En årskrönika 2016...

.....låter sig nästan inte göras utan att man går in och kollar sin Facebook. Det är som om tillfällena tagit överhand över skeenden. Det korta perspektivet och enstaka händelser blir viktigare är helhetsintrycken. Förstår ni vad jag menar, känner ni igen er? Eller så har minnet mitt försämrats.

För ganska precis ett år sedan beskrevs 2015 såhär. Året innan 2014 hade varit ett "skitår" och 2015 blev bättre. Delar man in livet i mandatperioder så måste väl 2016 vara ett mellanår då man utvärderar det som varit och försöker blicka framåt.

I september 2018 är det återigen val. Att döma av opinionsundersökningar kan det bli ett intressant val, där Centerpartiet får en starkare ställning. Om det blir i regering eller fortsatt opposition vet vi heller inget om. Man får utgå från att de fyra partier som hittills utgjort Alliansen är ETT regeringsalternativ och att det ger möjligheter också för oss enskilda riksdagsledamöter att ta plats inom ramen för ett maktskifte.

USA:s val

Resor i tjänsten gör man många, kanske alltför många och det är lätt att bli så blasé att det bara efter något år är svårt att minnas vart man reste och vilket syftet var med resan. Återigen tur man har Facebook, foton och blogg att gå tillbaks till. Många gånger är syftet att representera, landet, partiet, utskottet eller något nätverk och då är personen (jag) underordnad syftet. Året inleddes med ett besök i Seattle redan i februari tillsammans med några av kollegerna i Civilutskottet (resten valde att besöka Sydkorea).

Den andra resan är den mest minnesvärda. USA skulle välja sin första kvinnliga president att efterträda den förste med Afroamerikanskt ursprung, men dessa blåstes på mållinjen av överraskningarnas herre, mannen som talar först och tänker efteråt (i bästa fall), miljardären Donald Trump. Vi var sju ledamöter från Centerpartiet som deltog i ett arrangemang tillsammans med ungefär 200 personer från ett 40-tal länder. Mycket har skrivits på facebook och även på min C-blogg, här. Efter att ha besökt ett valmöte med Trump blev några av oss varse faran, då vi närapå rycktes med i den enorma entusiasm som präglade mötesdeltagarna. Karisma, entusiasm och energi ska inte underskattas. I kombination med ett populistiskt, förenklat och värdekonservativt budskap blir det förfärande vinstgivande. På plats i möteslokalen i Leesburgh, Virginia fick jag tillfälle att lära känna Trump-anhängarna och efteråt kunna ha en dialog med en av dem, via direktkanalen Messenger. Amerikaner vet nog ungefär lika lite om världen utanför sitt stora land som det vi vet om USA.

Halland förblev helt 

Frågan om regionindelning handlar ju icke enbart om Hallands vara eller icke vara. Det är bekant att många partikamrater i olika delar av landet önskade en regionreform med färre och större regioner som motvikt till en stat som blir alltmer centralstyrd, svaga och underbemannade länsstyrelser och myndigheter som tar order endast av regeringen och inte visar mycket av intresse för vad de uträttar får för effekter regionalt. Mycket av det som utretts och presenterats av Indelningskommittén (Kent Johansson och Barbro Holmberg) handlar om just detta. Väldigt litet av diskussionen här hemma handlade om det, utan enbart om huruvida Halland skulle bestå som län och region, eller inte. Från regionledningens håll drevs en kampanj som med stor säkerhet varit framgångsrik, också så till vida att det satte käppar i hjulen för de regionala krafter i andra delar av landet som hade önskat en annan utveckling.

Själv har jag i flera debattartiklar och inlägg pläderat för Hallands möjligheter att verka som region, men det har aldrig varit mitt syfte att stoppa en reform som skulle ge oss decentraliserade statliga myndigheter och slagkraftiga folkvalda organ på regional nivå, åt dem som själva önskat det. Om frågan kommit så långt som till riksdagens bord hade det blivit min uttalade mening som gällt, nämligen att följa partilinjen så som den formats av riksdagsgrupp och partiledning. I slutförhandlingarna lämnades Halland och även Jämtland utanför diskussionen av det enkla skälet att motståndet här var enigt, välformulerat och motiverat. I Hallands fall dessutom underbyggt av reella förutsättningar att i framtiden fortsätta verka som region.

Nu är frågan inte längre aktuell och därmed borde det finnas bättre förutsättningar att föra fram förslag om hur vårt län inom en generation ska växa till 500 000 invånare och bli attraktivt för forskningsbaserade industri- och tjänsteföretag, genom att utveckla former för gemensam planering av bostäder och infrastruktur över kommun och länsgränser, i arbetsmarknadsregioner. Jag kommer i Riksdagen att efterlysa den sedan länge utredda regionplaneringsreformen, som regeringen tidigare utlovat ska komma sedan indelningskommittén presenterat sina förslag. Att Halland alltjämt är helt är givetvis glädjande, men samarbeten och villkoren för en stärkt regional demokrati hoppas jag nu kan diskuteras förutsättningslöst och utan en snara hårt knuten om halsen.

Bostadssamtalen

Året inleddes ju med att regeringen bjöd in de finanspolitiska talespersonerna till samtal, i syfte att nå en bred och blocköverskridande överenskommelse om bostadspolitiken. Det första som bestämdes var att också bjuda med de bostadspolitiska talespersonerna och på det viset kom jag med. Det var Kaplan som inledde och Eriksson som avslutade. Ett ministerbyte mitt i alltsammans med den turbulensen som var kring Mehmet Kaplan underlättade inte. Och givetvis inte heller det totala ointresset från regeringens sida att släppa subventionspolitiken, att diskutera reformer av bostadsmarknaden som innebar att Hyresgästföreningens intressen skulle utmanas. Små meningsskiljaktigheter inom Alliansen om ränteavdraget, samt även där ett ointresse från regeringen att diskutera en nedtrappning av detsamma gjorde att det ganska snabbt stod klart att samtalen inte skulle leda någonvart. Att fortsätta samtalen med Vänsterpartiet kvar vid bordet är en omöjlighet. När den som vill minst sätter agendan händer inget.

Bostadsfrågan idag

Efter samtalen presenterade regeringen snabbt en 22-punkterslista med några mer eller mindre menlösa förslag, ett par tveksamma och några oacceptabla (subventioner). Den bostadspolitiska debatten fortsätter men utan att något av partierna, inte ens mitt eget, vågar presentera några revolutionerande nya idéer. Debatten behöver vitaliseras och både Alliansen och mitt eget parti måste göra ett omtag, fatta nya beslut och ta ställning till avgörande frågor som rör finansiering, kreditrestriktioner och skatter-/avdrag. Det är allvarligt, för bostadsfrågan är kanske den enskilt allra viktigaste lösningen på de flesta samhällsutmaningar vi ser.

Riksdagsarbetet

En stor mängd interpellationer, frågor och kammardebatter har det varit. Det är otroligt stimulerande att debattera med tunga ministrar som Morgan Johansson (S), Mehmet Kaplan och sedermera Peter Eriksson (Mp), samt Anna Johansson (S) om allt ifrån gode män, till dubbelspåret i Varberg. Året börjar med motionsbehandling i utskott och kammare. Under hela året diskuteras och beslutas om lagförslag. Efter sommaruppehållet arbetas det både med det egna budgetförslaget, partimotioner och alliansgemensamma-, om sakpolitik, samt de egna enskilda motionerna som förväntas lämnas in redan i början av oktober. Strax innan juluppehållet beslutas och diskuteras regeringens budget indelad i respektive utgiftsområde, där bostads- och konsumentpolitiken faller inom Civilutskottet. Däremellan drivs kampanjarbete av olika slag i olika kanaler. Så går ett år i tjänst för Centerpolitiken för medlemmarna och väljarna.

Träning, tävling och hälsa

Året har varit skadefritt och förutom att 2015 avslutades med ett återfall i epilepsi, på grund av utebliven medicinering (ordinerad av läkare), som resulterade i ett påtvingat bilkörningsuppehåll (igen). Det blev både Göteborgsvarv, Falkenbergs Stadslopp och Bockstenstur (MTB-cykling) i år. Gymmet med maskiner och löpband har fått enstaka besök med periodvis lite högre frekvens. Det har känts bra, även om de synliga resultaten är svårupptäckta. Det bästa av allt är att jag orkat hålla ut med löpningen hela året och klarar 10 km rundor på strax över 6 min/km ända tills idag. Matchvikten bör hålla sig under 80 kg, men då måste man inte bara träna mer, utan även äta mindre. Vi får se hur det blir med den saken. Anmälan till Göteborgsvarvet den 20 maj -17 är gjord och betald.

Familjen växer

I takt med att barnen blivit vuxna och skaffat sig egna familjer växer känslan av samhörighet med dem. Förra året avslutades ju på ett dramatiskt sätt då lilla Elsa kom till världen på en bänk med mina och pappan Eriks hjälpande händer. Nu är hon en dam med bestämda åsikter, stark vilja och mycket charm. Hon har fått en kusin, Elis som nu är tre månader och börjar bli en person att ha små samtal och lekar med. Fyra är de nu till antalet, barnbarnen. Dom stärker banden mellan mig, min fru Kicki och de tre barnen, Linnea, Elin och Pontus. I somras var vi på Mallorca och firade hustruns 60-årsdag. Då var alla med.

En som inte längre är med är svärfar Sten. han gick bort den 22 december efter att ha vistats på ett särskilt boende och levt ett stillsamt och bekymmerslöst liv, utan att riktigt känna till sammanhangen. Skönt att få lämna in på det sättet efter ett mödosamt liv som bonde. Att samtidigt fostra tre barn på egen hand, varav en är min älskade hustru, förtjänar min djupaste tacksamhet och respekt.

Våndorna inför framtiden

Jag lutar åt att kandidera för ytterligare en period i riksdagen och känner mig taggad att ta mer plats som bostadspolitiker, samt att bredda engagemanget i de övriga frågorna som Civilutskottet ägnar sig åt. Under våren sker nomineringarna och i höst är det dags för medlemmarna att ge besked om de har förtroende för mig som deras riksdagskandidat. För mig som ännu är tjänstledig från mitt arbete på konsultbolaget är en återgång till yrkeslivet en möjlighet, liksom andra dörrar som säkert öppnar sig den dag man bestämmer sig för att kliva av. Men som sagt. Det är inte tanken som det känns nu. Jag har mer att uträtta och bostadspolitiken är en alltför viktig fråga för att bara lämna vidare. Hoppas dock på att den lyfts fram mer i vår centrala kommunikation.

Om...

Valet i USA, osäkerheten som råder i världen och det spel som pågår mellan stormakterna, där nu även Kina blandat sig i med sin ekonomiska makt kan vara ett hot eller en möjlighet. Om världens ledare bestämmer sig för att rädda planeten och dess känsliga ekosystem genom att fullfölja Parisavtalet och sluta fred även i cyberkriget. Om vi lär oss att människor i alla tider rest, flyttat dit där möjligheterna att starta om med ett bättre liv åt sina efterkommande och anpassar våra attityder till det så finns det hopp även för mänskligheten. Om vi ger integrationen ett innehåll som är begripligt för den som förväntas bli integrerad, kan erbjuda sådana levnadsregler och villkor så att alternativet utanförskap inte är ett alternativ för den enskilde, då finns det hopp också för alla de vuxna och barn som lever i vårt land.

Med dessa ord vill jag önska läsarna ett gott slut och ett gott nytt 2017.

Kungsbacka den 30 december 2016

Ola Johansson

Tvära kast - femtiofem bast - i all hast

Den här bilden på lilla Elsa får inleda krönikan i år, eftersom känslan när ett år har gått är att det går upp och ner, men slutar på det stora hela nästan alltid på plus. Förhoppningarna på 2015 var stora, åtminstone om man ska gå på årskrönikan jag skrev här för precis ett år sedan. Då hade jag blickat tillbaka på ett år med hjärtoperation, två valrörelser, min pappas bortgång och ännu ett hälsomässigt bakslag. Ett "skitår" som ändå kändes okej när det väl tog slut. Så var nog 2015 med. Ett år som inneburit att man fått brottas med sina egna värderingar och kanske ännu mer med andras. De så kallade sociala medierna gjorde en stundtals mer asocial än något annat.

Som Centerpartiets bostadspolitiker känner man sig emellanåt rätt ensam och har mest kollegor från andra partier att brottas med. Ska inte sticka under stol med att det är bland partiets kommunpolitiker och de rikspolitiker med egen kommunal, företagar-, eller yrkesmässig bakgrund jag känner den största förståelsen och uppskattningen. Jag är bekväm och nöjd med det och försöker intala mig att sociala medier inte är ett mått på något annat än träffsäkerheten hos Facebooks målgruppsorienterade försäljningslogik. Men ibland saknar man bekräftelsen och ryggdunkarna från de som borde känna som sin uppgift att inspirera. Nu är migrationsfrågan den i särklass mest diskuterade samhällsutmaningen och det vore väl själva katten om det inte också skulle innebära att bostadsfrågorna kom högst därefter på i den nationella debatten också inom mitt eget parti. Jag kommer fortsätta tjata, men söker möjligheten att bredda debatten och utveckla mitt nätverk i branschen. Är supertacksam för alla som hjälper till inom- och utanför partipolitiken. Inte minst Sandra och Gisela som jag jobbar ihop med i vardagen.

Högst på pallen kan man ju få komma av andra skäl. Inte nog med att det i Almedalen blev tillfälle att prata mycket om Centerpartiets bostadspolitik, så gavs det möjligheter att bli korad till mästare. Det är väl lite som det varit med politiken. När det är som trängst öppnas plötsligt en lucka, någon gör ett misstag och plötsligt passerar man mållinjen som etta. Mikael Castanius, Erik A Eriksson och några grabbar till fick erkänna sig besegrad och den som var mest förvånad var han som stod överst på pallen vid gocartbanan utanför Visby.

Ett nytt och nödvändigt bostadspolitiskt program - eller ställningstagande, fick vi med oss från partistämman. Arbetet med det präglade mycket av vårens politiska arbete. Den grupp bestående av mig, Marita Ljung, Eva Nypelius och en rad experter som kom in och gav oss råd och inspel fick mycket beröm av partistyrelse och stämmoombud i Falun. Då när beslutet fattades kändes det som man omgående skulle vilja starta om på nytt.

Det är kanske en halv miljon bostäder som behövs de kommande fem åren, inte 250 000 som många trodde. Då krävs det mer än friare hyressättning, skattereformer och lite regelförenkling. Det krävs en liberalisering, där principen ska vara "allt är tillåtet, utom det som är absolut förbjudet", råder. Många hävdar att det är jobb som är viktigast att erbjuda nyanlända. Jag menar att det måste vara en bostad som kommer först och i dagsläget vet vi ganska exakt hur många fler bostäder som måste fram och i vilken takt. Jobben däremot är mer diffust och resultatet beroende av effekten de reformer som genomförs.

