Hundraettåringen som gick in genom dörren till sitt hem

Det är lördag och i morgon ska vi riksdagsledamöter åker hem till Sverige. Det har varit omtumlande, såklart och roligt, framförallt att ha med kollegorna Göran och Solveig. Det jag ville visa dem var ett land med en välkänd och speciell historia. Ett land med stora problem som återstår att lösa och som i vissa delar presterat stordåd. För mig som visat intresse för bostads- och byggfrågor har det inte saknats goda exempel. Det mesta i byggnadsväg som jag sett och som det pratats om är Social Housing i olika former. Det mest speciella är mötet med den hundraettårige mannen som just fått sitt första egna hus.

God och glad var han, att skaka hand med mig och berätta för mig och visa alla rum i det lilla huset. Den dagen man öppnade dörrarna och han fick lov att komma in, så var det första gången under hans 102:a levnadsår han fick en toalett och badrum inomhus. 

Det kan inte jämföras med Sverige, såklart. En politik där människor får saker utan någon motprestation är alltid riskfylld. Johann, councillorn (DA) i Drakenstein som står till höger i bild säger att det är en "never ending story". De 1588 hus som byggts i utkanten av Mbekweni ska rymma många av de människor som bor i de sämta "shacks" i informella bosättningar närmast järnvägen genom Paarl. Lyckas man inte riva dessa i tid kommer andra snabbt att flytta in, eller sätta upp nya någon annan stans. Det är heller inte ovanligt att de som erbjuds nya hus, istället hyr ut dem till någon annan och väljer att bo kvar. Problemen med bostadspolitiska statsstöd är att det lätt hamnar någon annan stans än det var tänkt och leder till avundsjuka och överdrivna förväntningar.

Att återse Drakensteins kommun, Paarl och Mbekweni efter precis fyra år är som att träffa en gammal vän, eller flera gamla vänner. Det är en annan borgmästare från ett annat parti än när jag var här sist. Då var det ingen som trodde att ANC skulle förlora makten, nu styr Geesie van Deventer, från Democratic Alliance i majoritet, liksom de gör i resten av provinsen Western Cape och distriktet Cape Winelands. Vi har träffat Ministrar från Provinsregeringen och fått mycket till livs. Det är nog i mötet med de lokala beslutsfattarna i kommunen man lär sig mest om hur samhället fungerar och det politiska livet.

Vid sidan av det formella och officiella har vi träffat den bastanta och förtjusande Caharmaine Manuel som varit hemma hos mig i Gällinge, när hon var borgmästare. Det hände i går kväll i hennes systers hem där de bjudt oss att träffa några av dem som varit i Kungsbacka. Gammal vänskap rostar inte och ny vänskap ger en anledning för oss att komma åter och bygga vidare.

När vi bestämde oss för att åka hit var Nelson Mandela på sjukhus och de flesta trodde nog att hans dagar var räknade i små siffror. Ikonen är fortfarande i livet och ingen vet nog riktigt när hans starka hjärta slutar slå. I det längsta hade vi hoppats komma till Drakensteins fängelse där han tillbringade sina sista år i fångenskap. Det gick inte att ordna, men däremot blev det till slut möjligt för oss att komma över, trots blåst och höga vågor. "Enjoy your stay in prison" ropade man till oss när vi gick på katamaranbåten. Glädjen bestod i uppevelsen, den skickliga och sakkunniga guidningen och att lyckas ta sig i land ingen, trots fem meter höga vågor.

