Det är lördag och i morgon ska vi riksdagsledamöter åker hem till Sverige. Det har varit omtumlande, såklart och roligt, framförallt att ha med kollegorna Göran och Solveig. Det jag ville visa dem var ett land med en välkänd och speciell historia. Ett land med stora problem som återstår att lösa och som i vissa delar presterat stordåd. För mig som visat intresse för bostads- och byggfrågor har det inte saknats goda exempel. Det mesta i byggnadsväg som jag sett och som det pratats om är Social Housing i olika former. Det mest speciella är mötet med den hundraettårige mannen som just fått sitt första egna hus.
God och glad var han, att skaka hand med mig och berätta för mig och visa alla rum i det lilla huset. Den dagen man öppnade dörrarna och han fick lov att komma in, så var det första gången under hans 102:a levnadsår han fick en toalett och badrum inomhus.
Det kan inte jämföras med Sverige, såklart. En politik där människor får saker utan någon motprestation är alltid riskfylld. Johann, councillorn (DA) i Drakenstein som står till höger i bild säger att det är en "never ending story". De 1588 hus som byggts i utkanten av Mbekweni ska rymma många av de människor som bor i de sämta "shacks" i informella bosättningar närmast järnvägen genom Paarl. Lyckas man inte riva dessa i tid kommer andra snabbt att flytta in, eller sätta upp nya någon annan stans. Det är heller inte ovanligt att de som erbjuds nya hus, istället hyr ut dem till någon annan och väljer att bo kvar. Problemen med bostadspolitiska statsstöd är att det lätt hamnar någon annan stans än det var tänkt och leder till avundsjuka och överdrivna förväntningar.
Att återse Drakensteins kommun, Paarl och Mbekweni efter precis fyra år är som att träffa en gammal vän, eller flera gamla vänner. Det är en annan borgmästare från ett annat parti än när jag var här sist. Då var det ingen som trodde att ANC skulle förlora makten, nu styr Geesie van Deventer, från Democratic Alliance i majoritet, liksom de gör i resten av provinsen Western Cape och distriktet Cape Winelands. Vi har träffat Ministrar från Provinsregeringen och fått mycket till livs. Det är nog i mötet med de lokala beslutsfattarna i kommunen man lär sig mest om hur samhället fungerar och det politiska livet.
Vid sidan av det formella och officiella har vi träffat den bastanta och förtjusande Caharmaine Manuel som varit hemma hos mig i Gällinge, när hon var borgmästare. Det hände i går kväll i hennes systers hem där de bjudt oss att träffa några av dem som varit i Kungsbacka. Gammal vänskap rostar inte och ny vänskap ger en anledning för oss att komma åter och bygga vidare.
När vi bestämde oss för att åka hit var Nelson Mandela på sjukhus och de flesta trodde nog att hans dagar var räknade i små siffror. Ikonen är fortfarande i livet och ingen vet nog riktigt när hans starka hjärta slutar slå. I det längsta hade vi hoppats komma till Drakensteins fängelse där han tillbringade sina sista år i fångenskap. Det gick inte att ordna, men däremot blev det till slut möjligt för oss att komma över, trots blåst och höga vågor. "Enjoy your stay in prison" ropade man till oss när vi gick på katamaranbåten. Glädjen bestod i uppevelsen, den skickliga och sakkunniga guidningen och att lyckas ta sig i land ingen, trots fem meter höga vågor.
En god grund för att bygga landet är den skolning som gavs på fängelseön, där fångarna kunde utbilda varann. I vissa fall från ren analfabetism till en nivå där högre studier kunde bli möjligt för dem efteråt. De politiska diskussionerna mellan de politiska fångarna var viktiga, berättade den tidigare fången som var vår guide i fängelset. Robben Island har fängslat frihetskämpar i mer än 200 år, från stamhövdingar till blivande presidenter. Nu är det en turistattraktion i ett land var politiska karta ritas om idag. Det finns en kritik mot de tidigare fångarna som driver verkamheten. De inställda turerna är nog ett symptom på brister. Den provinsiella regeringen vill ta över, men det vore i sin tur en förolämpning mot ANC, vars ledrskikt suttit här och många av dem har offrat sitt liv i kampen, eller de bästa åre av det. Den dagen (och de är nog räknade), när Mandela drar sitt sista andetag med lungor fyllda av det kalkstensdamm han andats in på Robben Island, kommer saker att hända här. Vart det leder vet ingen. Någonting säger mig att jag är här om fyra år igen. Tillsammans med vilka och i vilket sammanhang det blir vet jag inte.
I dag har Centerpartiet i Halland avslutat Mbekweni Sweden Empowerment Project med en stor festival i kåkstadens idrottshall. Det vi lämnat kvar är ett starkare civilsamhälle och tacksamma innevånare. Låt oss be för dem, att de kan ta vara på sin inneboende kraft och stärka banden mellan människor, politiska åsikter, raser och samhällsklasser.
Ola Johansson
Centerpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar