Hopp och förtvivlan, optimism och framtidstro.

Godkväll och godmorgon! Full av intryck och insikter, framförallt att det är för tidigt att sammanfatta och dra slutsatser. Men på sätt och vis knyts alla band samman när man efter två dagar på landsbygden kommer tillbaka till huvudstaden Dhaka, för att med FN besöka dess slum, som är folkrik, trång och växande, med otroliga utmaningar och en del möjligheter.

De tidiga äktenskapen och flickors situation är ett återkommande problem och hinder. Alla officiella uttalanden går ut på att förneka förekomsten, men sanningen är att hälften av alla mödrar är under 18 år och av dem är många så unga som 15 år. Här där de lokala nätverken bidrar till att folkbilda i nutrition och säker, hälsosam matlagning kan man också mäta de minsta barnens näringssituation genom att lägga ett måttband runt ärmen och mäta hullet, som en indikator för hur maten bidrar till att de växer. De är små, liksom deras mammor. Men glada, pigga ögon, framförallt när de får något att äta.

Stanken är som ni förstår nästan outhärdlig om man inte är van. Det finns över 4000 hushåll och varje år kommer det 200 nya. De flyttar in från landsbygden som avfolkas i samma takt, för att ta de enklaste jobben, att sälja saker, cykla rickshaw, sy eller tillverka enkla ting. Ska landsbygden utvecklas måste även städerna kunna växa hållbart o vice versa. Många jobb skapas i textilindustrin och här finns möjligheter för landet, som kan raseras lika snabbt som syfabriken Rana Plaza.

Ett skäl att komma till skolan är att man kan få ett paket kex, kanske det enda målet mat man får innan föräldrarna kommer tillbaka från sina jobb på kvällen. Barnen här gillar att lära sig saker och de har drömmar om framtiden. Det gäller jobb och fortsatt utbildning. Sanningen är att de redan jobbar, flera timmar om dagen med att hjälpa föräldrarna i deras försörjning. De här barnen är 9 år gamla och går i fjärde klass.

Funderar lite på hur bra en sådan här bild ser ut, men den här flickan ville att kortet jag tog på oss skulle bli så här. För mig är det ett bevis på uppskattning och en önskan att hon inte ska glömmas bort, hur viktigt det är att fortsätta ge den hjälp som behövs för att hon ska kunna gå färdigt skolan och förverkliga sin dröm att bli lärare en gång och slippa bli utsatt för övergrepp.

Det här är ett hem i ett av plåtskjulen. Trångt smutsigt enkelt och fattigt, men ändå ett hem och ett ställa att växa upp i för många. Kläderna som hängde på tork utanför var rena och det finns tillgång till vatten som går att dricka om man kokar och filtrerar det. Med en befolkning (156 milj) som växer med 2 miljoner varje år måste det skapas jobb i städerna och bostäderna förbättras. Skolsystemet behöver utvecklas med mödra- och hälsovård. Med små medel kan man åstadkomma mycket. Det har jag fått många bevis för.

Men de här flickornas barn har chansen att förbättra livet för sina barn. Snabbare än så kommer det inte att gå. Därför gäller det att inte släppa taget, trots att Bangladesh haft en positiv ekonomisk utveckling och klarar flera av milenniemålen bra. FN samarbetar på ett föredömligt sätt och Sveriges bidrag till dess kärnverksamhet, samt SIDAS insatser ger resultat, som de här matlagningskurserna i stadens slum och till vattenreservoaren på landsbygden. Allting bidrar till att göra kvinnornas situation enklare, något som underlättar för dem att välja sin framtid och stärka sin ställning ekonomiskt och politiskt.  

Att föda upp och sälja fjäderfä och frukt under samma tak hade nog inte accepterats hemma, men här är det ett sätt att leva. På samma sätt är risodling och självhushållning sättet att leva på landsbygden, men när rationaliseringar av produktionen gör jobben överflödiga behövs andra alternativ. Vilka är det? Det får vi fortsätta fundera på. Själv har jag idéer som jag vill jobba vidare med tillsamans med de människor jag mött på den här resan och de som finns där hemma. Om 7 timmar lyfter planet och snart ska jag gå upp, men först ville jag skriva detta.