En god grund för att bygga landet är den skolning som gavs på fängelseön, där fångarna kunde utbilda varann. I vissa fall från ren analfabetism till en nivå där högre studier kunde bli möjligt för dem efteråt. De politiska diskussionerna mellan de politiska fångarna var viktiga, berättade den tidigare fången som var vår guide i fängelset. Robben Island har fängslat frihetskämpar i mer än 200 år, från stamhövdingar till blivande presidenter. Nu är det en turistattraktion i ett land var politiska karta ritas om idag. Det finns en kritik mot de tidigare fångarna som driver verkamheten. De inställda turerna är nog ett symptom på brister. Den provinsiella regeringen vill ta över, men det vore i sin tur en förolämpning mot ANC, vars ledrskikt suttit här och många av dem har offrat sitt liv i kampen, eller de bästa åre av det. Den dagen (och de är nog räknade), när Mandela drar sitt sista andetag med lungor fyllda av det kalkstensdamm han andats in på Robben Island, kommer saker att hända här. Vart det leder vet ingen. Någonting säger mig att jag är här om fyra år igen. Tillsammans med vilka och i vilket sammanhang det blir vet jag inte. 

I dag har Centerpartiet i Halland avslutat Mbekweni Sweden Empowerment Project med en stor festival i kåkstadens idrottshall. Det vi lämnat kvar är ett starkare civilsamhälle och tacksamma innevånare. Låt oss be för dem, att de kan ta vara på sin inneboende kraft och stärka banden mellan människor, politiska åsikter, raser och samhällsklasser.

Ola Johansson

Centerpartiet

Hus blir till hem och hållbarhet

Den andra och tredje arbetsdagen har berört människors livsvillkor här i termer av boende, utbildning och delaktiget. Det började med en introduktion hos Provinsen Western Capes departement för Human Settlements. En av mina starkaste intryck härifrån sedan tidigare består i att det inte bara handlar om att bygga hus, utan att skapa hem åt människor. Hem är inte bara fyra väggar på ett hus i en detaljplan, utan hur det samhälle byggs som huset och deras innevånare ska vara en del av. Det gäller här i Sydafrika förstås, men också hemma och oavsett det handlar om ett välbesuttet område, eller ett där utmaningen består i att nyproducera bostäder för uthyrning åt människor med normala, eller till och med låga inkomster så är just DET något vi måste gå tillbaka till. Att inte bara bygga hus, utan att skapa hem och fungerande lokalsamhällen.

Begreppet Social Housing ger många associationer. Hemma i Sverige är det något som vi bestämt tar avstånd ifrån medan det i länder som detta är en byggsten för att grundlägga ett samhälle som består av självständiga, fria och solidariska medborgare. Här handlar det om allt från "Mandelahusen" som fördelas fritt till de människor som bor i de sämsta husen, utanför de "officiella" kåkstäderna. Så fort någon flyttar därifrån och in i ett sådant så flyttar någon annan in. Ändå är detta en start på bostadskarriären för de som får chansen att lämna sina "chacks" för en bättre sanitär miljö. Nästa steg är att kunna flytta in i en subventionerad hyresrätt. Ett sådant område besökte vi. Här är utmaningen att göra människor delaktiga och få bukt med utanförskapet. Vägen till en social bostad, ovsett kategori är lång och sista vägen är ett nålsöga. Konflikter mellan dem som får och de som inte får uppstår ofta och väl "inne" är det lätt att man blir utsatt för den korruption och organiserade brottslighet som är en del av detta samhälle. Slutligen går det att via hyrköp få tillgåg till en bostad som är din "egen", efter 4, eller 8 år (då du får lov att sälja).

Nej, jämfört med den kvalitét vi bygger i Sverige är detta dålgt, men den stora skillanden är att det ÄR en fungerande bostad.

Hus, hem och bostäder är viktiga, men det är hos barnen alltsammans börjar. Den här skolan får inget som helst stöd från staten och varför kan man undra. De (regeringen) anser inte att den borde finnas, åtminstone inte just där. Sanningen är den att resultaten här på den skola där John's barn går är goda och det finns stöd att ge, både till de som har svårt att nå målen och till de som med enkelhet överträffar dem. Det märkiga är att allt sker med stöd utifrån och detta i en miljö där man inte förväntar sig att sådant är möjligt. Det är tydligt att det finns en politisk dimension i det här. Barn som trots svåra omständighter lyckas att bli ifrågasättande och självständiga blir ett problem, för skolledningen och i förlängningen även för de styrande politikerna i landet, som hellre ser en outbildad och okritisk, men lojal befolkning.

