Den andra och tredje arbetsdagen har berört människors livsvillkor här i termer av boende, utbildning och delaktiget. Det började med en introduktion hos Provinsen Western Capes departement för Human Settlements. En av mina starkaste intryck härifrån sedan tidigare består i att det inte bara handlar om att bygga hus, utan att skapa hem åt människor. Hem är inte bara fyra väggar på ett hus i en detaljplan, utan hur det samhälle byggs som huset och deras innevånare ska vara en del av. Det gäller här i Sydafrika förstås, men också hemma och oavsett det handlar om ett välbesuttet område, eller ett där utmaningen består i att nyproducera bostäder för uthyrning åt människor med normala, eller till och med låga inkomster så är just DET något vi måste gå tillbaka till. Att inte bara bygga hus, utan att skapa hem och fungerande lokalsamhällen.
Begreppet Social Housing ger många associationer. Hemma i Sverige är det något som vi bestämt tar avstånd ifrån medan det i länder som detta är en byggsten för att grundlägga ett samhälle som består av självständiga, fria och solidariska medborgare. Här handlar det om allt från "Mandelahusen" som fördelas fritt till de människor som bor i de sämsta husen, utanför de "officiella" kåkstäderna. Så fort någon flyttar därifrån och in i ett sådant så flyttar någon annan in. Ändå är detta en start på bostadskarriären för de som får chansen att lämna sina "chacks" för en bättre sanitär miljö. Nästa steg är att kunna flytta in i en subventionerad hyresrätt. Ett sådant område besökte vi. Här är utmaningen att göra människor delaktiga och få bukt med utanförskapet. Vägen till en social bostad, ovsett kategori är lång och sista vägen är ett nålsöga. Konflikter mellan dem som får och de som inte får uppstår ofta och väl "inne" är det lätt att man blir utsatt för den korruption och organiserade brottslighet som är en del av detta samhälle. Slutligen går det att via hyrköp få tillgåg till en bostad som är din "egen", efter 4, eller 8 år (då du får lov att sälja).
Nej, jämfört med den kvalitét vi bygger i Sverige är detta dålgt, men den stora skillanden är att det ÄR en fungerande bostad.
Hus, hem och bostäder är viktiga, men det är hos barnen alltsammans börjar. Den här skolan får inget som helst stöd från staten och varför kan man undra. De (regeringen) anser inte att den borde finnas, åtminstone inte just där. Sanningen är den att resultaten här på den skola där John's barn går är goda och det finns stöd att ge, både till de som har svårt att nå målen och till de som med enkelhet överträffar dem. Det märkiga är att allt sker med stöd utifrån och detta i en miljö där man inte förväntar sig att sådant är möjligt. Det är tydligt att det finns en politisk dimension i det här. Barn som trots svåra omständighter lyckas att bli ifrågasättande och självständiga blir ett problem, för skolledningen och i förlängningen även för de styrande politikerna i landet, som hellre ser en outbildad och okritisk, men lojal befolkning.
Det är som i köpcentret vi besökte (när båten till Robben Island dömdes ut av sjöfartsmyndigheten och inte gick på hela dagen) att bilden man vill visa är ett samhälle där en färgad skyltdocka står sida vid sida med en vit, likt en Potemkinkuliss. Sant och rätt, men inte en helt ärlig bild. Båten till Mandelas fängelseö fick inte lämna kajen på hela dagen, därför att sjöfartsmyndigheten inte godkände den. Samtidigt så stod vi sida vid sida med en grupp äldre kvinnor som stridit och lidit med det system som fängslade honom och väntade förgäves på att båten skulle gå. Ön och trafken dit ägs av en organisation av gamla fångar, det är ett försäljningsargument, liksom berättelsen om kampen mot apartheid är för landet. Den i sin tur "ägs" av ANC, som inte gärna unnar någon annan politisk ström någon framgång, utan väljer kamp och tomma löften som förvaltningsmetod för en hel nation. Det är inte prat och slagord, utan resultatet som räknas. Det gäller här och hemma i Svedala.
I Chrysalis Center tar man hand om de ungdomar på glid som passerar nålsögat att ta sig hit. De går frivillgt med på att underkasta sig en militär disciplin som innebär att vara borta från familjen under tre månader, att marschera till alla aktiviteter, vara på camps ute i bergen och att varje dag gå upp kl. 04.30 på morgonen. Är det bra?? Skulle det fungera i Sverige?? Näe! Kanske inte, men i ett samhälle där inga strukturer finns och där disciplinen saknas så kanske auktoritet behövs för att bygga individers självkänsla och solidaritet. Det var det som Ministern Albert Fritz, för Social Development i Western Cape försökte visa oss med besöket här, dit 40 personer kommit för att träffa oss.
Nu går resan in i en ny fas när vi rest vidare från Cape Town till Paarl och möter alla gamla och nya vänner som jobbat mot liknande mål, fast med helt andra metoder. Mbekweni Sweden Empowerment Programme avslutas efter tio år och vi får lov att vara med.
Ett politiskt system med förtroende och långsiktighet tar århundraden att bygga, men en mandatperiod att rasera. Det politiska livet här är intressant. I morgon torsdag, möter vi kommunen Drakenstein som tidigare, under ANC-ledning, samverkat med Kungsbacka kommun och nu fått en liberal ledning under Democratic Alliance. Vad har det maktskiftet betytt för de människor som bor här och vad har oppositionen som leder landet (men inte den här provinsen) för tankar om hur de tar sig tillbaka? Man lär sig mycket, även om det politiska spelet här.
Det är inte bara från Taffelbergets topp man får perspektiv på saker.
Ola Johansson
Centerpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar