt avhängigt det ekonomiska utrymmet samhället har. Skatteintäkterna ska vara tillräckliga stabila över tid och användas så att de upplevs göra nytta för medborgarna och självklart komma de till del som behöver dem mest.

Vi behöver hålla andelen av befolkningen som är i arbete på en stabilt hög nivå, nu och i framtiden. Det är inget vi helt kan påverka själva, utan det styrs av händelser i omvärlden och andra politiska beslut. Att t.ex. föra en politik som gör att företag och kvalificerade jobb flyttar utomlands är inte bra. Med den befolkningskurvan vi ser framöver räcker det inte utan invandring. Om något parti utlovar skattesänkningar så måste det fiansieras och med den modell ett visst parti förespråkar kommer pensionerna därför på sikt att urholkas. Det ligger ju andr motiv bakom och det är bra att man genomskådar det.

Förändringar i pensionssystemet måste stödjas brett och över blockgänserna och vara stabila över tid. Viktigt att tänka på att det hela tiden finns ett inflöde av kapital till fonderna och det kommer sig av att människor jobbar - idag och i framtiden. Talet om "uppskjuten lön`" är felaktigt. Jobbskatteavdragen syftar till att stimulera till arbete och till inkomster som är beskattningsbara. RUT- och ROT-avdrag är skattefördelar som personer med låga inkomster och pensioner har lika stor ekonomisk nytta av som andra grupper. Utöver att de skapar arbeten och därmed skatteintäkter ger det möjligheter för fler att få tjänster utförda i och runt sina hem. Istället för att urholka och minska RUT- och ROT ska det utvecklas och breddas.

Centerpartiet vill se höjda pensioner för de mest utsatta, men med fortsatta skillnader mellan de som arbetat mycket och dem som inte har lika många år i arbete. Tjänstepensionen ska anpassas till en stigande medelålder. Men just mot bakgrund av att vi lever och håller oss friska längre behöver vi på sikt höja pensionsåldern och förmå fler att jobba längre, genom att höja åldersgränsen för LAS och att ge människor möjlighet att bygga på sin utbildning högre upp i åldrarna.

Avgångsvederlag, premier och fallskärmar sticker i ögonen, speciellt om det gäller personer vars löner betals av skattekollektivet, d.v.s dig och mig. Jag tror i och för sig inte de är av sådan storlek och mängd att det skulle göra någon skillnad om de togs bort. Istället skulle det betyda att chefs- och ledarskap i offentlig sektor inte anses tillräckligt attraktivt för de mest kompetenta att söka sig till. Istället väljer man näringslivet ,där detta är legio. Men det ska vara rimligt och stå i proportion till risken man tar med att byta bana och efter man behövt sluta sin anställning, för att förordandet tagit slut, ska man ha en trygghet under den tid som behövs för att åter hitta ett jobb där ens kompetens och erfarenhet kommer till nytta.

Vilket parti man ska välja är upp till var och en. Jag tror man gör sig själv och andra en björntjänst om man ensidigt ser till en enda fråga. Miljöfrågor är viktiga, utbildning, bostäder, att hela landet kan leva och utvecklas, företag och allra viktgiast en jobbpolitik där fler kan komma in och bidra till att stärka välfärden. Tack för ordet och tack ni som läste ända hit.

 

Ola Johansson

S-politiken skapar oro hos Hallands företagare

Idag besökte TEAM16 Riksdagen. De är en grupp företagare från Hallandskommunerna, verksamma i så vitt skilda områden som verkstadsindustri, lantbruk, restaurang, upplevelse, livsmedel, hushållstjänster, stenhuggeri, konsulting, utveckling, hantverk, som ingår i ett nätverk skapat av Svenskt Näringsliv.

Under dagen har de fått träffa oss ledamöter från Halland som representerar alla partier, utom V (saknar representation i Halland), SD (brukar inte dyka upp och har ingen äkta Hallänning på plats), samt Fp (som för dagen hade förhinder).