Det är som i köpcentret vi besökte (när båten till Robben Island dömdes ut av sjöfartsmyndigheten och inte gick på hela dagen) att bilden man vill visa är ett samhälle där en färgad skyltdocka står sida vid sida med en vit, likt en Potemkinkuliss. Sant och rätt, men inte en helt ärlig bild. Båten till Mandelas fängelseö fick inte lämna kajen på hela dagen, därför att sjöfartsmyndigheten inte godkände den. Samtidigt så stod vi sida vid sida med en grupp äldre kvinnor som stridit och lidit med det system som fängslade honom och väntade förgäves på att båten skulle gå. Ön och trafken dit ägs av en organisation av gamla fångar, det är ett försäljningsargument, liksom berättelsen om kampen mot apartheid är för landet. Den i sin tur "ägs" av ANC, som inte gärna unnar någon annan politisk ström någon framgång, utan väljer kamp och tomma löften som förvaltningsmetod för en hel nation. Det är inte prat och slagord, utan resultatet som räknas. Det gäller här och hemma i Svedala.

I Chrysalis Center tar man hand om de ungdomar på glid som passerar nålsögat att ta sig hit. De går frivillgt med på att underkasta sig en militär disciplin som innebär att vara borta från familjen under tre månader, att marschera till alla aktiviteter, vara på camps ute i bergen och att varje dag gå upp kl. 04.30 på morgonen. Är det bra?? Skulle det fungera i Sverige?? Näe! Kanske inte, men i ett samhälle där inga strukturer finns och där disciplinen saknas så kanske auktoritet behövs för att bygga individers självkänsla och solidaritet. Det var det som Ministern Albert Fritz, för Social Development i Western Cape försökte visa oss med besöket här, dit 40 personer kommit för att träffa oss. 

Nu går resan in i en ny fas när vi rest vidare från Cape Town till Paarl och möter alla gamla och nya vänner som jobbat mot liknande mål, fast med helt andra metoder. Mbekweni Sweden Empowerment Programme avslutas efter tio år och vi får lov att vara med.

På vägen hit mötte vi mer än 20 Ferrari-bilar inom loppet av tio minuter. Troligen på väg till någon träff i Kapstaden. Var det Ferraris ifrån hela Afrika, i Sydafrika eller bara i Western Cape? Hur som helst är det ännu ett tecken på kontrasterna här, där vägen till Paarl passerar både exklusiva vinfarmer, golfbanor med vita sandbunkrar och svarta kåkstäder, vars innevånare har en lång och krokig väg till ett anständigt liv via sociala bostäder, utbildning och frihet, medan markägande släkter med pengar och inflytande skapar förutsättningar för en samhällsutveckling som kan leda rätt om de bara får lov att fortsätta bestämma och sätta villkoren. 

Ett politiskt system med förtroende och långsiktighet tar århundraden att bygga, men en mandatperiod att rasera. Det politiska livet här är intressant. I morgon torsdag, möter vi kommunen Drakenstein som tidigare, under ANC-ledning, samverkat med Kungsbacka kommun och nu fått en liberal ledning under Democratic Alliance. Vad har det maktskiftet betytt för de människor som bor här och vad har oppositionen som leder landet (men inte den här provinsen) för tankar om hur de tar sig tillbaka? Man lär sig mycket, även om det politiska spelet här. 

Det är inte bara från Taffelbergets topp man får perspektiv på saker.

Ola Johansson

Centerpartiet

Stockholm, Borås, Karlstad, Kungsbacka, Kapstaden, Paarl och Tblisi

Jag väljer att skriva några rader på bloggen om veckan som är, den som kommer och de närmaste månaderna. Vi skriver den 16 september. I lördags firades HMK Karl XVI Gustaf 40 år på tronen, med en TV sänd konsert som jag och Kicki blev särskilt inbjudna till. Någon monarkist har jag aldrig varit och kommer nog inte att bli, men vi har ett statsskick som verkar funka och så länge vi har tronföljare som ställer upp och ett folk som verkar gilla det så är jag med. 

I morgon tisdag öppnas Riksdagen och det blir fjärde öppnandet för min del. Nästa gång blir det som omvald ledamot om mitt eget och Centerpartiets mål uppfylls. Nu, precis som de tidigare gångerna kommer jag att bära den sockendräkt från Stafsinge som min mamma sydde på 70-talet, som jag burit på många rikstingståg från 20-årsåldern med CUF och som fortfarande passar. Ursprung är något personligt och att manifestera det som kontrast till Sverigedemokraternas exkluderande inställning känns viktigt för mig. Precis som det var första gången när jag och Abir (född i Irak) bar högtidsdräkter som var våra egna, medan Åkesson bar Sverigedräkt från Skansen.

Efter upprop, kyrkbesök, högtidligt öppnade och konsert på operan så blir det en kort natts sömn innan tåget tar mig till Borås för presentation av Regeringens budgetförslag. Det har i ett par veckor släppts detaljer och på onsdag presenterar Anders Borg helheten för Riksdagen, bara någon timma senare, kl 10 gör jag samma sak på Brygghuset i Borås, med tre andra riksdagsledamöter från Alliansen och lokala företrädare. Det gäller att läsa på snabbt för först kl 8 får vi veta de sista detaljerna.

På torsdagen den 19 börjar Centerpartiets riksstämmor i Karlstad och pågår till söndagen den 22. Klockan 12 är jag där. Över 500 motioner 6 program och två yttranden ska behandlas. Ett av yttrandena handlar om bostadspolitik, tillsammans med 29 motioner från medlemmar. Det visar att jag har varit ganska framgångsrik med att inspirera partikamratena i att väcka bostads-, mark- och planfrågor via motioner och förslag till stämman. Redan på fredagsmorgonen behandlas dessa och på TV ska man kunna följa debatten. Efter det blir det kanske litet lugnare för min del. I vilket fall är det häftigt att vara med och ta del av debatten och den härliga atmosfären som är när Centerpartister samlas. 

Veckan därpå blir väl mer av en "vanlig" riksdagsvecka, med en helg (sista i september) där jag ska hjälpa yngsta dottern att flytta. Sedan en riksdagsvecka till med utskott, voteringar och intressanta möten innan nästa stora händelse inträder.

Fredagen den 5 oktober reser jag, tillsammans med två kollegor till Sydafrika och Western Cape. Där ska vi studera samhällsbyggnad i skuggan av apartheid och på plats höra och se hur bostäder social omsorg, IT-tjänster och infrastruktur bidrar till att förbättra livet för människorna i landet med Afrikas snabbaste tillväxt, där den politiska situationen med en döende Nelson Mandela är oviss. Vi kommer att träffa ministrar och ledare för vårt systerparti Democratic Alliance, besöka kommuner och regioner, se livet i kåkstäder. Vi är i Kapstaden och Paarl till den 13 oktober då vi reser hem. Paarl ligger i Drakensteins kommun där Kungsbacka och Centerpartiet i Halland jobbat tillsammans i samverkansprojekt för att stärka människor i kåkstäder och utveckla demokrati och medborgardialog. Jag var där 2009, tillsammans med bl.a Per Ödman som representant för hemkommunen, vid flera tillfällen har politiker och tjänstemän från Drakenstein varit i Halland och Kungsbacka.

Sist men inte minst vill jag nämna att jag just fått besked av talmannen att jag ska åka med den svenska OSSE-delegationen för att övervaka presidentvalet i Georgien den 28 oktober. Vi är 8 stycken parlamentariker från Sverige som reser till Tblisi 24-29 oktober, för något som känns viktigt, svårt och självklart en oförglömlig upplevelse. Mer om det i senare inlägg.

Ola Johansson

Centerpartiet

En bra dag. Helt enkelt.

På måndagar är det inte ovanligt att man låter sig förevisas och guidas i verkligheten på hemmanplan. Västsvenska Handelskammaren har gjort det till en vana att visa upp olika aspekter av det kreativa näringslivet i vår region och idag var det just kreativa näringar som var temat. De gamla industrilokalerna vid Lundby strand huserar nu filmstudios och en massa fiction-relaterad verksamhet. Ljudredigering, maskmakeri och klippning, som gör att filmindustrin lägger en större del av sin faktiska produktion här än de gör annars, trots satsningen på Film i Väst. Så var den bild vi fick. På företaget "i4sense" fick jag i min egenskap av fordonsindustrikonsult en del idéer att vidarebefordra till arbetskamraterna på Combitech på 6:e våningen i Lindholmen Science Park, där vi var större delen av förmiddagen. Under eftermiddagen besöktes Cochlear i Mölnlycke som ser till att genom implantat kan få hörselskadade att höra. Fantastiskt! Än mer fantastiskt att träffa sin favorit jobbkompis Sofia som har en nyckelroll i företaget, precis som hon haft i de organsiationer jag haft förmånen att leda.

 

Apropå jobbkompisar så hann jag med att besöka en entusiastisk skara politikerskoleelever som kommer att besöka mig i Riksdagen i mars. Det är otroligt att det är så lockande att lära sig om hur politiken fungerar och att ge sig in i den politiska karriären i Centerpartiet, eller annorstädes. En av deltagarna är en tidigare arbetskamrat Niklas.

 

Jag hann även med att träffa vännen John Veitch som besökte Kungsbacka och kommunledningen för att försöka väcka liv i ett något sömnigt utbyte. Jag vidhåller att man har mycket att lära genom att titta ut hur männiksor löser problem när förutsättningarna är annorlunda. Centerpartiet i Halland har ett mycket framgångsrikt biståndsprojekt i kåkstaden Mbekweni i Drakensteins kommun, någon timmas bilfärd utanför Kapstaden. Jag hoppas få möjlighet att resa med dit när vi avslutar samarbetet senare i år.

Bilden idag kommer från den värdiga avslutningen. HK Aranäs som har det tufft både idrottsligt och ekonomiskt. Tidigare i veckan sades kontrakten med A-lagstruppen upp och de ni ser på bilden spelar från och med årsskiftet utan lön om de stannar. Det är bädat för mirakel med andra ord. Ett sådant fick jag bevittna när jag tillsammans med en entusiastisk hemmapublik fick se Tony Heeringson storspela i målet, medan Pål Wetterbrandt fick kraft i niometerssläggan och Christopher Hedberg trollade från sin högerkant. 37-27 vann Aranäs med och det var synnerligen övertygande mot topplaget Sävehof. Nu är det Västerås-Irsta som väntar på söndag. Seger i den matchen så lättar de från jumbopatsen och ser fram emot en vårsäsong som kan bli riktigt rolig.

Nu vill jag uppmana Kungsbacka-publiken att känna lite hemmapatriotism och komma till Aransähallen och återkskapa den stämning som bär laget även under den tuffa perioden efter årsskiftet, när vi sannolikt kommer att få stifta bekantkap med fler duktiga juniorer, för även om man inte vill det så är det troligt att de duktiga A-spelarna som lägger mycket tid på sitt handbollsspel finner det nödvändigt att hitta lag som är beredda att betala för nedlagd tid. Men med fler folk på hemmamatcherna som köper lotter, julgranar, korv och inträde så ökar chansen att hänga kvar med ett intakt lag.

