Flyg till Jesore en mindre stad söderut från Dhaka. Lite sent så vi fick bege oss i FN:s Jeepar (eller mer SUV) ut på landsbygden genom byar över stora slätter med dammar, åar, små träddungar, mycket djur och människor, både på och vid sidan av vägen. Målet var att besöka ett regionalt sjukhus, med mödravårdsresurser och som stöds av FN. Hjälp och beskydd av poliser med tung beväpning i form av automatgevär, hoppas jag inte behövdes. Men man vet ju aldrig. Så mycket prominenta personer i landet på en gång gör att alla verkar på helspänn och måna om att visa upp så bra saker som möjligt.
Det är ett öppet och bördigt jordbrukslandskap, där riset nyligen skördats och där man förbereder annan växtodling på de åkrar som under monsunperioden står under vatten. Det är i morgon torsdag vi kommer att bekanta oss med FN World Food Programme. Helt klart är det många som försörjer sig genom att bruka den goda jorden och ofta i mycket liten skala. Alla är inte så lyckligt lottade att de äger land att odla. Vi mötte unga kvinnor som lever själva med flera barn, medan mannen arbetar hela året på syfabriken i Dhaka, trots att de själva bara är barn och redan hunnit få flera.
Den här mödravårdshälsocentralen hade två mycket engagerade och säkert kunniga sköterskor (inte sjuksköterskor och inte barnmorskor) men som till en lön motsvarande 200-300 dollar i månaden hjälpte till med födslar hemma, eller i det lilla förlossningsrummet. En av dem syns i dörrposten där Mia från ambassaden och Aleksander från FN-förbundet poserar, medan vi väntar på att få använda toaletten i angränsande rum. Mycket enkla förhållanden men ett storartat jobb för de 6000 personer som bor i närområdet. Den här byn var vår sista anhalt i dag och härifrån har jag massor av intryck, fina minnen och bilder av vänliga, nyfikna barn och vuxna. Och såklart berättelser om ett hårt liv på landsbygden, där det fattas mat och där traditioner och fattigdom slår hårt, allra hårdast mot de unga flickorna som ofta, allt för ofta, gifts bort redan i 16-årsåldern i ett arrangerat äktenskap.
Om det ville inte sjukhuscheferna tala. När vi frågade hur unga mödrarna var svarade de genast att det är förbjudet att gifta sig om man är under arton år och att om det förekom att man födde barn ändå så var det säkert bara någon enstaka procent. Det vi såg och hörde är något annat. Fattigdom och traditionen att betala en hemgift till brudens familj gör att många vill gifta bort sina döttrar redan vid 15-16 års ålder. Sedan de blivit äldre är de mindre värda och man vill så fort som möjligt se till att någon man i byn får försörjningsansvaret. Det händer att man gifter sig av kärlek och flickorna kunde avslöja att det är mobiltelefonen som gör det möjligt att hitta en man det går att gifta sig med av kärlek innan föräldrar hinner besluta annat. De hade själva drömmar om utbildning och jobb, men sedan äktenskap planerats är det bara att inordna sig och hoppas att maten räcker. Undernäring är fortfarande ett problem för de fattigaste.
Den här bilden visar en sovsal där mammor vistas med sjuka barn och i samma rum vårdades de för tidigt födda bebisarna. Mycket folk överallt och stolta herrar berättade, medan de kvinnliga sköterskorna höll sig lydigt i bakgrunden. På det stora sjukhuset fanns en rådgivningsverksamhet med utdelning av fria preventivmedel och en avdelning där man kan utföra aborter, denna finansierades helt av SIDA och höll en högre och renare standard. Det märks annars på byggnadernas exteriör och inredning att det är ett tag sedan de byggdes. Instrumenten är gamla, men förhoppningsvis rena.
De flickor vi träffade i enrum (utan lokala manliga beslutsfattare) på hälsocentralen berättade om sina liv och sina drömmar. Eftersom det är olagligt att gifta sig och få barn om man är under 18 ljög de uppenbarligen om sin ålder. En av dem hade en man som jobbade i Dhaka och skickade hem lite pengar till henne som ensam sköter barn och hushåll i byn. Han är hemma några veckor om året och gör henne med barn igen. Den andra kvinnan och hennes man ägde mark som de odlade tillsammans.
Den sista bilden visar typiska transportmedel här, en cykel eller ett motordrivet trehjuligt lastfordon är mycket vanligt. De syns överallt utom på kvällen då de ändå kör mitt på vägen bland snabbgående bilar och skraltiga lastbilar. Snabbt och snabbt? Vägarna har mycket låg standard eftersom de förstörs varje monsunperiod.
Det blev lite rörigt det här. Jag körde att jag ville delge en del och lägga ut några av de bilder jag tagit på vägen och under våra besök. Mera finns i kameran. På återhörande och Shuvo Ratri (godnatt), önskar:
Ola Johansson
Centerpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar