Mina egna tankar krig #transportgate

Ett kraftigt regn kyler ner semestersverige och medan jag förbereder mig för det traditionella deltagandet i Falkenbergs (10 km) stadslopp och kvällens, förhoppningsvis regnfria konsert med Håkan Hellström på Ullevi, vill jag skriva några rader om veckan som gått.

Jämfört med Nordkoreas robottester och några timmar i Vita Huset framstår väl regeringskrisen och det som på sociala medier kallas #transportgate som en efterlängtad västanfläkt, eller sommarbris i nyhetstorkan.

Jag vill inte ytterligare ge mig in på att anklaga Transportstyrelsens tidigare Generaldirektör Maria Ågren för saker hon redan dömts för. Hon har lidit tillräckligt och det måste vara svårt att föreställa sig hur hon har mått de senaste dagarna. Hoppas hon har en trogen vänkrets och familj att luta sig emot och att det finns en väg tillbaka till ett jobb där hennes kapacitet kommer till sin rätt.

Misstroendeförklaringarna mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist har inget med personerna att göra, utan med deras sätt att sköta sina uppdrag och precis som generaldirektören handlar det om hur uppdraget skötts och huruvida det finns ett förtroende eller ej.

Därför är det lite märkligt när det nu förväntas att vi, ledamöter i fyra allianspartier som är överens om att samtliga tre brustit, genom att inte agera, informera och vidta åtgärder, ska ändra uppfattning i en skuldfråga, bara för att någon av dessa anses populära och för att dennes regeringspost just nu anses särskilt betydelsefull.

Statsminister Löven skall vara glad att det inte är han själv som ifrågasätts. Om Anna Johansson kritiseras för att hon inte känt till vad ingen informerat henne om, så gäller ju även det statsministern i högsta grad.

Fyra partier är överens om formuleringen, angående Peter Hultqvist, försvarsministern, vars misstroendeförklaring kvarstår. Den lyder: "Därför kommer vi inte framföra en sådan begäran utan yrka att frågan om misstroendeförklaring avgörs när riksdagen öppnar, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning."

Det finns således ingen grund för att spekulera i huruvida det finns en skiljelinje mellan allianspartierna i frågan om förtroendet för Hultqvist.

Sedan har det ju i ett lamt försök till försvar från S-sidan att skylla ifrån sig och påstå att det var vi som fattat beslutet att lägga ut registerhållningen hos Transportstyreslen externt, genom s.k. outsourcing. Huruvida det var rätt eller inte kan man förstås diskutera utifrån ideologiska skäl. Om man är emot företags engagemang i kommunal-, statlig-, eller myndigheters verksamhet kan man hävda det. Men att skylla regeringens tillkortakommanden på någon annan än dem själva är oseriöst.

Här väljer jag att citera mig själv: "IT-drift kan outsourcas men aldrig kundens ansvar för säkerheten, vilket är vad som skett och regeringen nu får ta ansvar för".

Jag är tjänstledig från ett arbete på konsultföretaget Combitech som ägs av SAAB. Hos "oss" är IT-säkerhet inom stat och myndigheter kärnverksamhet (läs mer här). Det finns en ständig beredskap i näringslivet att träda in med sin expertkunskap och olika systemlösningar för att hjälpa till, där kunder inom privat och offentlig verksamhet saknar kompetens. Men som beställare kan du aldrig frångå ditt ansvar för hur denna outsourcing genomförs.

I mitt fall har det handlat om ett affärsansvar för kritiska informationslösningar och tjänster som rör service, reservdelar, reparationer och underhåll av fordon. Staten har mycket att lära av industrin, tjänsteföretagen och istället för att kritisera andra, borde det ifrågasättas vad de själva gör när det gäller IT-säkerhet och skydd för personuppgifter.

Trots att de flesta just nu firar semester har det varit en uppställning från riksdagskollegernas sida när det gällt att hålla sig informerade, delta i möten, diskutera och fatta beslut. Särskilt imponerad är jag idag över hur Centerpartiets ledare Annie Lööf. Hon har på riktigt brutit sin semester i förtid för att under flera dagar arbeta dygnet runt för att finna ett välavvägt sätt att framföra kritik mot dem som brustit i ansvar, bestraffa regeringen, men utan att dra in landet i politiskt kaos ett år före valet. Jag har känt mig delaktig och viktig. När Riksdagen öppnar i mitten av september kommer bland det första vi gör vara att rösta om misstroende emot försvarsminister Peter Hultqvist, om inget nytt då framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning.

Ola Johansson

Tillit, ansvar, förtroende och praxis

Praxis – ett ord som under de senaste månaderna kommit i centrum, men som ganska fort förpassats till kulisserna. Detta sker i Sverige där just praxis kommit att stå för något slags måttfull konsensus där lagar regler och bestraffning inte ansetts nödvändigt, därför att vi litar till varandras välvilja.

Tillämpning av praxis bygger på tillit, ansvar och förtroende, men när misstro, egenintresse och ängslan tagit överhanden så rämnar den Svenska modellen, lika lätt och lagom som den skapats.

Det var inte så viktigt med praxis tyckte de rödgröna när brytpunkten för statlig skatt sänktes sedan Sverigedemokraterna valt att ansluta sig till förslaget som innebar att Alliansens budget stärktes, till priset av skattehöjningar för många.

Praxis ska följas tyckte däremot Sverigedemokraterna och en klar majoritet av riksdagen när man tillät dem att, som tredje största parti, tillsätta Björn Söder som andre vice talman, trots att han både före och efter gett uttryck för en främlingsfientlighet som många menar inte är praxis för en representant för vårt parlament. Några ledamöter protesterade genom att inte betitla honom ”herr Talman” enligt gällande praxis.

Ungefär samtidigt avstod Alliansen från att föra fram en egen statsministerkandidat och lade, i enlighet med praxis, ned sina röster så att Stefan Löfven, med stöd av den största partikonstellationen (S, Mp och V), kunde bilda en minoritetsregering, sedan han lovat talmannen att han skulle kunna få majoritet för sin budget. Det var kanske några som inte trodde på det, men säger han det får vi väl följa praxis och lita på honom.

Detta gjordes i förhoppningen att en annan praxis, nämligen den som säger att sedan den egna reservationen fallit lägger man ner sina röster, så att det förslag som i slutomröstningen om budgeten får flest röster kan vinna. Så gick det till när Stefan Löfven bestämde sig för att avisera beslut om ett extraval. Om han följt praxis borde han gått till Talmannen och låtit denne avgöra hur den knepiga situationen skulle lösas, genom samtal och överläggningar.

Sedan det gått upp för alla att den praxis som numera gäller är att inte förlita sig på praxis, har vi fått en decemberöverenskommelse som bygger på en praxis som säger att en budget inte kan innehålla hur mycket som helst. Jag stödjer den, men inser att allt hänger på tillit, ansvar och förtroende.

Vi är tillbaks på ruta ett, där en klar majoritet är överens om att tretton procent av riksdagens ledamöter inte kan diktera villkoren för de övriga åttiosju.

Dessa tretton procent uttrycker en åsikt som många av oss inte delar, men det betyder inte att vi har någon rätt att förhindra att denna åsikt inte uttrycks och diskuteras. Åsiktsfrihet ska råda, med våld och hot inte får förekomma. I vårt sekulära och ”upplysta samhälle” är det en självklarhet, men vi kan inte utgå från att alla delar den uppfattningen. Praxis är att man inte driver med människors religiösa övertygelse, sexuella preferenser, kön, ras, funktionshinder, ålder eller härkomst. Ändå finns det de som påstår att Stockholmare är smartare än lantisar, eller ritar Muhammedkarikatyrer och kommer undan med det. Så ska det vara i ett rättssamhälle, man får begå misstag, till och med kränka folk med avsikt. Så länge man har folkets förtroende kan man till och med bli statsminister.

