Mittens dike

Det har bara gått en vecka sedan valdagen. Ändå är det många som redan dragit långtgående slutsatser om hur mandatperioden kommer att gestalta sig. Valets utgång har blivit en ödesfråga för det politiska systemet, blockpolitiken, partierna och landet som helhet. Samtidigt har vårt luftrum kränkts allvarligt av Ryskt attackflyg. En händelse som de flesta borde tycka är mer dramatiskt än något annat. Det visar hur viktigt det är med tilltro till de vi valt för att leda oss och representera oss gentemot en omvärld full av misstro, kriser och spänningar. En omvärld där välfärd, jämställdhet, öppenhet och frihet förblir en dröm för de flesta.

Jag har skrivit om Sverigedemokraternas röster i tidigare blogginlägg och kommer därför inte nämna detta mer, utöver att konstatera att de sannolikt får en vice talman vald. Kanske blir det Michael Jansson, partiets tidigare ledare och min före detta bänkgranne i kammaren. En politiker som valde att gå in och verka i ett parti som vid den tiden var öppet nazistiskt. Ungefär som Svenskarnas Parti idag.

 

Den tidigare partiledaren i Centerpartiet, Olof Johansson, gläds säkert över att någon frågar efter hans åsikter nu när de två framgångsrikare av hans tre efterträdare finns i rampljuset (Annie och Maud). Han tycks vilja ge en röst åt de som anser att Centerpartiet oavsett allvaret eller storleken på parlamentarisk kris borde vare en ”mädschen für alle”, någon som finns där för behovs omedelbara tillfredsställelse. Den som är närmast till hands när man inte får det man vill ha från någon annan. Han var den som myntade begreppet ”mittens rike” en parafras på det man brukar kalla Kina. Nu verkar det vara många som vill tillbaka ner i gamla djupa hjulspår, tillbaks ner i vad jag väljer att kalla för ”mittens dike”.

 

Valet 2014 var ett systemval. Uppenbarligen drevs de som ville ta makten av att vilja förändra, helst så mycket som möjligt. Oklart vad och i vilken riktning men ändå… Höger mot vänster och i ett diffust ingenmansland, avgrunden, nationalism, kulturkonservativa krafter, redo att fånga upp allt som rör sig där emellan. Alliansens åtta år i regeringsställning borde ha inneburit änden på den traditionella höger-vänsterskalan, men den finns ännu där, redo att rada upp partierna efter. Redan som ung politiker på 80-talet slutade jag definiera mig politiskt i två dimensioner. Då och där, när vi som första parti sedan lång tid satt miljöfrågorna på agendan och stred för ett decentraliserat beslutsfattande och lika villkor i hela landet slutade Centerpartiet enbart vara ett mittenparti för mig. Men idag vill många ha oss tillbaka dit, allra mest de som vill oss illa och som vill se vårt manöverutrymme krympa.

 

Där nere i ”mittens dike” skulle vi ligga mellan höga kanter till till vänster och höger och hjälplöst vädja att bli upplockade och utplånade. Med Maud och Annie upphörde det och vi har tagit oss upp på vägen. Från att ha uppfattats av många som det otydligaste partiet har vi nu efter det tredje valet i Allians en relativ framgång som följer av att vi varit mest konsekventa och tydligast emot det storsamhällessystem med brist på mångfald och alternativ som företrätts av Löfven, Sjöstedt och de båda språkrören. Vi har flera val i rad varit det parti som tappat minst väljare till Sverigedemokraterna. I detta läge är det förvånande (eller kanske inte..) att det finns de, både inom och utanför partiet, som vill att vi ska återgå till att vara otydliga, genom att först av alla ta emot en utsträckt hand som tidigare använts för hugg och slag (och som inte ens av artighet kunde användas för att ta emot en fullständigt okontroversiell rapport om energipolitiken under TV4:s partiledardebatt).

 

Gjorde vi det skulle det inte bara vara ett svek mot våra egna, Centerpartister och Alliansväljare och allt det vi stått för under tuffa debatter och skrivit om i vårt valmaterial. Det skulle vara ett slag även mot de vänsterväljare som trott på bilden av allt ont som Alliansen åstadkommit och som till vilket pris som helst vill tvinga bort oss från makten. 

 

Det går inte att gömma sig bakom ett oklart valresultat som alla visste skulle komma och säga åt Folkpartiet och oss att nu måste vi ta ansvar för en situation som vi gjort allt för att förhindra, men som de på den rödgröna sidan visste om men inte gjorde något för att undvika. Valet stod mellan Alliansen och det okända. Det okända vann och måste nu ta form på egen hand och bilda en regering som kan föra en politik som håller och leder landet i någon riktning. Vad det betyder om ännu en vecka när det börjar dra ihop sig till att sätta sig i kammaren vet jag ännu inget om. Intressant kommer det att bli!

 

Glad ändå för de 1163 kryssen i Halland som gav mig det största stödet bland de lokala kandidaterna med 6,7 % av personrösterna till Centerpartiet. Förväntansfull eftersom jag vet att många bostadspolitiker inte blivit återvalda. Tråkigt för mig, men tråkigast för dom och synd på bostadspolitiken som behöver fullföljas, men nu utan Stefan Attefall i regering och riksdag.

 

Ola Johansson

Centerpartiet