En "cop" som gjort skillnad

Greg O Connel - entreprenören - snuten - New Yorkern

Som klippt ur ett avsnitt av TV-serien ”Spanarna på Hill Street” står han där lång, reslig, rund om magen och tar emot oss med ett fast handslag och ett varmt leende. Greg O Connel är polisen från Brooklyn som medan han fortfarande arbetade på sitt ”Presingt” som ”detective” köpte ett gammalt lagerhus för nästan ingenting i det övergivna hamnområdet i Red Hook och började inreda det för verksamheter av olika slag. Bland annat en av de finaste livsmedelshallar jag någonsin sett. ”Fairway” finns på ytterligare ett par ställen i NYC och berättelsen om vilka som driver den liknar lite grann GeKås i Ullared, med den skillnaden att de som äger den vågade starta fler butiker. Färska grönsaker, fisk- och charkdiskar har jag inte sett någon stans i New York tidigare.

bakom portluckorna på det gamla hamnlagret finns
några av de bästa lägenheterna i New York

Gregs inlevelse och känsla går inte att ta miste på när han berättar om vilka idéer som förverkligats samtidigt som han stannar upp mitt i en mening för att heja på någon av de förbipasserande boende i någon av de 45 lägenheter som ryms i det jättelika hamnkomplexet i rött tegel, med en omisskännlig doft av tjära från de svarta träbjälkarna och portarna.Han kramar om tjejen bakom kassaapparaten innan han följer oss upp på taket. Väl där uppe lyssnar vi vidare på hans berättelse när vi blickar ut över den vackraste utsikten vi sett hittills över Manhattan, hamninloppet med Frihetsgudinnan och hela Upper New York Bay.

Roberta och Greg i Queen- och King size
med Gudinna i bakgrunden

Redan när vi lyssnade till Ian Marvey på Red Hook Urban Farm några kvarter därifrån fick vi veta lite om områdets historia. Från att under 20- och 30-talen ha varit det stora ekonomiska centret för hela USA har området backat. När soldater kom hem från andra världskriget ordnades bostäder och jobb åt dem, men eftersom försvarsmakten till ganska nyligen varit segregerad, blev det de som slagits för sitt land med Afroamerikansk bakgrund som flyttade in i Red Hook nu. De sociala problemen kom med droger, brott och fattigdom. Därefter gavs nådastöten, sedan stadsplaneraren Robert Moses såg till att bygga en av sina highways rakt igenom, vilket separerade vänner och familjer från varann. Bygget varade 9 år och under den tiden kunde man endast med stor svårighet ta sig från gata till gata.




Roberta Brandes Graz berättar också gärna om detta. Greg är en av hennes gamla vänner förstås och i Ian Marvey fann hon nog en ny.


Steiner Studios gör produktioner åt det berömda HBO
i det gamla flottvarvet i Brooklyn

Sista anhalten för dagen gick till ett omvandlat varvsområde. Gamla varvs- och hamnområden har vi många hemma, Malmö, Helsingborg, Hammarby sjöstad och givetvis Norra Älvstranden (där jag jobbat i 15 år), som omvandlats från verksamhet till bostäder och företag, campus, etc.

Det här skeppsvarvet är inte vilket som helst. Det var flottans varv sedan över 100 år. Den militära delen stängdes för många år sedan och ett område som ingen visste något om vad som försiggick bakom staket och murar öppnades plötsligt för de närboende. Shani Lebowitz berättade engagerat om hur området snabbt fylls med verksamheter. Redan idag finns 230 verksamheter och över 100 står i kö. 5000 personer jobbar här idag, bland annat på en filmstudio och vad som finns kvar av varvet, ett reparationsvarv. Mycket innovationer, konsthantverk och livsmedel med mera. Orsaken till att flottan fick stänga igen var de allt större fartygen som byggdes, vilka till slut inte kunde ta sig under broarna längre. Ännu står massor med byggnader kvar, kunde vi se när vi åkte runt i hennes van, medan hon berättade på både in- och utandning om vilka planer som finns för området.

Det mest spöklika var det helt övergivna sjukhuset med kringliggande läkarvillor som nu tagits över av en lummig grönska och 100-tals katter. Intressant var också en fin utställning där man med skyltar och interaktiva medier kunde följa varvet och USA:s krigshistoria. Väldigt pedagogiskt!

Nu måste jag sluta. Det är morgon och dags att bege sig till Ground Zero och sedan till hotellet för att kasta i smutskläderna i resväskan innan färden via Newark flygplats och Kastrup hem till Kungsbacka. Jag längtar.

Ola Johansson
Centerpartiet

En fortsättning: Som slutbild till morgondagens reflektioner över den sista programpunkten tar jag med en från Ground Zero, handen är guiden Amy Drehers, när hon visar hur de gör som sörjer förlorade anhöriga, när det inte finns något kvar att begrava därhemma.

 

Huvud, hjärta, hand, hälsa och plånbok

Det är den sista kvällen i USA, en lång resa går mot sitt slut och alla intryck skall samlas ihop och sorteras in på olika hyllor för att plockas ner igen i den bostadspolitiska debatten, med och mot de övriga resenärerna. Från Socialdemokraterna har det varit Veronica Palm, ordförande och ledare för delegationen, samt Katarina Köhler. Från Moderaterna, Anti Avsan, Eva Bengtsson-Skogsberg och Thomas Finnborg. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har inte varit med, men Vänsterpartiet har haft Amineh Kakabaveh och Miljöpartiets Jan Lindholm har varit med. Och förstås jag från Centerpartiet (av några kallad "lantis", eftersom jag haft en Ullaredskeps med och betalat med Agrolkortet som man får som LRF-medlem). Även om skillnader finns politiken när vi är på hemmaplan har nyfikenheten varit ungefär den samma hos var och en, när vi dag för dag har kommit längre in i det amerikanska sättet att tänka. Måhända läggs ännu en pusselbit när vi i morgon besöker Ground Zero.

Det har sprungits igen och tyvärr troligen den sista löpturen på några veckor. Foten mådde inte väl av dagens runda från området kring Ground  Zero upp till 42 str. längs Västra Manhattans fina gång och cykelstråk. Efter 7 km orkade inte foten mer och nu blir det till att linka resten av tiden, precis som jag gjort idag i Brooklyn och i sällskap med den engagerade Roberta Brandes Gratz. Hon tvekar inte fem sekunder att berätta hur det varit och hur det borde ha varit och vad som sedan blivit och varför. En kvinna som har svaret på allt som har med New York City att göra. Någon gång ska jag läsa den bok hon skickat med oss. Mer om henne i ett senare inlägg.

Att jag han med att springa i morse berodde på att sovmorgon aviserats, eftersom dagens första besök på Solar One. Här har det genom bidrag och donationer skapats ett rådgivnings- och utbildningscenter kring energi- och kretsloppsfrågor. I anslutning till den solcellsklädda byggnaden vid East River finns också en park med växter och insekter som naturligt kan trivas och samverka i staden. Mest imponerande är kanske hur de arbetar med barn från förskola till highschool (5-18 år), med att lära dem varifrån elen i kontakten kommer, hur det är och hur det borde vara, samt vad de kan göra för att ta bättre vara på den energi och de resurser som finns runt omkring oss. Det finns 23 kraftverk i New Yorkområdet och alla är olje- eller naturgaseldade, samtidigt som det egentligen inte finns styrmedel att få människor att vara sparsamma med elen i sina lägenheter. De unga lär föräldrar och i slutändan skapar det en förändrad syn, så är tanken. En angränsande fråga som engagerar barnen är varifrån maten man äter i skolan kommer.


Det är säkert så att de människor vi träffat är sådana som är i framkant i det tänk som är förhärskande hemmavid. Ibland ligger de steget före och ibland är det tydligt att man arbetar i motvind. Kanske hade det varit intressant att någon gång konfronteras med en motkraft av något slag. Den finns, annars hade det inte sett ut som det gör.

Utanför Solar One på East Manhattan

Det är eldsjälar, donationer som ger skattereduktion och ibland bidrag från staten (federalt), delstaten, eller staden som står för mycket av denna utveckling. Och när vi talar om mat och eldsjälar så är området Red Hook i Brooklyn nästa anhalt. Här finns en ”Urban farm”, det vill säga stadsodling. På en gammal asfalterad (?!) fotbollsplan (Amerikansk fotboll) ligger en grönsaks-, frukt- och blomsterodling, men räta rader av gurkor, kål och kryddor redo att skördas. Allt odlat i egenproducerad kompost från hushållsavfall som lämnats bland annat från människor som bor i området. Syftet med farmen är att sysselsätta ungdomar och ge dem verktyg att skaffa sig arbete och utbildning. Red Hook har en historia som ett av de värst utsatta områdena och det är fortfarande inte bra, men på bättringsvägen. Det 20-tal ungdomar som är engagerade får ”head, hand, heart and pocketbooks” medan de är här säger föreståndaren Ian Marvey.

Huvud hjärta, hand och plånbok – fritt översatt, lite av ett 4H-ideal. De som bor i området kan bidra med andelar genom att betala en avgift eller arbeta, beroende på vad man har råd med och en hel del pengar kommer utifrån. Något kommer in när de 45 olika produkterna säljs till lokala restauranger och marknader. Man kan nog kalla det för ett kooperativ, eller ett socialt företag. Utan svenskättade Ian's engagemang hade det kanske inte varit så mycket. Men det här betyder säkert mycket för de som får möjlighet att vara med. Framförallt får de möjlighet att få utlopp för praktiska förmågor, samtidigt som naturkunskap lärs ut på ett praktiskt sätt. Läsa, skriva och räkna genom maten som odlas. Här finns till exempel en ”pizza bed” där alla ingredienser på en pizza odlas. I ett trädgårdsland behövs mångkultur och det är en annan insikt man kan ta med sig ut i samhället.

Jag inser att detta åter blir långt och innehållsrikt, så därför ber jag att få återkomma med del 2 av den 12 september lite senare.

Ola Johansson

Centerpartiet

Global renovering i FN

Tidig morgonstart idag den 11 september. En dag med en viss ödesmättad magi här i New York City. Ceremonierna vid Ground Zero var avsedda för Amerikaner så vi gäster får återkomma senare. Torsdagen är det tänkt att vi ska hedra händelsen och dess offer. Men man kan säga att vi mot slutet av dagen ändå kom in på detta när vi på de Svenska FN representationen fick ett möte med vår ambassadör Mårten Grunditz, där samtalet rörde sig kring FN:s uppdrag, utmaningar och framgångar. Det är viktigt, menade Mårten, att vi förmedlar en positiv bild av vad FN åstadkommit, framförallt de senaste åren från 2005 och fram till idag. Att beskriva det fredsbevarande uppdraget, med alla sina delar, från att hålla isär de stridande parterna, till att efter konflikten återuppbygga det civila samhället, rättsystemen och institutionerna är komplicerat, speciellt med tanke på att det är något FN idag gör på 16 olika håll med 100 000 ”man”. 7 Miljarder dollar är visserligen en stor summa, men med tanke på att det handlar om FN:s totala budget över ett år så är kostnaden inte så stor. Vem som finansierar mest i förhållande till folkmängden ska vi tala tyst om. De nordiska länderna tillsammans betalar 20 % och FN:s årsbudget är 1 % av vad Pentagons budget är.

Omsatt i byggkostnader som egentligen är dagens tema så kan jag nämna att den pågående renoveringen av FN-byggnaderna i NYC kostar totalt 2 miljarder dollar (en god andel av årsbudgeten). FN-ambassadörens beskrivning av FN:s roll och insatser i världen, utmaningarna i Syrien och uppstädningen efter USA:s och Storbritanniens självsvåldiga ageranden i Irak kan man skriva en hel del om, men vi håller oss till byggfrågor.


Utsikt från FN-huset, 28 vån.

För andra gången har vi träffat Skanskas Financial officer här i USA, Göteborgaren Thomas Henriksson. Här i New York gavs vi en liten inblick i hur det är att verka i USA och på vilket sätt Skanska bidrar till att utveckla energieffektivt hälsofrämjande och hållbart byggande.
Det är svårt att verka här, särskilt med tanke på de helt olika lokala förhållanden som råder, på delstatsnivå, men också på lokal nivå. ”Man måste tänka lokalt om man ska göra affärer” och samtidigt se till att ha god relation med det politiska livet. Att det pågår en urbanisering kan man visserligen ha synpunkter på, men som byggföretag måste man bejaka den utvecklingen och göra det bästa, givet de helt olika förutsättningar som råder i de olika klimatzonerna, det politiska landskapet och ekonomiska läge man har att verka i.

Ett exempel på hur olika det kan vara så finns det inte en enhetlig elnätsstandard mellan olika delstater, vilket gör det svårt att till exempel transferera grön el. Dessutom är kapaciteten dålig. Det är inte säkert att den el du använder för att ladda din elbil kommer från förnybar koldioxidneutral källa. Därför kan du inte med säkerhet påstå att det är bättre med elbilar än vanliga bensinfordon på många håll i USA.

Ett schakt av något slag i det urblåsta
FN-högkvarteret

Många skillnader finns i finansieringen, skattereduktionen för den som investerar i exempelvis hus för fattiga, eller ny teknik har vi varit inne på, liksom systemet med PPP, private, public partnership. Nya finansieringsformer är nödvändiga i ett land som har ett i grunden mycket lågt skattetryck, men man kan fråga sig om detta system verkligen kommer att vara hållbart i längden. Det gäller inte bara att investera, man måste underhålla och vara beredda att nyinvestera. Ett kommersiellt åtagande att bygga något är på 58 år och det är en lång tid att vara bunden vid ett finansiellt ansvar.

Hemma i Sverige diskuteras ofta olika kommunala särkrav och det måste sägas att ingenting klår de särkrav en stad eller en delstat kan ställa på en byggare här. Det finns federala regler, men det är upp till var och en att bestämma om man vill tillämpa dem, eller ej. Ändå har Skanska lyckats väl på många håll. LEED är den standard för Grönt byggande som används och nivån Platinum är den högsta.

Säkerhetsrådet, i cirkeln kommer sammaträdesbordet att
placeras

I Skanskas främsta prestige-projekt är guldnivån målet, även om certifiering inte är aktuellt. Projektet vi talar om är själva FN-byggnaden i New York, där vi fick den ovanliga förmånen att vandra runt. Skanska har totalansvaret för entreprenaden till ett värde om 1,4 miljarder dollar. Allt ska vara klart vid årsskiftet 12-13. Det är något man har svårt att tro när man går runt i de olika våningsplanen i den 40 våningar höga administrationsbyggnaden och i sessionssalarna som är under restauration. Huset uppfördes 1949-50, med dåtidens byggteknik, vilket innebär en hel del asbest, mekaniska system och ett föråldrat el-, ventilations-, vatten- och avloppssystem etc. För att inte tala om säkerhetsaspekter, IT-system, telekommunikation, energieffektivitet, öppna kontorslandskap och allt annat som hör till modern kontorsanvändning och byggande.
Det kommer nya obehagliga överraskningar varje dag och kunden kommer med ändringar hela tiden säger Maria Martinsson som är en av byggledarna som visade runt och bland annat lät oss känna på taket i säkerhetsrådets sessionssal, när vi gick en runda på byggandsställningen två meter under det handgjorda innertaket med kupoler och stuckatur. Hur det ser ut och hur det kan bli framgår kanske lite grann av bilderna här, men utsikten från FN-byggnadens 28:e våning är hänförande oavsett om du blickar ut över Manhattan, eller över East River.