Leve demokratin, leve yttrandefriheten! #JesuisCharlie

Ola Johansson

Centerpartiet

 

 

 

 

Nu genomförs en landsbygdsfientlig politik

Nu har "decemberöverenskommelsen" presenterats och innehållet förvånar inte mig. Redan i början av december svarade jag på Norra Hallands fråga om extraval genom att hänvisa till en sådan överenskommelse som Alliansens partiledare skrev om i DN redan den 9 december, i samband med att samtalen med Regeringen påbörjades. Allt tal om att utsträckta händer inte tagits emot var lika tomt som de utsträckta händerna från Löfven var. Såvitt jag förstår av vad som sagts betyder det att regeringen måst krypa till korset för att erkänna att det var fel som man gjort tidigare att i samverkan med SD bryta ut delar ur budgeten. Bra! Och det är bra med regler (läs överenskommelse, anm. kl 13.04) som ersätter (icke tillämpbar) praxis kring hur en budget ska kunna antas i Riksdagen. Enligt Annie Lööf var det också Magdalena Andersson (S) som bad om att återuppta diskussioner kring dessa.

När formfrågorna är lösta och extravalet återkallas så återstår politiken och motsättningarna kring de väsensskilda motsättningar som finns mellan de rödgröna och Alliansen. Vi får inte glömma att den budget som ska "släppas fram" av allt att döma kommer att präglas starkt av Vänsterpartiets inflytande. Vi kunde höra en nöjd Sjöstedt belåtet konstatera att deras inflytande varit avgörande.

Nu kommer vi senast vid nästa årsskifte att få en politik genomförd som inskränker valfriheten för människor, som innebär ökade kostnader för landsbygden och hotar ungas jobb när arbetsgivaravgifterna höjs efter vårens budget presenteras. Fram till dess kommer vi att ha rätt budget men fel regering, efter det och fram till och med 2018 kommer vi hatt behöva leva med det dubbelfel som vi måste rätta till i september 2018 när vi åter går till ett ordinarie val.

Ett extraval i mars 2015 skulle inte ha ändrat något, eftersom det inte blivit tydligt vilka konsekvenserna och skillnaderna är mellan de olika regeringsalternativen. En sådan situation skulle enbart gynna Sverigedemokraterna kortsiktigt. Det är ett långsiktigt arbete från oss övriga att erbjuda det partiets väljare alternativ att rösta på utan att överge våra grundläggande värderingar om människors lika värde och rättigheter. Säkert kommer mycket att handla om hur vi på bästa sätt gör migration och asylpolitiken till en huvudfråga utan att främlingsfientligheten påspäds. Då handlar det främst om jobb, bostäder och utbildning.

Pensionsfrågan, försvar och säkerhet, samt inte minst energipolitiken är sådant som målet är att göra långsiktiga överenskommelser kring har det meddelats. Det sistnämnda blir en intressant process att följa. Mot bakgrund av Centerpartiets starka ställning i Alliansen och att Miljöpartiet sitter med vid bordet på den andra sidan har vi som är kärnkraftskritiska inget att frukta, men säkert blir det en svår nöt att knäcka om det inte visar sig att den nu gällande överenskommelsen är den som har bäst förutsättningar att hålla.

Till sist kan jag konstatera att det är skönt att efter julhelgerna lämna procedurfrågorna bakom sig och börja diskutera politikens innehåll istället. Alldeles nyss blev jag uppringd och intervjuad i Radio Halland och lät då meddela att vi nu siktar på valet 2018 och Alliansens återkomst med ett ännu starkare Centerparti.

Ola Johansson
Centerpartiet

Big bang i regeringen - eller när P67 fick o(v)äntat besök

Kall, hård, ogästvänlig och långt från den verklighet vi lever i, rusar den fram i hög fart utan något bestämt mål. Vår regering är som kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko. Den lille landaren Jonas Sjöstedt, V, har lyckats komma tillbaks trots att den likt Philae, för en tid studsade bort. Med vänsterrotation borrar den sig mot kärnan av regeringskroppen med många ansikten, Löfven, S, Fridolin och Romson, Mp, för att medan tid är och innan mörkret sänker sig och energin tar slut åstadkomma så mycket sprickor på ytan som möjligt medan den tar sig djupare in i hålrummen inuti. Här uppe i det blå är inte mångfalden och valfriheten så stor så det passar väl bra att låta Karlsson, SD kretsa hotfullt i en omloppsbana och vänta på det rätta tillfället.

Det påstås att P67 bär på spår av Big bang - universums skapelse. Inte så långt tillbaks men nästan, hämtar S och V grundämnena, medan Mp rent allmänt gillar det tyngdlösa tillståndet.

Ola Johansson
Centerpartiet

Mittens dike

Det har bara gått en vecka sedan valdagen. Ändå är det många som redan dragit långtgående slutsatser om hur mandatperioden kommer att gestalta sig. Valets utgång har blivit en ödesfråga för det politiska systemet, blockpolitiken, partierna och landet som helhet. Samtidigt har vårt luftrum kränkts allvarligt av Ryskt attackflyg. En händelse som de flesta borde tycka är mer dramatiskt än något annat. Det visar hur viktigt det är med tilltro till de vi valt för att leda oss och representera oss gentemot en omvärld full av misstro, kriser och spänningar. En omvärld där välfärd, jämställdhet, öppenhet och frihet förblir en dröm för de flesta.

Jag har skrivit om Sverigedemokraternas röster i tidigare blogginlägg och kommer därför inte nämna detta mer, utöver att konstatera att de sannolikt får en vice talman vald. Kanske blir det Michael Jansson, partiets tidigare ledare och min före detta bänkgranne i kammaren. En politiker som valde att gå in och verka i ett parti som vid den tiden var öppet nazistiskt. Ungefär som Svenskarnas Parti idag.

 

Den tidigare partiledaren i Centerpartiet, Olof Johansson, gläds säkert över att någon frågar efter hans åsikter nu när de två framgångsrikare av hans tre efterträdare finns i rampljuset (Annie och Maud). Han tycks vilja ge en röst åt de som anser att Centerpartiet oavsett allvaret eller storleken på parlamentarisk kris borde vare en ”mädschen für alle”, någon som finns där för behovs omedelbara tillfredsställelse. Den som är närmast till hands när man inte får det man vill ha från någon annan. Han var den som myntade begreppet ”mittens rike” en parafras på det man brukar kalla Kina. Nu verkar det vara många som vill tillbaka ner i gamla djupa hjulspår, tillbaks ner i vad jag väljer att kalla för ”mittens dike”.

 

Valet 2014 var ett systemval. Uppenbarligen drevs de som ville ta makten av att vilja förändra, helst så mycket som möjligt. Oklart vad och i vilken riktning men ändå… Höger mot vänster och i ett diffust ingenmansland, avgrunden, nationalism, kulturkonservativa krafter, redo att fånga upp allt som rör sig där emellan. Alliansens åtta år i regeringsställning borde ha inneburit änden på den traditionella höger-vänsterskalan, men den finns ännu där, redo att rada upp partierna efter. Redan som ung politiker på 80-talet slutade jag definiera mig politiskt i två dimensioner. Då och där, när vi som första parti sedan lång tid satt miljöfrågorna på agendan och stred för ett decentraliserat beslutsfattande och lika villkor i hela landet slutade Centerpartiet enbart vara ett mittenparti för mig. Men idag vill många ha oss tillbaka dit, allra mest de som vill oss illa och som vill se vårt manöverutrymme krympa.

 

Där nere i ”mittens dike” skulle vi ligga mellan höga kanter till till vänster och höger och hjälplöst vädja att bli upplockade och utplånade. Med Maud och Annie upphörde det och vi har tagit oss upp på vägen. Från att ha uppfattats av många som det otydligaste partiet har vi nu efter det tredje valet i Allians en relativ framgång som följer av att vi varit mest konsekventa och tydligast emot det storsamhällessystem med brist på mångfald och alternativ som företrätts av Löfven, Sjöstedt och de båda språkrören. Vi har flera val i rad varit det parti som tappat minst väljare till Sverigedemokraterna. I detta läge är det förvånande (eller kanske inte..) att det finns de, både inom och utanför partiet, som vill att vi ska återgå till att vara otydliga, genom att först av alla ta emot en utsträckt hand som tidigare använts för hugg och slag (och som inte ens av artighet kunde användas för att ta emot en fullständigt okontroversiell rapport om energipolitiken under TV4:s partiledardebatt).

 

Gjorde vi det skulle det inte bara vara ett svek mot våra egna, Centerpartister och Alliansväljare och allt det vi stått för under tuffa debatter och skrivit om i vårt valmaterial. Det skulle vara ett slag även mot de vänsterväljare som trott på bilden av allt ont som Alliansen åstadkommit och som till vilket pris som helst vill tvinga bort oss från makten. 

 

Det går inte att gömma sig bakom ett oklart valresultat som alla visste skulle komma och säga åt Folkpartiet och oss att nu måste vi ta ansvar för en situation som vi gjort allt för att förhindra, men som de på den rödgröna sidan visste om men inte gjorde något för att undvika. Valet stod mellan Alliansen och det okända. Det okända vann och måste nu ta form på egen hand och bilda en regering som kan föra en politik som håller och leder landet i någon riktning. Vad det betyder om ännu en vecka när det börjar dra ihop sig till att sätta sig i kammaren vet jag ännu inget om. Intressant kommer det att bli!

 

Glad ändå för de 1163 kryssen i Halland som gav mig det största stödet bland de lokala kandidaterna med 6,7 % av personrösterna till Centerpartiet. Förväntansfull eftersom jag vet att många bostadspolitiker inte blivit återvalda. Tråkigt för mig, men tråkigast för dom och synd på bostadspolitiken som behöver fullföljas, men nu utan Stefan Attefall i regering och riksdag.

 

Ola Johansson

Centerpartiet

Energiöverenskommelsen ska vårdas

Enligt uppgifter i tidningar så låter Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven meddelar att de gärna vill vara med i en bredare överenskommelse om energipolitiken. Som ordförande i Metall har han välkomnat den uppgörelse som innebär att kärnkraft inte avvecklas. Nu leder han ett parti som har kongressbeslut som är liktydigt med den avvecklingsöverenskommelse som tidigare gällde, där det ju också finns en samsyn med Centerpartiet från tidigare. Den gjorde som bekant under S regeringsinnehav då inga mått och steg togs överhuvudtaget för att få fram alternativ.

Den senaste veckans medierapportering efter programmet Uppdrag Granskning i SVT om branden i våras i Ringhals, dess orsak, konsekvenser och hantering har knappast gjort Svenska folket mer positiva till Kärnkraften. I detta läge väljer Löfven att gå ut och tala om en ny överenskommelse där hans eget parti förväntas ingå. Då är det okej att ingå i den övernskommelse som redan finns. Något "vitt papper" existerar inte. Med nuvarande övernskommelse som bas har aktörerna ställt in sig på en framtid med ökad andel förnybar energi och ett minskat beronende av kärnkraft. Vi ser mycket av den utvecklingen redan, när den salade produktionen från vindkraft överstiger vad en (fungerande) kärnreaktor producerar idag. Vill han vända pilen i en annan riktning och i så fall vilken?
- Klimat- och energiöverenskommelsen innebär stabila spelregler, den möjliggör nyinvesteringar och stärker Sveriges konkurrenskraft, genom förutsägbara villkor för den förnybara energin, kärnkraften, liksom för energiforskning och energieffektivisering och övriga delar av energipolitiken.

- Värdet av denna stabilitet och förutsägbarhet kan inte överskattas. Om S och MP är beredda att ansluta sig till det, och till innehållet i energiöverenskommelsen är de varmt välkomna att göra det. De var välkomna att göra det redan 2009 då överenskommelsen slöts och de är det nu.

Förutsättningen för blocköverskridande samtal är att socialdemokraterna förhåller sig till den energiöverenskommelse de så tydligt tidigare kritiserat. Frågan för dagen och som Stefan Löfven hittills lämnat obesvarad är hur han ser på innehållet i klimat- och energipolitiken.

- Stefan Löfven säger att han vill sätta sig ned vid ett ”rent bord” och förhandla. Men innan man kan bedöma om det finns förutsättningar för sådana samtal måste socialdemokraterna och Stefan Löfven precisera vad de vill i sak med energipolitiken.

För socialdemokraterna finns nu ett antal viktiga frågor som behöver besvaras:

- Hur vill socialdemokraterna att framtidens behov av elenergi skall fyllas?

- Ställer socialdemokraterna upp på dagens mål för förnybar energi och den snabba utveckling vi nu ser med regeringens energipolitik?

- Vill socialdemokraterna avveckla eller bygga ut kärnkraften, och håller de med regeringen om att det inte ska gå ut några statliga subventioner till ny kärnkraft?

- Hur ställer sig socialdemokraterna till regeringens vision om en fossiloberoende fordonsflotta som ingår i regeringens energiöverenskommelse?
Ola Johansson
Centerpartiet