Denna eviga diskussion om vem som känner sig "stämplad", som rasist, som SD-väljare, en lantis vars högst legitima men folkliga åsikt inte får lov att diskuteras öppet. Jag menar då den som nu och sedan väldigt lång tid tillbaka diskuteras mest av allt. Invandring, flykting- och asylpolitik, högt och lågt, inifrån och ut, utifrån och in. Ständigt denna balansgång på en knivsegg, att säga och tycka rätt saker i rätt sammanhang till rätt personer. Rätt utifrån vilken grupp man helst vill identifiera sig till, de som är för eller de som är emot. Handen på hjärtat. Hur många gånger har inte du och jag anpassat vår hållning och vårt ordval till vilka gäster det varit på jul- och nyårskalaset.
Det bor ett litet troll i mig. Ja, jag erkänner! Jag tror det gör så i de flesta av oss, oavsett ställning och roll, eller vår ambition att vara politiskt korrekta. Eller PK som trollen (de stora) brukar kalla det.
Negerbollen, svartskallen, chokladtomtarna, Svennarna och blattarna. De där orden har blivit så laddade att inte ens vår mest folkkära författare längre kommer undan. Emil i Lönnebergas och Tintins skapare (Belgaren Hergé) gjorde säkert vad de kunde för att framhäva medmänsklighet och hög grad av etik hos sina lintottar till karaktärer, inte göra dem tråkiga och mesiga, utan tvärt om folkliga och smarta.
Pippis pappa "negerkungen" rullade med ögonen, klappade sig på magen och vrålade "Kussamkura kussamkara" ackompanjerad av en trumma på filmerna från tiden då jag var i 10-års åldern. I julhelgen har vi som vuxna kommit Astrid Lindgren, hennes samtid och tankevärld lite närmare. Det skedde ungefär samtidigt som debatten om människovärde och rättigheter, speglat mot det svenska, startade i en by utanför Östersund. Vi skulle behövt den lite barnsliga Småländska humanismen, nu när många ondgör sig över att några Syrier på flykt protesterar i den Jämtländska byn Grytan samtidigt som en båt med 300 flyktingar driver redlöst i medelhavet sedan de beväpnade och maskerade smugglarna lämnat fartyget åt sitt öde. En brobyggare mellan det politiskt korrekta och det folkliga är vad som saknas idag. Jag känner mig säker på att Astrid om hon levat idag hade varit den personen, förutsatt att hon klarat av "negerkungsdebatten" i kvällspressen.
Åter till detta med det politiskt korrekta och rädslan för etablissemangets stämpling. Några har kommenterat mina länkar på facebook och undrat vad som krävs för att inte bli betraktad som rasist för att man ifrågasätter "politiken". Mitt svar i kväll löd såhär: " Jag tror det är förmågan att sätta sig in i andras situation (kallas empati) och en stävan efter att söka sanningen som skiljer dem som är kritiska från de som blir stämplade."
Att vara politiskt korrekt - PK borde inte vara ett skällsord, utan tvärtom, en stämpel som garanterar att man har tänkt efter, gjort sin research, har en helhetssyn med förmågan att tänka utanför boxen och inte enbart vägleds av egoistiska motiv. Kanske ingår det också att våga gå mot strömmen. Som politiker anser jag att det poltiska korrekta också borde kunna vara det rätta mot medmänniskor, mot kommande generationer, natur och miljö.
Själv är jag som tur är (?!) endast i begränsad omfattning utsatt för näthatet. Ett par av mina mest SD-kritiska bloggar är de mest lästa och kommenterade (av Anonyma troll). Jag önskar jag var ännu rakare och hårdare, men ser mitt ansvar som riksdagsledamot sträcka sig längre än till att enbart diskutera migration, invandrare och dess härkomst. Men med
alla människors lika värde och rättighet inskriven i vårt partiprogram går det aldrig att som Centerpartist förbigå det. Jag menar att alla politikområden (inte minst bostadspolitiken) bidrar till värdeskapandet för människor oavsett deras härkomst.
Av hatarna på Twitter får jag emellanåt frågan om jag själv har haft flyktingar boendes hemma hos mig. Nej, det kan man inte säga att jag haft, men jag känner mig delaktig i integrationen och har inga svårigheter att kommunicera med, förstå och hjälpa. Tvärtom är mina gener i stort sett oblandat Halländska, kanske ända sedan den tid när mina förfäder betraktade sig som danska, i den mån de ens funderade över vad det land de bodde i hette och stod för. Det var självägande och hederliga bönder, kanske inte de fattigaste. De som vi idag hade kallat ekonomiska flyktingar, emigranter och som utan egna pengar till något annat än biljetten, utan utbildning och inte sällan halvkriminella och utstötta tog sig ända till USA.