Kallas ännu så länge endast "Räkan"

Kom igen Kungsbacka!

Ola Johansson
Centerpartiet

PS. Kan inte låta bli att lägga upp en bonusbild på kommande generationer. Håll tillgodo med farfars stolthet, som presenterats på Facebook idag.

 

Drakenstein partnership

Saturday afternoon the Municipal Council of Kungsbacka adopted the Memorandum of Understanding with the Municipality of Drakenstein, South Africa. The agreememt is a base for further development of ideas within, environmental care, elderly care, youth democracy, culture, vocational education, etcetera. There was no objection to the descition from any of the councillors. I gave a 15 minutes information about what we have achieved so far and what we will be are able to do in the future. The partnership building is financed by Sida (Swedish government) through ICLD (International Center for Local Democracy).

Läs mer på www.olajohansson.centerpartiet.net

Möjligheter om vi vill

På torsdag morgon, tidigt, ifall alla askmoln håller sig på behörigt avstånd från Europas flygrum, är våra gäster från Drakenstein, Western Cape i Sydafrika på väg hem efter sju mycket intensiva dagar i Kungsbacka. Vid två tillfällen har vi träffats för att komma överens om formerna för vårt fortsatta samarbete och i måndags kom vi överens om hur det paraplyavtal (Memorandum of Understanding) skall se ut som utgör grunden för det gemensamma arbetet att ta fram projektidéer som kan utvecklas vidare. Vi har diskuterat näringslivskontor och företagskontakter. Besök skall göras hos äldreomsorgen i morgon onsdag. Man har varit på Tjolöholms slott och tagit del av den speciella atmosfären, framförallt har vagnsmuséet intresserat, eftersom huvudorten Paarl en gång i tiden var Boerbefolkningens vagnmakarcentrum. Våra gymnasiekolor och deras sätt att arbeta med yrkesutbildningar har väckt intresse. Redan finns ett elevutbyte etablerat. Kulturhuset har visats upp och vår välutrustade bokbuss har sin motsvarighet i Drakenstein, där biblioteket är sättet att "få världen att nå människorna". Ungdomars situation är visserligen väldigt olika, men vi är överens om att deras engagemang, här och nu, är en viktig framtidsfråga. Idag har vi låtit gästerna titta på olika regionala samarbeten i GR, Räddningstjänsten och framförallt miljö, renhållning och återvinning hos Renova. Dokumix som ett sätt att engagera människor i sin egen situation och sina möjligheter är ett arbetssätt som vi påbörjat var och en för sig utan att veta om varann.

Det är en väl utvecklad kommun som formats efter bara 16 år med fria val. Imponerande, men också problemfyllt och med stora utmaningar. Om vi vill kan samma möjligheter till erfarenhetsutbyte erbjudas oss. Om kommunfullmäktige godkänner avtalet och vi verkligen klarar av att ta fram goda idéer att söka medel kring kan det hela utvecklas till ett verkligt erfarenhetsutbyte som gagnar människor i både Kungsbacka och Drakenstein.

Att se sig själv i spegelbilden av någon annans öga

Nu har de kommit! Sjupersoners delagationen från Drakenstein utanför Kapstaden kom ner ur askmolnet och landade i går eftermiddag. Idag har vi suttit och diksuterat det utgångsläge vi har för ett fördjupat och utökat samarbete kring kultur, turism, skola, äldreomsorg, miljö, räddningstjänst och beredskap. Sist men inte minst har samtalet handlat om ungdomars inflytande delaktighet och engagemang. Det är en överlevnadsfråga för vårt demokratiska system att vi kan finna vägar till ungdomars delaktighet.

Är det någon lärdom man kan dra av erfarenhetsutbyte, så är det att erfarenhetsutbyte ger lärdom. Likheterna är oväntat många, samtidigt som skillnaderna i vissa delar är så stora att det knappast går att föreställa sig, mellan livet i Kungsbacka och livet i en av Kåkstäderna.