Med en sådan förhoppning går jag och hustru Kicki till den femte riksdagsöppningen. Hur många fler det kommer att bli är en fråga jag brottas med varje dag. jag har större förväntningar på det politiska livet än att spela en sidoroll i ett parti som har gott om mer ambitiösa och långt mer inflytelserika personer än en av de äldre av oss 22 riksdagsledamöter. Alternativet att återgå till näringslivet är då och då långt mer attraktivt än att fortsätta till 2022, eftersom kundkontakterna där är så mycket mer direkta och konkreta. Tekniken intresserar mig och arbetsgemenskapen är helt annorlunda. Och i en ålder när man har närmare till pensionen än 40-årsdagen är planeringsförutsättningarna annorlunda.

Speciellt när man har dessa båda gossar att tänka på. Egon och Ture med Linnea - favoriten (moster/faster). Den här bilden är bara några veckor gammal. Linnea kom hem från året i London som teatervärdinna och flyttade till Göteborg, så nu är alla barnen med sina familjer inom räckhåll. Stockholm är blott en arbetsplats för mig. Tidigare ett resmål i sig.

Med en ny förbundssekreterare i Bygdegårdarnas Riksförbund, Maria Anstett-Andersson har uppdraget som ordförande blivit ännu roligare. Förbundet har haft 1422 medlemmar och vuxit oavbrutet i över 40 år. i skrivande stund är det osäkert (anm. Vid årsskiftet visade det sig att vi fortfarande har en ökning) om det blir en ökning i år eller hur stor den blir. trenden är positiv och vårt förbund har många goda år framför sig. Åtminstone ett till med mig som ordförande om medlemmarna vill.

 

Men så klart politiken fascinerar. Jämställdhetsfrågor, internationella frågor, bistånd, fred, säkerhet, HBTQ-rättigheter. Det är ju så mycket man får nosa på. Kvinnan på bilden jämte mig är vice Talman i det Brittiska underhuset och heter Eleanor Laing och tillhör Tories. Dit var jag bjuden i början av december för att tala om jämställdhetsarbetet i det svenska parlamentet, eftersom jag tillhör en arbetsgrupp som jobbar med det. En annan minnesvärd resa gick till Zambia. Den beskrivs utförligt ett annat blogginlägg. Låt oss enbart konstatera att det finns mycket att glädjas åt i världen, men fortfarande en hel del att göra. Den som tror att vi genom stängda gränser ska kunna ta del av allt detta och själva hänga med har fel.

Sommaren kommer och det växer godsaker inom räckhåll, även för de minsta. Egon som är 19 månader nu var länge minst. Här har han hittat vinbärsbusken vid stugan i Olofsbo, där vi försöker vara så ofta det går och har tillgång. Nu är det mest underhåll och upprustning som gäller och det sista vi gjort vid byggnader är sådant vi får ROT-avdrag för. Hur det går för byggbranschen när RUT och ROT minskas vet man inte. Däremot vet vi att det skapat jobb och konkurrenskraft, framförallt på mindre orter där det är de små företagen som står för den nybyggnation av bostäder som finns.

Stockholm är inte ett resmål, men det händer en del ändå. Handbollsintresset som börjat gro sedan HK Aranäs blev ett elitserielag på nytt och jag valdes in som suppleant i klubbens styrelse, gör att jag då och då går till Eriksdalshallen och ser Hammarby spela. Det är roligt att vara med och bidra i en förening som förenar bredd med topp på både dam- och herrsidan och där de ideella ledarna också präglas av en sund och öppen attityd. Klubben ställde upp utan gnäll när B-hallen som lagen tränar i behövdes som transitboende för flyktingar och de har bjudit in ensamkommande unga att delta i spel och träning.

Den här aftonen blev det Globen och ett mycket spontant konsertbesök. Första gången jag såg U2 var på Ullevi för några år sedan. Denna konserten var enormt bra. Kanske mest för att jag valde att skaffa en biljett som gav mig tillgång till en riktigt nära känsla av The Edge (bilden), Bono och de andra legenderna.

Lite av den revolutionära och ursprungliga känslan av rättvisa, kamp och frihet finns kvar. Låt mig aldrig bli så indoktrinerad av tidens anda att jag går miste om den. Kanske är det tack vare det jag ständigt kommer i diskussion med de som tenderar att vilja sätta egenintressen framför gränslöshet och medkänsla med människor på flykt och i nöd. Någon sa att jag är orädd diskussioner med nättroll och deras anhängare. Ännu så länge har jag inte känt mig hotad, men jag ä säker på att den dagen (vilket Gud förbjude) då vi får en totalitär regim, står jag på listan över de som spärras in. Jag ljuger inte. Jag fick en sådan kommentar i en facebooktråd i går!

Semesterresor har det varit två stycken. den första till Madeira för levadavandring. också det väl dokumenterat på bloggen. Den andra till Umbrien i Italien där vi skördade oliver, pluggade Italienska och såg oss omkring, Kicki, jag och ett 30-tal andra resenärer, under ledning av Luca Cesarini. Intressant och fascinerande avbrott, innan hösten blev till senhöst och vintern kom.

En by med anor från medeltid ser ut så här. Det ni ser är Panicale och i spegeln de omgivande kullarna med sina olivodlingar. Det går snabbt att ta sig runt byn till fots, men tar man cykeln så går det ännu fortare. Då måste man lägga på några mil och det gjorde jag. Kul med umgänge men också skönt att se sig om på egen hand. Maten och vinet ska ju också ta vägen någon stans.

Träningsmässigt har 2015 varit helt okej. Göteborgsvarvet var målet och det fanns planer på att cykla Bocktensturen på mountainbike. En magbacill från Zambia satte effektivt stopp för det och tur var nog det. Jag var inte tränad och vädret var hemskt. Få se hur den nya röda GIANT-MTB:n vill ha det nästa år. Kanske får jag med mig äldste sonen Pontus igen. Planen är i alla fall att den ska komma till användning. Träningskortet på Friskis & Svettis likaså. En vecka före varvet sprang jag 21 km på löpband. Det var nog bra för själva loppet är jag väldigt nöjd med. En snitt-tid på lite över 6 min är nog så bra det kan vara givet förutsättningarna.

I det politiska arbetet är väljarkontakterna viktigast. Det är i mötet med dem man prövas och vart ska man åka då om inte till en rejäl lantbruksutställning. Borgeby fältdagar utanför Lund var riktigt roligt i somras. Tillsammans med bästa kollegan Kristina Yngve och fler centerpartister i Skåne kunde jag prata politik, titta på maskiner och skriva in medlemmar under en hel dag. Där träffade jag också några gamla kompisar från tiden i Morups CUF och med mig hem fick jag en grön traktor som står här hemma och väntar på att bli körd av den äldste av pojkarna. Ture, snart tre år, är Torslandabo och där - på Hisingen finns det fortfarande såna här i fullstorlek att titta på. Är det så att lantbruksintresset hoppar över två generationer?

Måhända är motståndet i denna bordshockeymatch inte det tuffaste jag haft. Osama, Salar, Fatouma och de andra på asylboendet i Gödestad är väl nybörjare ännu så länge, men jag hoppas spelet jag åkte dit med blir använt. Sysslolösheten och ovissheten är nog det värsta för dem. Har man väntat på ett permanent uppehållstillstånd i ett och ett halvt år (!!) och sedan får reda på att politikerna i Sverige kommit överens om att det inte längre ska utfärdas något annat än tillfälliga tillstånd att stanna i Sverige. Vad får man då för framtidstro? Jag lider med dem och självklart ännu mera med alla de som försöker ta sig ut från sina hemländer till tryggheten hos oss i norra Europa. Den galenskap och kortsiktighet som präglar besluten i Sveriges Riksdag idag förstår jag mig inte på. Att införa ID-kontroller på Öresundståget och på färjor mellan Danmark och Sverige är tyvärr symptomatiskt för det ledarskap som präglar regeringen.

När vi hämtade Egon på förskolan var lilla Elsa inte ännu född. Sedan dess har jag fått åka och hämta storkusinen Ture själv. Det var ett tag sen, men förskolor är sig rätt lika. Själv har man inte heller förändrats tycker man.

Det är ju detta med hälsan. För ett och ett halvt år sen fick jag ett kraftigt krampanfall och hämtades till Varberg med ambulans hemifrån under natten till den 22 maj. Samma vecka som EU-valet. Den dagen hade jag två till frånvarotillfällen, då jag inte var medveten om vad jag gjorde eller omvärlden. Jag låg inne några dagar och tog en paus från politiken. Skrev om det i förra årets krönika. Medicinen har hållit mig symptomfri och sedan förra hösten har jag kunnat köra bil, träna och fungera normalt. Natten mellan tisdag och onsdag före jul, alltså för en vecka sedan hände det igen. Ambulanspersonal vid sängen och en minst sagt omskakad hustru. Själv helt omedveten om vad som hänt mig. Jag har kvar sjukdomen. Nedtrappningen av medicinen har inte fungerat och det är bara att rätta in sig och åter börja ta sin medicin mot epilepsin. Bara att hoppas det hjälper och att man kan sätta sig bakom ratten igen i slutet av februari då Elin med familj flyttar från lägenheten i Västra Frölunda till radhuset i Utby som de köpt för pengar de fick för bostadsrätten i Solna.

Optimismen får inte överge en. Det är ett Göteborgsvarv igen 2016 och jag har anmält mig. Då behövs nya skor och de här köptes in i mellandagarna på rea. Dom ska jag nöta vägarna runt Kungsbacka med när snön smält undan och våren är här. Innan dess får de gå på löpbandet och de gamla skorna användas utomhus, för att sedan flytta med till riksdagslägenheten.

Musiken följer med och det får bli en konsertbild till. Bo Kaspers orkester spelade på Draken i Göteborg och då får man gå dit. Ett band som varit med så länge att man såg dem första gången när Stefan Holm tog OS-guld i Aten och de spelade i Tjolöholms slottsträdgård och som fortfarande känns nytt och fräscht måste man lära och inspireras av.

Jag vet det finns nya band och nya artister, men jag blir lätt nostalgisk. Precis som jag är när jag lyssnar till Fjärås Kyrkokör. Riksdagskören under ledning av Ulrika Carlsson är rolig, men inte riktigt det samma. Den dag jag slutar resa till Stockholm är jag tillbaka i tenorstämman, eller där jag anses passa. Det får bli ett löfte. När man blir gammal blir man nog också religiös och det skadar väl inte.

Födelsedagen min 56:e (då man fyller 55) är den 14 december. Dagen innan är Lucia. Då kom vårt minsta barnbarn till världen. Hon hade lite bråttom så morfar och pappa fick ge henne ett litet handtag. "Det mesta och viktigaste gjorde jag själv med lite hjälp av mamma". Får man bara skrika lite så går det bra och kan man få en finare present.

Kanske bra att allting inte kretsar kring media och uppmärksamhet. Man har bara sig själv och de närmaste. 2016 är året då min kära fru fyller jämt och vi ska fira med en resa. När riksdagsjobbet drar igång är det med en bostadspolitiks debatt med Kaplan och politikutveckling kring skatter och finansiering av bostadsbyggandet. Mandatperiodens långresa går till västra USA och staden Seattle under vecka 7. Det är ganska snart och innan dess hoppas jag att jag hunnit producera både lite nya teckningar och texter. Ritandet har kommit lite i skymundan på senare tid. Inspirationen har inte varit där. Jag hoppas få den tillbaka och att glädjen i den vassa pennan återvänder. Det handlar om inspiration och stöttning.

Med hopp om det och ett Gott Nytt år till er alla avslutar jag denna nyårsaftonskrönika just innan det är dags att ta på sig finkläderna och åka "hem" till Gällinge och helgfirargänget där.