Var och en av dessa hade en fråga de ville diskutera från företagarens vardag. Sådant som vi politiker ansvarar för och som påverkar deras möjligheter att verka. Olika saker som har att göra med konkurrenskraft väcktes. Samma lagar och regler tillämpas olika i olika kommuner, det kan gälla tillstånd, tillsyn och nivåer. Att kommunala tjänstemän och även Länsstyrelser beter sig olika gör att ett laxrökeriföretag (visserligen mycket framgångsrikt) upplever att det vore förmånligare för dem att verka i en annan kommun (men då fick de väl bya namn). Ett annat exempel kom från Unnaryds Modell, ett högteknologiskt företag i vår östligaste ort. Det handlade om gjuterisand som förflyttades mellan kommuner i Halland och Jönköpings län, därför att reglerna för hur de kan deponeras såg olika ut och ändrades över tid.

För landsbygdsföretagen är  det infrastruktur, kollektivtrafik och inte minst tillgången till höghastighetsbredband som är avgörande. Det är tråkigt om den som driver företag utanför centralorten upplever att de har svårare att konkurrera om arbetskraften. Åkeriföretagaren från Halmstad var allvarligt bekymrad över hur cabotagetrafiken, det vill säga transportföretag som olagligt vistas i landet och transportföretag som inte har justa anställningsvillkor konkurrerar ut seriösa Svenska företag. Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill införa en kilometerskatt. Motivet menar de är att de med den vill skapa lika villkor. Ingen, varken åkeriföretagarren eller transportköparna runt bordet kunde se på vilket sätt det skulle förbättra situationen. Tvärt om skulle en extra skatt på vägtransporter försvåra ytterligare. RUT-avdraget måste behållas och utvecklas och det vore bra om man med hjälp av utvidgat ROT, tillät även markarbeten kring bostäder att vara avdragsgilla. I kontrast mot det stod (överrasknings-) inhoppet av Socialdemokraten Michael Damberg som dels ville sänka taket för avdagsrätten (minska drivkrafterna att utnyttja avdraget) och dels inte kunde svara på vad som händer när V får inflytnade över en S-ledd regering.

Näringslivsklimatet i Hallands kommuner varierar starkt. Det är fortfarande Laholm som är i särställning, mycket ett resultat av den framlidne Jan Gustafsson (c):s arbete, som förvaltats väl av hans efterträdare. Halmstad har en konstant och bekymmesamt låg nivå. Det enda ljuset där är Henrik Oretorp (c), som nämndes flera gånger. Hylte kämpar på och levererar bättre och bättre, med Henrik Erlingson (c) vid rodret. Falkenberg har förbättringspotential, liksom Varberg. Kungsbacka kommer att vända neråt igen. Jag hoppas på att Centerpartiet åter kan väcka liv i näringslivsfrågorna hemma. Mycket kritik riktas mot stora, dyra företagarträffar (Halmstad, Falkenberg, Kungsbacka), samtidigt som det dagliga näringlivsarbetet i tjänstemannaledet inte lever upp till de vackra deklarationerna.

"Sverige tar matchen" bevisar på ett konkret sätt hur viktiga dessa företag är för att skapa de skatteintäkter som finansierar vår gemensamma välfärd. Det tål att upprepas och filmen med den välkända metereologen är riktigt pedagogisk. De 16 företagarna runt bordet representerar tillsammans en årlig intäkt till samhället på hela 60 000 000 kronor!!

Gruppen som inledde dagen med en rundvandring i riksdagen, fick förutom träffen med Hallandsledamöterna, inhoppet av Damberg (s), även träffa flera kompetenta Centerpartister, Per Åsling, Karin Nilsson, Heléna Lindahl och Anders Ahlgren inne i vårt kansli där dagen avslutades och kvällsförberedelserna inleddes. Att vara med om en omröstning från åhörarläktaren var säkert en annorlunda upplevelse.

Ola Johansson
Centerpartiet

Att jobba, att skapa jobb och att bara vara jobbig

På bloggar, debattsidor och i högljudda TV-debatter träts det. Vill vi eller vill vi inte ha skattesänkningar? Var i den offentliga sektorn saknas det resurser och var slösas det? De Svenska företagarna, för att inte säga deras organisationer, vad är det för särintressen? Nyheten att Brasilien, ett av världens till ytan största länder har köpt 36 Svenska flygplan väcker indignerade känslor. Det kan väl aldrig vara bra!! Ett så fattigt land. Dom som ska arrangera fotbolls-VM kan väl inte ha råd att köpa krigsmateriel och vad ska dom ha det till? Kunde de inte ha köpt av någon annan, som brukar sälja vapen till vem som helst.

Det händer att Statsministern står i TV-rutan och säger att Sverige, jämfört med de flesta andra länder har en stark och stabil ekonomi. Det kan väl inte stämma, så eländigt som Gustaf Fridolin och Löfvén säger att det är. Se där! Var det inte någon undersökning där den svenska skolan var bland de sämsta. Jasså, var det elevernas kunskaper man mätte! Det ska väl jag som går i skolan, eller jag som förälder inte behöva ta ansvar för?

Så kverulerar vi hit och dit. Allting är alltid någons fel. Någon är det säkert skor sig på min bekostnad. Är det inte fastighetsägaren, eller arbetsgivaren så är det parkeringsvakten, fackpampen eller kommunalrådet.

Valet den 14 september 2014 står inte mellan dem som vill skära ner på välfärden och dem som vill satsa på skola vård och omsorg. Inte heller står det mellan dem som vill ha hög arbetslöshet istället för låg, mellan de som vill ha fortsatt brist på bostäder och dem som vill ha bostäder åt alla.

Det är jobbigt att inse, men jobb kan inte utföras om jobbet inte först skapas. Jobb kan inte skapas om det inte finns någon som efterfrågar att det utförs och någon som kan tänka sig att betala den som utför det. Om inte intäkterna för hyran täcker vad det kostat att bygga huset förblir det en brädhög.

Vi står inför enorma behov av arbeten som behöver utföras. Det saknas kanske bortemot 60 000 bostäder. Enorma utmaningar och det finns inte på kartan att vi misslyckas.

Till att börja med blir vi allt äldre, när vi blir äldre blir vi också sjukare och i mer behov av omsorg, samtidigt som det Gudbevars går att bota allt fler sjukdomar. Det blir mer och mer vi måste lära oss i skolan för att klara oss och misslyckas vi så är det endast för att skolan inte tillfört tillräckliga resurser. Barnen behöver omsorg och pedagogik medan vi är på jobbet, tar vägen förbi gymmet, frisören och ICA.

Innan vi hämtar den trötte telningen såhär dagen före julhelgen, har vi under dagen sett till att skapa arbeten, inte bara åt oss själva, utan kollegor, kunder och underleverantörer, till förskolepersonal och busschaufför, frisören och snabbköpskassörskan, plus några till. Alla i samma sits. Vi har jobb som skapats därför att de efterfrågas, så att någon är beredd att skapa det och ser till så den av oss som utför det får en del av det vi betalat för tjänsten utbetalt i lön.
Tillsammans med det vi alla betalar i kommunalskatt, betalas av jobbskaparen bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, moms och andra avgifter in till vår välfärd. Det som sedan återstår räcker till nya gym-maskiner, en ny buss, fler förskoleavdelningar och en ny produktionslinje i fabriken med fler anställda.

 Om vi gör experimentet att höja dessa skatter, både våra egna och företagarens. Vad är det då som får stryka på foten? Jo, det är jobbskapandet, det som ger oss möjlighet att också i framtiden vara solidariska och trygga, trots att vi är fler som blir allt sjukare.