Vad vi behöver gå tillbaka till ibland är skälen till att vi gör som vi gör. Varje dag rullar det kommunala maskineriet vidare med planering, budgetar, drift och verksamhet för att ge medborgarna bästa service. Att sätta sig ner och fundera över vad som verkligen är viktigt och varför vi gör som vi gör kan vara nyttigt. I Sydafrika är behoven stora, så stora att de måste ägna varje dag åt att fundera över hur de kan hjälpa människor till ett liv i värdighet med möjlighet att skapa möjligheter.

På Drakensteins website står det "Working together to create a place of opportunity". Gemensamt skulle vi kunna skapa devisen "Working together to create two places of opportunity", Kungsbacka and Drakenstein.

På måndag klockan 13 är det pressträff i Medborgarkontoret. Hoppas det finns något i våra tidningar så att mänikskor kan ta del av besöket som pågår fram till och med onsdag kväll.

Kungsbacka och världen

Förra året antogs en Internationell strategi av Kommunfullmäktige i Kungsbacka.

Följande formulering exemplifierar vad vi vill:
"Att få kommunen att aktivt delta på den internationella arenan och på så sätt verka för ökade förutsättningar för en hållbar fred och demokrati i världen."

Det är stora ord. Mer konkret menar vi:
"Möjligheter för kommuner att ta del av andra kulturer, språk och kunskaper, såväl inom som utanför EU. Möjligheter till att finna gemensamma lösningar på gemensamma problem. Följaktligen är internationaliseringsarbetet betydelsefullt för all verksamhetsutveckling. Internationella kontakter, utbildningsutbyten med utlandet samt praktik i andra länder måste främjas och uppmuntras."

Kort sagt, vi måste utgå från att vi har något att lära av internationellt utbyte. "Är det något man har lärt sig av andra, så är det att man alltid har något att lära av andra." Som kommunalråd ansvarig för internationella frågor måste jag säga att detta arbete inte ägnas den uppmärksamhet som internationella strategin talar om. Vänortsverksamheten kostar 25 000 kronor om året. Denna blygsamma summa talar för sig själv.

En Tjeckisk stad som vi har ett vänortsavtal med önskar utveckla samarbetet med Kungsbacka. Vi konstaterar att vi i detta utbyte har en ambitionsnivå som inte på långa vägar når upp till det intresse andra städer i Europa tillmäter internationellt utbyte och parterskap (Twinning). Vi har flera Nordiska vänorter som Föreningen Norden sköter om. Ett par av dessa borde kunna utvecklas till partners om vi vill. Speciellt de Danska kommuner som efter kommunreformen har en storlek som kan jämföras med vår.

I dagarna reser två av kommunens tjänstemän till Drakenstein inom ramen för ett SIDA-finansierat biståndsprojekt som drivs av ICLD och som Kungsbacka sökt och beviljats 210 000 kronor för att genomföra. De har i uppdrag att baserat på ett aktivt ställningstagande i KSAu, genomföra en förberedelsefas för ett Kommunalt Partnerskap med kommunen i Sydafrika som har 200 000 invånare och ligger någon timmas bilresa utanför Kapstaden. Medel finns för att bekosta resa och uppehälle för en stor delegation om 4- 5 pers, samt ett returbesök av liknande omfattning, men vi skickar alltså bara två. I slutet av april förväntas en grupp från Drakenstein i Sydafrika besöka Kungsbacka och jag hoppas de kan känna sig välkomna hit och att vi är beredda att komma överens om ett fortsatt samarbete.

Jag tycker att vi borde vara stolta över att vi nu är en kommun som med starkt mod och sjävförtroende, i kraft av vår storlek och vårt goda föredöme knyter fler internationella kontakter. Finns viljan verkligen?