Maria Martinsson visar oss runt och avslöjar att
man i dagarna kastat ut arkitekten ur projektet

En annan aspekt som jag måste nämna är hur byggmark-naden fungerar när det gäller att få tag på byggjobbare och underleverantörer. Skanska har valt att arbeta genom facken och det är något som fördyrar entreprenaderna avsevärt och det beror inte på att jobbarna får högre lön, tro inte det. Pengarna försvinner i stelbenta regler vem som får göra vad och betalningar till olika fackiga fonder, oklart vad de skall användas till. Alternativet att jobba med oorganiserade är inte främmande för många konkurrenter och det skapar enorma motsättningar i branschen som inte främjar en positiv utveckling.

Glömde jag säga att Skanskas huvudkontor, där vi började dagen ligger en bit upp i den berömda Empire State Building från 1931. med allt man får vara med om här är det inte mer än rätt att lägga ett per timmar varje dag på att berätta om vad man lär sig och vad man upplever. Att jag villade bort mig på vägen ut ur FN-skrapan och fick hjälp av snälla byggjobbare och Skanskas huvudkontor att hitta ut ska vi inte nämna. ”What happens in New York stays in New York” som vi brukar säga.

Ola Johansson
Centerpartiet

Även Veronica Palm (s) har bloggat om den här dagen.

Studieresa till Washington DC och New York City

I morgon bitti kliver jag på tåget mot Köpenhamn och avfärd mot USA för en tio dagar lång studieresa med totalt 7 ledamöter och 2 tjänstemän från Riksdagens Civilutskott.

De som reser är samtliga intresserade av bostadspolitik och samhällsbyggnad. Programmet som innehåller en ledig heldag - söndag och en resdag - lördag (tåg från Washington till N.Y) är minst sagt välmatat.

Vi kommer att följa bostadförsörjningen och stadsbyggnaden, i två stora städer. Det handlar om funktionshinderfrågor, utveckling av handel, miljö och energi. Vi kommer att se många exempel på plats och givetvis som avslutning besöka byggprojekt, exempelvis Ground Zero, där byggföretaget SKANSKA verkar. Några av dessa platser har jag redan sett, när vi besökte New York i somras. Ett exempel är den fantastiska High Line Park som är en park - ett gångstråk, över två kilometer lång, byggd på en gammal järnvägsbro - högbana.

High Line Park, New York City

Höga hus som sagt, men också stora utmaningar. Att bygga hållbara megastäder är en överlevnadsfråga för vår planet, för hur gärna vi än vill något annat kommer dessa att fortsätta att växa.


Ola Johansson
Centerpartiet

Låga tankar och höga hus

Nyss hemkommen från en sjudagars semesterresa till New York blir ju temat "Höga hus" lite svårfångat. Arkitektur och bebyggelse är ju ett intressant tema. Hur vi planerar den yttre miljön påverkar i hög grad känslan av trygghet och trivsel. Attraktivitet sitter ju på insidan sägs det, men gäller det stadsmiljön så är en attraktiv fasad inte att förakta heller.

Vi satt och slötittade på SVT igår och såg då den intressanta dokumentären om DOMUS-husen som dominerar stadskärnorna i de flesta Svenska städer. Hur deras och andra varuhus tillkomst inneburit att flera kvarter av vackra historiska byggnader jämnades med marken för att ge plats åt moderna köpcentrum och parkeringshus. Så lägligt då att Kungsbackaposten idag publicerade en bild från 1963 av det då nya DOMUS-huset vid Kungsbacka torg. Huset som sedan blev Postkontor och nu ägs av Aranäs och rymmer en biograf och ett matställe med en uteservering. Bion har sina trogna kunder, medan "Naam", Sushi-restaurangen, har att slåss i konkurrensen med många andra näringsställen i vårt centrum.