 

God Jul till er alla!

Ola Johansson

Centerpartiet

 

Nya kvalitetsmått behövs i förskolan

Jag minns en kommentar från min företrädare, Ulf Persson (C), som gick ut på att kommunmedborgare tenderade att återkomma med något eller några decenniers mellanrum och tala sig varma för det i nuläget aktuella behovet av kommunal service och att det minsann var mycket viktigare än sådant man tidigare talat om. Hur som helst är det inte alltid lätt att i ekonomisk upp- och nedgång få de kommunala slantarna att räcka till de stora behov som finns i det vi brukar benämna som "välfärd", skola, vård, omsorg och annan skattefinansierad verksamhet.

Barnen är viktigast, men för den som är utsliten och sjuk ska det finnas tillräckligt med resurs för att hon/han ska kunna åldras och lämna jordelivet med värdighet. Innan dess är vi ju glada över att gator och parker är farbara och snygga, att kultur- och föreningslivet stöds, o.s.v. Däremellan får vi finna oss i att efter förmåga och bärkraft bidra med arbete och skatteintäkter. Några lite mer, andra mindre.

Det här var inte tänkt bli en lektion i kommunalekonomi, snarare är det en bakgrund till en aktuell debatt, nämligen den om barngruppers storlek.

Det är ju bara att plocka fram de gamla bilderna ur de egna (födda 84-91) barnens fotoalbum för att se att det var fler vuxna och färre barn i grupperna då. Mycket har hänt sedan dess, men därmed ska man inte tro att det inte fanns synpunkter på personaltätheten. "Daghemmen" har blivit förskolor, med läroplan och ett pedagogiskt uppdrag som kräver dokumentation och föräldrakontakter. Alla barn har rätt till 15 timmars kostnadfri förskola i veckan, just för att få tillgång till pedagogiken. Ingen behöver betala mer än den fastställda maxtaxan, däremot har man möjlighet att skriva in sina barn så många timmar man behöver med hänsyn till arbetstider och skälig extratid för pendling, förutsett att man arbetar, studerar, är föräldraledig (med syskon) eller aktivt arbetssökande. Fler barn är utsatta och har olika typer av diagnoser. Förskolan är inkluderad och det är självklart att barn med funktionshinder deltar och får hjälp att vara med.

Förskolan är ju till för barnen i första hand, men sett ur ett jämställdhets-, eller nationalekonomiskt perspektiv, är det nog få saker som varit så viktigt för tillväxten som att både män och kvinnor kan arbeta heltid. Föräldraförsäkringen är en annan avgörande jämställdhetsreform. Att antalet inskrivna barn ökar och att inskrivningstiderna blivit längre (ibland uppåt 50 timmar per vecka) är inget att klaga över, även om man kan tycka att det vore bättre om fler föräldrar kunde umgås mera med sina små barn. Vi har även rätt att välja ett vårdnadsbidrag, eller att skriva in barnet i enskild verksamhet och ta med barnomsorgspengen dit.

Under parollen "ge oss råd att ha tid med våra barn"
slogs Kungsbackas föräldrar för maxtaxan.

Kungsbacka var en av de kommuner som sist införde maxtaxa och den har varit ifrågasatt, dels för att den varit kostsam för skattebetalarna, men också för att den bidragit till att efterfrågan ökart lavinartat, i takt med en befolkningsexplotion i vår snabbväxande kommun. Tvekan att införa maxtaxan och säga nej till statsbidraget väckte en stark opinion bland föräldrar och till slut gick det inte längre att stå emot. Endast Kristdemokraterna var motståndare och ingen klagar öppet längre över att den finns.

Under några år i slutet av 2010-talet skapades mer än 30 nya avdelningar, bara för att fylla behovet och undvika lagbrott, till följd av att föräldrar fått vänta mer än 4 månader på en plats. Det var ungefär vid den tiden jag och övriga Centerpartister drev frågan att sätta ett långsiktigt mål för barngruppernas storlek på 15 barn. Det var enkel matematik att räkna ut hur många ytterligare avdelningar som skulle behöva byggas för att kortsiktigt nå målet, samtidigt som avdelningar överinskrevs och verksamheter startade i tillälliga lokaler medan tresiffriga miljonbelopp investerades årligen i förskolebyggnader. Målet beslutades av kommunfullmäktige 2005, men uppfyllelsen sköts av naturliga skäl på framtiden, när efterfrågan bromsas upp och utbyggnaden kunde anses vara klar.

Idag ser vi att personaltätheten i Kungsbackas förskolor ökat och är högre än riksgenomsnittet, med 5,2 barn per heltidsanställd personal, samtidigt som storleken på grupperna i genomsnitt är 18 barn. Då ska man vara medveten om att det mycket sällan förekommer att alla barn är där samtidigt. Troligtvis hamnar man på ungefär 15 barn om man räknar bort de som är sjuka, lediga, schemalagda tidigt, eller sent med korta inskrivningstider på 15 timmar. Frågan man måste ställa sig nu är om gruppstorlek fortfarande är ett relevant kvalitetsmått. Personaltäthet, för att inte tala om personalens utbildning, moderna och ändamålsenliga lokaler och möjlighet till långa inskrivningstider är nog så viktigt att ta hänsyn till.

Vad som saknas i Kungsbacka är kvälls- och nattöppen verksamhet. Det skulle öka jämställdheten och skapa möjligheter för fler att arbeta, samtidigt som barnen får lugn och ro på kvällar och morgonar.

Trots att jag som politiker i Förskole- och grundskolenämnden och sedan som kommunalråd verkat för 15-barnsmålet och som ordförande för Nämnden för Service beslutat att bygga nya förskolor för att så långt det är möjligt hålla gruppstorlekar nere, samtidigt som efterfrågan ökat, kan jag inte se problemet med att överge ett mål som i praktiken är omöjligt att verkställa. Det skulle både kräva ytterligare investeringar i nya avdelningar och kraftiga skattehöjningar, såvida inte annan omsorg blir lidande. Bättre att hitta nya sätt att mäta och jämföra kvalité. Om efterfrågan är ett kvalitetsmått, ligger ju Kungsbacka ganska bra till, eller hur?

Ola Johansson
Centerpartiet

Socialdemokraternas inre väsen - ett ljudligt gräl

Mycket medial uppmärksamhet riktas på Socialdemokraterna, LO, Stefan Löfvén, det Verkställande Utskottet och olika ledande S-företrädare och deras inställning till valfrihet inom välfärdssektorn och framförallt frågan om vinster i de företag som är verksamma.

Lite i skymundan håller Socialdemokraterna på att slita med olika bostadspolitiska frågor, med energifrågan, med jobbpolitiken och med andra för ett parti som gör anspråk på statsministerposten, helt avgörande områden att ha klockrena ställningstagande inom.

Mina Socialdemokratiska vänner brukar försvara sig med att de är "ett stort parti som rymmer många olika åsikter" och att "allting kommer att klarna efter kongressen". Det är möjligt, men vad händer på vägen dit och vilka konsekvenser kommer det att få efter det att kongressen fattat sitt beslut och viktiga partiföreträdare, kommunpolitiker, fackliga organisationer och riksdagsledamöter tillhör förlorarna, eller känner sig nödsakade att gå till val på en politik de inte känner sig hemma med.

Det slår mig att Socialdemokraterna idag är ett parti som många vill identifiera sig med, men som har svårt att forma en politik som i slutändan kan samla alla. Så fort det ska till att konkretiseras ställs intressen emot varann, pragmatism emot dogmer, höger emot vänster, företagandets intressen ställs emot fackliga, de som står utanför arbets- och bostadsmarknaden emot dem som är inne, o.s.v. Det är därför ledande Socialdemokrater oftare kritiserar den förda politiken och ibland även kritiserar resultatet av den politik de själva fört under tidigare regeringsinnehav än berättar om vad de själva vill göra.

Inte sällan är det Centerpartiet som blir föremålet för denna projicering av de egna interna problemen. Det påminner lite om hur vi brukar beskriva en mobbare som den osäkre men tuffe som för att dra till sig uppmärksamhet och samtidigt försöka dölja sina egna misslyckanden istället hackar på den som är mindre. Sedan är ju storlek någonting relativt. Från att ha varit ett parti med nära 50 % väljarstöd har Socialdemokraterna i stort sett halverats och under de värsta månaderna med Juholt var läget värre än så. Det är mångfalt fler väljare som lämnat Socialdemokraterna under de senaste 30 åren än som lämnat Centerpartiet, men så vill man inte få det att verka. Inget parti har som Socialdemokraterna ett sådant intresse att skada Centerpartiet och även de båda övriga mindre Allianspartierna. Att något av dessa hamnar utanför Riksdagen är i själva verket deras enda chans att komma åt regeringsmakten. Väl där har de att försöka skapa en majoritet tillsammans med något eller några av de partier som nu ägnar all sin kraft och energi åt att själva dra iväg mot allt mer extrema positioner.

"It ain't over till the fat lady sings!"

Ola Johansson
Centerpartiet

LOV-värt men opedagogiskt

Antagandet av Lagen om Valfrihet föranledde Kungsbacka att snabbare än många andra kommuner erbjuda fler utförare av
hemtjänst till brukare inom äldre- och handikappomsorg. Lovvärt och bra! För att vara en kommun med starkt borgerligt styre har Kungsbacka annars varit aningen senfärdig med att införa valfrihet och på ett kraftfullt sätt låta utmana den egna verksamheten. Centerpartiet har i decennier drivit frågan om att erbjuda omsorgscheckar, långt innan ny lag skapade ett regelverk att hålla sig till. Individens rätt att ställa krav och få dem tillgodosedda har varit vår utgångspunkt.

Valfrihet ska inte bara vara grädden på moset. Vi måste lyfta frågan om kvalité i välfärden, skolan, vården och omsorgen till en nivå som är högre än om det är en privat, eller offentlig aktör som utför den. Samtliga ska förväntas hålla en hög kvalité och bedömas som likvärdiga, även i jämförelse med den omsorgsverksamhet som kommunen bedriver i egen regi.

Enligt Svenskt Näringsliv är det i landet som helhet 55% som avstår att välja. Det kan tyckas vara mycket, men är betydligt färre än vad det är som inte väljer el- eller teleleverantör. Förbättringspotential finns givetvis. Det går att förbättra marknadsföringen av kundvalet. Möjligheten för Dig att välja och välja nytt om man är missnöjd, eller eljest önskar något annorlunda än man för tillfället får är grundläggande och bör breddas.

Det måste finnas bättre sätt att fördela "icke-valsbrukarna" på än genom lottning. Det gör själva grundfrågan om likvärdighet och fritt val svår att kommunicera. Kungsbacka borde hellre valt en metod där det fördelas genom ett rullande schema. Det skulle uppfattas förutsägbart och mer rättvist för både brukare och utövare. En kommun (Staffanstorp) genomför årligen en NKI-undersökning och låter den som får bäst omdöme av sina kunder tilldelas samtliga icke-väljare kommande år. Så skapar de ett incitament att utveckla kvalitén samtidigt som den egna regin har möjlighet att fortsätta behålla de som avstått från att välja genom att förtsätta vara bättre än de privata.

Att vidmakthålla monopolställningen med automatik främjar inte grundiden med valfrihet och undergräver på sikt såväl de kommunala som de privata utövarnas möjlighet att utvecklas och bli bättre.

Ola Johansson
Centerpartiet

- Posted using BlogPress from my iPhone