Hundraettåringen som gick in genom dörren till sitt hem

Det är lördag och i morgon ska vi riksdagsledamöter åker hem till Sverige. Det har varit omtumlande, såklart och roligt, framförallt att ha med kollegorna Göran och Solveig. Det jag ville visa dem var ett land med en välkänd och speciell historia. Ett land med stora problem som återstår att lösa och som i vissa delar presterat stordåd. För mig som visat intresse för bostads- och byggfrågor har det inte saknats goda exempel. Det mesta i byggnadsväg som jag sett och som det pratats om är Social Housing i olika former. Det mest speciella är mötet med den hundraettårige mannen som just fått sitt första egna hus.

God och glad var han, att skaka hand med mig och berätta för mig och visa alla rum i det lilla huset. Den dagen man öppnade dörrarna och han fick lov att komma in, så var det första gången under hans 102:a levnadsår han fick en toalett och badrum inomhus. 

Det kan inte jämföras med Sverige, såklart. En politik där människor får saker utan någon motprestation är alltid riskfylld. Johann, councillorn (DA) i Drakenstein som står till höger i bild säger att det är en "never ending story". De 1588 hus som byggts i utkanten av Mbekweni ska rymma många av de människor som bor i de sämta "shacks" i informella bosättningar närmast järnvägen genom Paarl. Lyckas man inte riva dessa i tid kommer andra snabbt att flytta in, eller sätta upp nya någon annan stans. Det är heller inte ovanligt att de som erbjuds nya hus, istället hyr ut dem till någon annan och väljer att bo kvar. Problemen med bostadspolitiska statsstöd är att det lätt hamnar någon annan stans än det var tänkt och leder till avundsjuka och överdrivna förväntningar.

Att återse Drakensteins kommun, Paarl och Mbekweni efter precis fyra år är som att träffa en gammal vän, eller flera gamla vänner. Det är en annan borgmästare från ett annat parti än när jag var här sist. Då var det ingen som trodde att ANC skulle förlora makten, nu styr Geesie van Deventer, från Democratic Alliance i majoritet, liksom de gör i resten av provinsen Western Cape och distriktet Cape Winelands. Vi har träffat Ministrar från Provinsregeringen och fått mycket till livs. Det är nog i mötet med de lokala beslutsfattarna i kommunen man lär sig mest om hur samhället fungerar och det politiska livet.

Vid sidan av det formella och officiella har vi träffat den bastanta och förtjusande Caharmaine Manuel som varit hemma hos mig i Gällinge, när hon var borgmästare. Det hände i går kväll i hennes systers hem där de bjudt oss att träffa några av dem som varit i Kungsbacka. Gammal vänskap rostar inte och ny vänskap ger en anledning för oss att komma åter och bygga vidare.

När vi bestämde oss för att åka hit var Nelson Mandela på sjukhus och de flesta trodde nog att hans dagar var räknade i små siffror. Ikonen är fortfarande i livet och ingen vet nog riktigt när hans starka hjärta slutar slå. I det längsta hade vi hoppats komma till Drakensteins fängelse där han tillbringade sina sista år i fångenskap. Det gick inte att ordna, men däremot blev det till slut möjligt för oss att komma över, trots blåst och höga vågor. "Enjoy your stay in prison" ropade man till oss när vi gick på katamaranbåten. Glädjen bestod i uppevelsen, den skickliga och sakkunniga guidningen och att lyckas ta sig i land ingen, trots fem meter höga vågor.

En god grund för att bygga landet är den skolning som gavs på fängelseön, där fångarna kunde utbilda varann. I vissa fall från ren analfabetism till en nivå där högre studier kunde bli möjligt för dem efteråt. De politiska diskussionerna mellan de politiska fångarna var viktiga, berättade den tidigare fången som var vår guide i fängelset. Robben Island har fängslat frihetskämpar i mer än 200 år, från stamhövdingar till blivande presidenter. Nu är det en turistattraktion i ett land var politiska karta ritas om idag. Det finns en kritik mot de tidigare fångarna som driver verkamheten. De inställda turerna är nog ett symptom på brister. Den provinsiella regeringen vill ta över, men det vore i sin tur en förolämpning mot ANC, vars ledrskikt suttit här och många av dem har offrat sitt liv i kampen, eller de bästa åre av det. Den dagen (och de är nog räknade), när Mandela drar sitt sista andetag med lungor fyllda av det kalkstensdamm han andats in på Robben Island, kommer saker att hända här. Vart det leder vet ingen. Någonting säger mig att jag är här om fyra år igen. Tillsammans med vilka och i vilket sammanhang det blir vet jag inte. 

I dag har Centerpartiet i Halland avslutat Mbekweni Sweden Empowerment Project med en stor festival i kåkstadens idrottshall. Det vi lämnat kvar är ett starkare civilsamhälle och tacksamma innevånare. Låt oss be för dem, att de kan ta vara på sin inneboende kraft och stärka banden mellan människor, politiska åsikter, raser och samhällsklasser.

Ola Johansson

Centerpartiet

Hus blir till hem och hållbarhet

Den andra och tredje arbetsdagen har berört människors livsvillkor här i termer av boende, utbildning och delaktiget. Det började med en introduktion hos Provinsen Western Capes departement för Human Settlements. En av mina starkaste intryck härifrån sedan tidigare består i att det inte bara handlar om att bygga hus, utan att skapa hem åt människor. Hem är inte bara fyra väggar på ett hus i en detaljplan, utan hur det samhälle byggs som huset och deras innevånare ska vara en del av. Det gäller här i Sydafrika förstås, men också hemma och oavsett det handlar om ett välbesuttet område, eller ett där utmaningen består i att nyproducera bostäder för uthyrning åt människor med normala, eller till och med låga inkomster så är just DET något vi måste gå tillbaka till. Att inte bara bygga hus, utan att skapa hem och fungerande lokalsamhällen.

Begreppet Social Housing ger många associationer. Hemma i Sverige är det något som vi bestämt tar avstånd ifrån medan det i länder som detta är en byggsten för att grundlägga ett samhälle som består av självständiga, fria och solidariska medborgare. Här handlar det om allt från "Mandelahusen" som fördelas fritt till de människor som bor i de sämsta husen, utanför de "officiella" kåkstäderna. Så fort någon flyttar därifrån och in i ett sådant så flyttar någon annan in. Ändå är detta en start på bostadskarriären för de som får chansen att lämna sina "chacks" för en bättre sanitär miljö. Nästa steg är att kunna flytta in i en subventionerad hyresrätt. Ett sådant område besökte vi. Här är utmaningen att göra människor delaktiga och få bukt med utanförskapet. Vägen till en social bostad, ovsett kategori är lång och sista vägen är ett nålsöga. Konflikter mellan dem som får och de som inte får uppstår ofta och väl "inne" är det lätt att man blir utsatt för den korruption och organiserade brottslighet som är en del av detta samhälle. Slutligen går det att via hyrköp få tillgåg till en bostad som är din "egen", efter 4, eller 8 år (då du får lov att sälja).

Nej, jämfört med den kvalitét vi bygger i Sverige är detta dålgt, men den stora skillanden är att det ÄR en fungerande bostad.

Hus, hem och bostäder är viktiga, men det är hos barnen alltsammans börjar. Den här skolan får inget som helst stöd från staten och varför kan man undra. De (regeringen) anser inte att den borde finnas, åtminstone inte just där. Sanningen är den att resultaten här på den skola där John's barn går är goda och det finns stöd att ge, både till de som har svårt att nå målen och till de som med enkelhet överträffar dem. Det märkiga är att allt sker med stöd utifrån och detta i en miljö där man inte förväntar sig att sådant är möjligt. Det är tydligt att det finns en politisk dimension i det här. Barn som trots svåra omständighter lyckas att bli ifrågasättande och självständiga blir ett problem, för skolledningen och i förlängningen även för de styrande politikerna i landet, som hellre ser en outbildad och okritisk, men lojal befolkning.

Det är som i köpcentret vi besökte (när båten till Robben Island dömdes ut av sjöfartsmyndigheten och inte gick på hela dagen) att bilden man vill visa är ett samhälle där en färgad skyltdocka står sida vid sida med en vit, likt en Potemkinkuliss. Sant och rätt, men inte en helt ärlig bild. Båten till Mandelas fängelseö fick inte lämna kajen på hela dagen, därför att sjöfartsmyndigheten inte godkände den. Samtidigt så stod vi sida vid sida med en grupp äldre kvinnor som stridit och lidit med det system som fängslade honom och väntade förgäves på att båten skulle gå. Ön och trafken dit ägs av en organisation av gamla fångar, det är ett försäljningsargument, liksom berättelsen om kampen mot apartheid är för landet. Den i sin tur "ägs" av ANC, som inte gärna unnar någon annan politisk ström någon framgång, utan väljer kamp och tomma löften som förvaltningsmetod för en hel nation. Det är inte prat och slagord, utan resultatet som räknas. Det gäller här och hemma i Svedala.

I Chrysalis Center tar man hand om de ungdomar på glid som passerar nålsögat att ta sig hit. De går frivillgt med på att underkasta sig en militär disciplin som innebär att vara borta från familjen under tre månader, att marschera till alla aktiviteter, vara på camps ute i bergen och att varje dag gå upp kl. 04.30 på morgonen. Är det bra?? Skulle det fungera i Sverige?? Näe! Kanske inte, men i ett samhälle där inga strukturer finns och där disciplinen saknas så kanske auktoritet behövs för att bygga individers självkänsla och solidaritet. Det var det som Ministern Albert Fritz, för Social Development i Western Cape försökte visa oss med besöket här, dit 40 personer kommit för att träffa oss. 

Nu går resan in i en ny fas när vi rest vidare från Cape Town till Paarl och möter alla gamla och nya vänner som jobbat mot liknande mål, fast med helt andra metoder. Mbekweni Sweden Empowerment Programme avslutas efter tio år och vi får lov att vara med.

På vägen hit mötte vi mer än 20 Ferrari-bilar inom loppet av tio minuter. Troligen på väg till någon träff i Kapstaden. Var det Ferraris ifrån hela Afrika, i Sydafrika eller bara i Western Cape? Hur som helst är det ännu ett tecken på kontrasterna här, där vägen till Paarl passerar både exklusiva vinfarmer, golfbanor med vita sandbunkrar och svarta kåkstäder, vars innevånare har en lång och krokig väg till ett anständigt liv via sociala bostäder, utbildning och frihet, medan markägande släkter med pengar och inflytande skapar förutsättningar för en samhällsutveckling som kan leda rätt om de bara får lov att fortsätta bestämma och sätta villkoren. 

Ett politiskt system med förtroende och långsiktighet tar århundraden att bygga, men en mandatperiod att rasera. Det politiska livet här är intressant. I morgon torsdag, möter vi kommunen Drakenstein som tidigare, under ANC-ledning, samverkat med Kungsbacka kommun och nu fått en liberal ledning under Democratic Alliance. Vad har det maktskiftet betytt för de människor som bor här och vad har oppositionen som leder landet (men inte den här provinsen) för tankar om hur de tar sig tillbaka? Man lär sig mycket, även om det politiska spelet här. 

Det är inte bara från Taffelbergets topp man får perspektiv på saker.

Ola Johansson

Centerpartiet