Jag ber att få tacka. Säga:

"Donarabad" från mig, Hillevi, Hans och Olle i Riksdagen, samt Aleksander, Linda och Berith från FN-förbundet.

Ola Johansson

Centerpartiet

Det dom inte kan berätta talar för sig själv

Flyg till Jesore en mindre stad söderut från Dhaka. Lite sent så vi fick bege oss i FN:s Jeepar (eller mer SUV) ut på landsbygden genom byar över stora slätter med dammar, åar, små träddungar, mycket djur och människor, både på och vid sidan av vägen. Målet var att besöka ett regionalt sjukhus, med mödravårdsresurser och som stöds av FN. Hjälp och beskydd av poliser med tung beväpning i form av automatgevär, hoppas jag inte behövdes. Men man vet ju aldrig. Så mycket prominenta personer i landet på en gång gör att alla verkar på helspänn och måna om att visa upp så bra saker som möjligt.

Det är ett öppet och bördigt jordbrukslandskap, där riset nyligen skördats och där man förbereder annan växtodling på de åkrar som under monsunperioden står under vatten. Det är i morgon torsdag vi kommer att bekanta oss med FN World Food Programme. Helt klart är det många som försörjer sig genom att bruka den goda jorden och ofta i mycket liten skala. Alla är inte så lyckligt lottade att de äger land att odla. Vi mötte unga kvinnor som lever själva med flera barn, medan mannen arbetar hela året på syfabriken i Dhaka, trots att de själva bara är barn och redan hunnit få flera.

Den här mödravårdshälsocentralen hade två mycket engagerade och säkert kunniga sköterskor (inte sjuksköterskor och inte barnmorskor) men som till en lön motsvarande 200-300 dollar i månaden hjälpte till med födslar hemma, eller i det lilla förlossningsrummet. En av dem syns i dörrposten där Mia från ambassaden och Aleksander från FN-förbundet poserar, medan vi väntar på att få använda toaletten i angränsande rum. Mycket enkla förhållanden men ett storartat jobb för de 6000 personer som bor i närområdet. Den här byn var vår sista anhalt i dag och härifrån har jag massor av intryck, fina minnen och bilder av vänliga, nyfikna barn och vuxna. Och såklart berättelser om ett hårt liv på landsbygden, där det fattas mat och där traditioner och fattigdom slår hårt, allra hårdast mot de unga flickorna som ofta, allt för ofta, gifts bort redan i 16-årsåldern i ett arrangerat äktenskap.

Om det ville inte sjukhuscheferna tala. När vi frågade hur unga mödrarna var svarade de genast att det är förbjudet att gifta sig om man är under arton år och att om det förekom att man födde barn ändå så var det säkert bara någon enstaka procent. Det vi såg och hörde är något annat. Fattigdom och traditionen att betala en hemgift till brudens familj gör att många vill gifta bort sina döttrar redan vid 15-16 års ålder. Sedan de blivit äldre är de mindre värda och man vill så fort som möjligt se till att någon man i byn får försörjningsansvaret. Det händer att man gifter sig av kärlek och flickorna kunde avslöja att det är mobiltelefonen som gör det möjligt att hitta en man det går att gifta sig med av kärlek innan föräldrar hinner besluta annat. De hade själva drömmar om utbildning och jobb, men sedan äktenskap planerats är det bara att inordna sig och hoppas att maten räcker. Undernäring är fortfarande ett problem för de fattigaste.

Den här bilden visar en sovsal där mammor vistas med sjuka barn och i samma rum vårdades de för tidigt födda bebisarna. Mycket folk överallt och stolta herrar berättade, medan de kvinnliga sköterskorna höll sig lydigt i bakgrunden. På det stora sjukhuset fanns en rådgivningsverksamhet med utdelning av fria preventivmedel och en avdelning där man kan utföra aborter, denna finansierades helt av SIDA och höll en högre och renare standard. Det märks annars på byggnadernas exteriör och inredning att det är ett tag sedan de byggdes. Instrumenten är gamla, men förhoppningsvis rena.

De flickor vi träffade i enrum (utan lokala manliga beslutsfattare) på hälsocentralen berättade om sina liv och sina drömmar. Eftersom det är olagligt att gifta sig och få barn om man är under 18 ljög de uppenbarligen om sin ålder. En av dem hade en man som jobbade i Dhaka och skickade hem lite pengar till henne som ensam sköter barn och hushåll i byn. Han är hemma några veckor om året och gör henne med barn igen. Den andra kvinnan och hennes man ägde mark som de odlade tillsammans.

Den sista bilden visar typiska transportmedel här, en cykel eller ett motordrivet trehjuligt lastfordon är mycket vanligt. De syns överallt utom på kvällen då de ändå kör mitt på vägen bland snabbgående bilar och skraltiga lastbilar. Snabbt och snabbt? Vägarna har mycket låg standard eftersom de förstörs varje monsunperiod.

Det blev lite rörigt det här. Jag körde att jag ville delge en del och lägga ut några av de bilder jag tagit på vägen och under våra besök. Mera finns i kameran. På återhörande och Shuvo Ratri (godnatt), önskar:

Ola Johansson

Centerpartiet

Världen räcker inte till

Ebola!! När det inte räcker med pengar och när nödvändiga hälso- och sjukvårdsinsatser sker med livet som insats. Vad har man då för möjlighet att hjälpa? Den alltid lika entusiastiske Hans Rosling vill få oss att förstå att läget inte är hopplöst, att Indien, Afrika, Sydamerika och andra delar av världen har kvalitéer som kommer att ge framgång. Fredspriset till Malala, är en markering att det är genom kunskap vi vinner värdighet, jämlikhet, fred och demokrati. Men det stökar till sig för oss som vill väl men inte kan, ens om vi är högt värderade parlamentsledamöter i ett litet nordligt land.

En Facebookvän föreslog att vi rustar en av våra gamla färjor (Finlands- eller Danmarksbåtar) med sjukhussängar och lasarettsutrustning och kör ner den till Liberia, med personal och allt. En idé som säkert har sina brister, men om det gör någon som helst skillnad, så varför inte? Jag lovade framföra den, men till vem och hur. Jag skriver här och hoppas de som kan och vet, fattar de rätta besluten och  har de resurser som behövs för att sätta dem i verket.

I veckan avled en hedersman och kommunal tjänsteman i Kungsbacka efter en kort tids sjukdom. Jag som redan förut bestämt mig för att det åter är dags att göra en insättning till Läkare utan gränser, passar på att hedra Nils-Åke Hulthén genom en gåva som kan bidra till att rädda människor från att bli sjuka i Ebola. 

För att man inte ska deppa ihop så får vi plocka fram den gamla devisen att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Nu är Ice Bucket Challenge över och ALS- forskningen har fått ett värdefullt tillskott. Hoppas det återstår en vilja bland vanligt folk att hjälpa, även de som kan återuppbygga det välutbildade, blomstrande och rika Afrika, där pojkar och flickor har samma chanser och rätt allt älska och få barn som kan äta sig mätta, resa och får framtidstro. Kanske man borde lägga handen på en glödhet platta och uppmana andra att göra likadant. Som om inte smärtan räckte...!

Nej, 1000 spänn rings in till Läkare utan gränser i morgon till Planchefens ära. Tack till Nisse och tack familjen som mitt i sjukdomen och sorgen tänker på de i världen som trots allt har det ännu tuffare.

Ola Johansson

Centerpartiet

Rubriken på bloggen är en Bondfilmstitel - jag vet.

Haiti

Blev mycket berörd av den känslosamma rapport som SVT:s korrespondent Stefan Åsberg gav i rapports 21-sändning om ett hjälparbete som inte når fram till de behövande. Inget är angelägnare än att försöka hjälpa i nöden. Att blogga om vardagliga ting känns inte rätt.
http://svtplay.se/v/1849219/rapport/skakande_live-rapport_fran_haiti

Nu gäller det livet för de som överlevt.
http://www.lakareutangranser.se/gava/Stod-var-fond-for-akuta-insatser/