Visst känns det gamla DOMUS-huset igen från bilden i tidningen. Länge har detta ansetts vara det fulaste huset i Kungsbacka, ett epitet som det säkert delar med fler KF-byggnader från den tidsepoken och senare. Som väl är slapp vi P-huset, även om det i debatten, bland annat från Folkpartiet föreslagits att man skulle göra om torget till ett P-garage och senast idag fanns en insändare från någon som tyckte att Innerstaden skulle vinna på fler bilar.

I den kampen lär vår vackra stadskärna oavsett vilket, dra det kortaste strået och man får hoppas att det i framtiden inte kommer att ha så stor betydelse om man kan köra bil hela vägen fram till butiksdörren. För övrigt så är det säkert betydligt längre från den parkeringsruta som ligger längst bort från Kungsmässans entréer, än det är från exempelvis Hamntorget, eller Aranäsparkeringarna till någon av innerstadens butiker. Måste räkna stegen någon gång.

Nu till min djärva tes: Om nu DOMUS-/Facklan-huset ansetts vara det fulaste huset i stan. Vad är då problemet med att man placerar ut en byggnad på torget som skymmer den samma? Det borde ju bli betydligt billigare att låta Glass-kiosken (eller vad det är) stå kvar, än att riva huset som står bakom! De som är bättre estetiskt begåvade än jag kan ju jämföra vilket hus som är fulast, det i förgrunden eller det andra.

I Kungsbacka kommuns vision kan man läsa: "Vi skall bygga tätare, mer stadslikt och högre än tidigare". Intressant! Jag har själv varit med och formulerat den här. Tätare,  javisst det är viktigt så vi inte tar mer mark i anspråk än vad som behövs för att kunna fortsätta växa och skapa bostäder åt alla. Mer stadslikt, ja, min erfarenhet är att det är bättre att bygga något som ÄR en stad, än något som är LIKT en stad. Jag menar, apropå det här med bilar, att en stad är något som befolkas av stadsbor, som anpassar sig efter stadens förutsättningar, säljer bilen, börjar cykla, gå och åka kollektivt. Innan det sker kommer Kungsbacka fortsätta vara just stads-likt. Högre, ja här har vi ju pudelns mitt. Klart det kunde gå att bygga ännu högre på torget, men jag tycker nog detta är tillräckligt, men det krävs mer om man ska nå upp och över DOMUS-husets märkliga övervåning.

Jag minns att det förutom P-garage, även föreslogs en Saluhall på torget. "Hujedamig", som pigan Lina sa. Hur skulle en sådan se ut för att passa kverulanterna i torgdebatten?

Nåja, jag får väl vända på saken och se det hela från andra hållet. Visst är det tråkigt för krögarna på Naam, som nu lär få ännu svårare att hävda sig i konkurrensen. Ja, så hemskt mycket värre än det kan ha varit medan vi hade ett torg som var nedslitet och tråkigt, eller en stor byggarbetsplats, kan det ju knappast ha blivit. Framgång handlar nog om annat än en uteservering, speciellt nu när sommaren är som den är.

Ett förslag (och detta är seriöst), vore att ta upp ett eller flera fönster i Glasskiosken så det går att se igenom huset. Det skulle säkert liva upp den kala plywoodskivan och göra det roligare att se fasaden från det här hållet. Jag inser att detta inte är de populäraste rader jag har skrivit, men jag tror nog att vi med tiden kommer att vänja oss vid det nya torget och jag ser redan tecken på att vi gillar det. Många människor stannar till och sätter sig på "kyrkbänkarna" som satts upp på den plats där äldre kyrkor legat. Torghandeln har återvänt och innerstaden vaknar till liv så sakteliga. Ett stort grattis till de som lyckats så väl med att skapa miljön på och runt Kungsbacka torg och till Henrik Olsson, innerstadsgeneralen. Smaken är som baken och vi ska vara glada att vi har två skinkor att sitta på. Det är stadigare på något vis.

Jag avslutar dessa tankar med att klippa in ytterligare en rad ur visionen: "Variation i stadsplanering med en nybyggnation som har mer djärv stil och arkitektur"

Slut citat

Ola Johansson

Centerpartiet