Ola Johansson
HK Aranäs
Centerpartiet
Löftadalens IF
Bygdegårdarnas Riksförbund
Kungsbacka
Halland
Världen
Familjen
Vännerna

Läs om året på http://olajohansson.blogspot.se/
Och inte minst https://www.centerpartiet.se/ola-johansson-blogg/
Där mina politiska bloggar numera ligger.

Nu genomförs en landsbygdsfientlig politik

Nu har "decemberöverenskommelsen" presenterats och innehållet förvånar inte mig. Redan i början av december svarade jag på Norra Hallands fråga om extraval genom att hänvisa till en sådan överenskommelse som Alliansens partiledare skrev om i DN redan den 9 december, i samband med att samtalen med Regeringen påbörjades. Allt tal om att utsträckta händer inte tagits emot var lika tomt som de utsträckta händerna från Löfven var. Såvitt jag förstår av vad som sagts betyder det att regeringen måst krypa till korset för att erkänna att det var fel som man gjort tidigare att i samverkan med SD bryta ut delar ur budgeten. Bra! Och det är bra med regler (läs överenskommelse, anm. kl 13.04) som ersätter (icke tillämpbar) praxis kring hur en budget ska kunna antas i Riksdagen. Enligt Annie Lööf var det också Magdalena Andersson (S) som bad om att återuppta diskussioner kring dessa.

När formfrågorna är lösta och extravalet återkallas så återstår politiken och motsättningarna kring de väsensskilda motsättningar som finns mellan de rödgröna och Alliansen. Vi får inte glömma att den budget som ska "släppas fram" av allt att döma kommer att präglas starkt av Vänsterpartiets inflytande. Vi kunde höra en nöjd Sjöstedt belåtet konstatera att deras inflytande varit avgörande.

Nu kommer vi senast vid nästa årsskifte att få en politik genomförd som inskränker valfriheten för människor, som innebär ökade kostnader för landsbygden och hotar ungas jobb när arbetsgivaravgifterna höjs efter vårens budget presenteras. Fram till dess kommer vi att ha rätt budget men fel regering, efter det och fram till och med 2018 kommer vi hatt behöva leva med det dubbelfel som vi måste rätta till i september 2018 när vi åter går till ett ordinarie val.

Ett extraval i mars 2015 skulle inte ha ändrat något, eftersom det inte blivit tydligt vilka konsekvenserna och skillnaderna är mellan de olika regeringsalternativen. En sådan situation skulle enbart gynna Sverigedemokraterna kortsiktigt. Det är ett långsiktigt arbete från oss övriga att erbjuda det partiets väljare alternativ att rösta på utan att överge våra grundläggande värderingar om människors lika värde och rättigheter. Säkert kommer mycket att handla om hur vi på bästa sätt gör migration och asylpolitiken till en huvudfråga utan att främlingsfientligheten påspäds. Då handlar det främst om jobb, bostäder och utbildning.

Pensionsfrågan, försvar och säkerhet, samt inte minst energipolitiken är sådant som målet är att göra långsiktiga överenskommelser kring har det meddelats. Det sistnämnda blir en intressant process att följa. Mot bakgrund av Centerpartiets starka ställning i Alliansen och att Miljöpartiet sitter med vid bordet på den andra sidan har vi som är kärnkraftskritiska inget att frukta, men säkert blir det en svår nöt att knäcka om det inte visar sig att den nu gällande överenskommelsen är den som har bäst förutsättningar att hålla.

Till sist kan jag konstatera att det är skönt att efter julhelgerna lämna procedurfrågorna bakom sig och börja diskutera politikens innehåll istället. Alldeles nyss blev jag uppringd och intervjuad i Radio Halland och lät då meddela att vi nu siktar på valet 2018 och Alliansens återkomst med ett ännu starkare Centerparti.

Ola Johansson
Centerpartiet