Tillit, ansvar, förtroende och praxis

Praxis – ett ord som under de senaste månaderna kommit i centrum, men som ganska fort förpassats till kulisserna. Detta sker i Sverige där just praxis kommit att stå för något slags måttfull konsensus där lagar regler och bestraffning inte ansetts nödvändigt, därför att vi litar till varandras välvilja.

Tillämpning av praxis bygger på tillit, ansvar och förtroende, men när misstro, egenintresse och ängslan tagit överhanden så rämnar den Svenska modellen, lika lätt och lagom som den skapats.

Det var inte så viktigt med praxis tyckte de rödgröna när brytpunkten för statlig skatt sänktes sedan Sverigedemokraterna valt att ansluta sig till förslaget som innebar att Alliansens budget stärktes, till priset av skattehöjningar för många.

Praxis ska följas tyckte däremot Sverigedemokraterna och en klar majoritet av riksdagen när man tillät dem att, som tredje största parti, tillsätta Björn Söder som andre vice talman, trots att han både före och efter gett uttryck för en främlingsfientlighet som många menar inte är praxis för en representant för vårt parlament. Några ledamöter protesterade genom att inte betitla honom ”herr Talman” enligt gällande praxis.

Ungefär samtidigt avstod Alliansen från att föra fram en egen statsministerkandidat och lade, i enlighet med praxis, ned sina röster så att Stefan Löfven, med stöd av den största partikonstellationen (S, Mp och V), kunde bilda en minoritetsregering, sedan han lovat talmannen att han skulle kunna få majoritet för sin budget. Det var kanske några som inte trodde på det, men säger han det får vi väl följa praxis och lita på honom.

Detta gjordes i förhoppningen att en annan praxis, nämligen den som säger att sedan den egna reservationen fallit lägger man ner sina röster, så att det förslag som i slutomröstningen om budgeten får flest röster kan vinna. Så gick det till när Stefan Löfven bestämde sig för att avisera beslut om ett extraval. Om han följt praxis borde han gått till Talmannen och låtit denne avgöra hur den knepiga situationen skulle lösas, genom samtal och överläggningar.

Sedan det gått upp för alla att den praxis som numera gäller är att inte förlita sig på praxis, har vi fått en decemberöverenskommelse som bygger på en praxis som säger att en budget inte kan innehålla hur mycket som helst. Jag stödjer den, men inser att allt hänger på tillit, ansvar och förtroende.

Vi är tillbaks på ruta ett, där en klar majoritet är överens om att tretton procent av riksdagens ledamöter inte kan diktera villkoren för de övriga åttiosju.

Dessa tretton procent uttrycker en åsikt som många av oss inte delar, men det betyder inte att vi har någon rätt att förhindra att denna åsikt inte uttrycks och diskuteras. Åsiktsfrihet ska råda, med våld och hot inte får förekomma. I vårt sekulära och ”upplysta samhälle” är det en självklarhet, men vi kan inte utgå från att alla delar den uppfattningen. Praxis är att man inte driver med människors religiösa övertygelse, sexuella preferenser, kön, ras, funktionshinder, ålder eller härkomst. Ändå finns det de som påstår att Stockholmare är smartare än lantisar, eller ritar Muhammedkarikatyrer och kommer undan med det. Så ska det vara i ett rättssamhälle, man får begå misstag, till och med kränka folk med avsikt. Så länge man har folkets förtroende kan man till och med bli statsminister.

Leve demokratin, leve yttrandefriheten! #JesuisCharlie

Ola Johansson

Centerpartiet