I de trakter där jag bor är personer med annat utseende och språk än det svenska ännu ovanligt. Man hajar till och blir överraskad (t.o.m. rädd) när man möter en mörkhyad människa. Kungsbacka är ur ett mångkulturellt perspektiv något av ett u-land som endast i ord, men inte i handling visar att man är intresserad av att vara något annat.
Vår egen historia är en lång räcka av fördomar gentemot - och även beroenden av människor som lämnat sina hem för att ta sig till Sverige, frivilligt eller ofrivilligt. Historikern Dick Harrison skrev för någon vecka sedan på SvD Brännpunkt om att vi (inte bara i Sverige) i ett historiskt perspektiv tjänat på rörlighet. Varpå han omedelbart blev en hatad person av de som av olika skäl inte höll med. De följer hellre sin egen historiebeskrivning, något som även kännetecknade nazismen på sin tid. Här svarar Dick på detta, metodiskt, sakligt och utan minsta ambition att vilja ge tillbaka med samma mynt.
http://blog.svd.se/historia/2015/01/04/en-kommentar-om-invandringsdebatten/.
Att hämnas och istället vara elak tillbaks är nog vid sidan av en del icke politiskt korrekta ordval, mitt eget "trollbeteende". Det är lätt att som en hök, spana in och dyka ner på ett inlägg från gräsrötterna i syfte att korrigera, mästra och kritisera de som inte tycker som jag. Där gör vi nog som politiker ett misstag. Ett annat misstag är att ständigt ta på oss ansvaret för sådant vi inte kan påverka och anklaga varann för att inte göra tillräckligt, trots att det vi vill är det samma.
- Är det endast vi politikers ansvar att migrationen fungerar och att människor anpassar sig så att de kan bidra, jobba och betala skatt som andra?
Observera att mitt ordval nu tangerade gränsen för det korrekta. Anpassning och assimilering är ord som ligger nära varann. Att assimileras innebär att man överger sin egen etniska identitet och anammar en som påbjuds av omgivningen. Något som nazisterna prövade med viss framgång, men som slutade med att 6 miljoner judar förintades. Ordet anpassning och integration är också besläktade, men ännu inte lika pestsmittade. Jag är förvissad om att mångkultur är bra och att alla har rätt att tala sitt språk, äta sin mat, sjunga sina sånger och dansa (även offentligt), förutsatt att man följer lagar och inte hindrar någon annan att utöva sina fri- och rättigheter. Frågan hur lång tid det tar att integreras går inte att besvara. Det går säkert att vara en god far, mor, kamrat och skattebetalare utan att vara integrerad och med ett minimum av anpassning till det svenska. Islam är en variant av den Gudstro vi i varierande grad ägnar oss åt här. Islamism är något annat, helt jämförbart med den extrema bibeltolkning som är vanlig i vissa Nordamerikanska delstater. När politik, makt och religion blandas ihop blir det farligt. Därför är det viktigt att också hålla islamhatet borta från riksdagsbesluten.
Politikers och myndigheters eventuella misslyckanden är egentligen allas, för handen på hjärtat. När gjorde du själv en insats som granne, föreningsmänniska, arbetsgivare, studiekamrat eller offentlig person och likt den barmhärtige Samariten, hjälpte någon okänd människa? Politiker kan stifta lagar och fördela och prioritera, men jobbet gör du och jag i vardagen. Vid sidan av det gäller det att vara tydlig och öppen med sin humanism.
Så när du förargas över hur de syriska bussflyktingarna betedde sig i den skånska Bergkvarabussen utanför förläggningen i byn Grytan så gjorde jag också det inledningsvis. Jag tyckte precis som Du att de borde visa lite tacksamhet gentemot oss som ställt upp så fint. - Ett sådant beteende spelar ju Sverigedemokraterna i händerna. Borde de inte begripa det själva?! Men betänk då att detta var den sista etappen på en lång och kostsam flykt, där de måst förlita sig på besked från den som lovat dem ordna transport och gränspassager av olika slag. Vad visste de, efter femton timmars bussresa från Malmö, om den vackra naturen, kylan snön och skidåkningen i Jämtland. De som lämnat jobb, utbildning familj och vänner i Damaskus eller Aleppo för att komma till mörker och kyla utan några andra än varann att lita till. Hur ska de kunna lita på Migrationsverket när inte ens SD-väljare gör det? Alla har rätt att visa sitt missnöje, även de som är på flykt.
Ola Johansson
Centerpartiet
