fredag 28 november 2014

Hopp och förtvivlan, optimism och framtidstro.

Godkväll och godmorgon! Full av intryck och insikter, framförallt att det är för tidigt att sammanfatta och dra slutsatser. Men på sätt och vis knyts alla band samman när man efter två dagar på landsbygden kommer tillbaka till huvudstaden Dhaka, för att med FN besöka dess slum, som är folkrik, trång och växande, med otroliga utmaningar och en del möjligheter.


De tidiga äktenskapen och flickors situation är ett återkommande problem och hinder. Alla officiella uttalanden går ut på att förneka förekomsten, men sanningen är att hälften av alla mödrar är under 18 år och av dem är många så unga som 15 år. Här där de lokala nätverken bidrar till att folkbilda i nutrition och säker, hälsosam matlagning kan man också mäta de minsta barnens näringssituation genom att lägga ett måttband runt ärmen och mäta hullet, som en indikator för hur maten bidrar till att de växer. De är små, liksom deras mammor. Men glada, pigga ögon, framförallt när de får något att äta.


Stanken är som ni förstår nästan outhärdlig om man inte är van. Det finns över 4000 hushåll och varje år kommer det 200 nya. De flyttar in från landsbygden som avfolkas i samma takt, för att ta de enklaste jobben, att sälja saker, cykla rickshaw, sy eller tillverka enkla ting. Ska landsbygden utvecklas måste även städerna kunna växa hållbart o vice versa. Många jobb skapas i textilindustrin och här finns möjligheter för landet, som kan raseras lika snabbt som syfabriken Rana Plaza.


Ett skäl att komma till skolan är att man kan få ett paket kex, kanske det enda målet mat man får innan föräldrarna kommer tillbaka från sina jobb på kvällen. Barnen här gillar att lära sig saker och de har drömmar om framtiden. Det gäller jobb och fortsatt utbildning. Sanningen är att de redan jobbar, flera timmar om dagen med att hjälpa föräldrarna i deras försörjning. De här barnen är 9 år gamla och går i fjärde klass.


Funderar lite på hur bra en sådan här bild ser ut, men den här flickan ville att kortet jag tog på oss skulle bli så här. För mig är det ett bevis på uppskattning och en önskan att hon inte ska glömmas bort, hur viktigt det är att fortsätta ge den hjälp som behövs för att hon ska kunna gå färdigt skolan och förverkliga sin dröm att bli lärare en gång och slippa bli utsatt för övergrepp.


Det här är ett hem i ett av plåtskjulen. Trångt smutsigt enkelt och fattigt, men ändå ett hem och ett ställa att växa upp i för många. Kläderna som hängde på tork utanför var rena och det finns tillgång till vatten som går att dricka om man kokar och filtrerar det. Med en befolkning (156 milj) som växer med 2 miljoner varje år måste det skapas jobb i städerna och bostäderna förbättras. Skolsystemet behöver utvecklas med mödra- och hälsovård. Med små medel kan man åstadkomma mycket. Det har jag fått många bevis för.


Men de här flickornas barn har chansen att förbättra livet för sina barn. Snabbare än så kommer det inte att gå. Därför gäller det att inte släppa taget, trots att Bangladesh haft en positiv ekonomisk utveckling och klarar flera av milenniemålen bra. FN samarbetar på ett föredömligt sätt och Sveriges bidrag till dess kärnverksamhet, samt SIDAS insatser ger resultat, som de här matlagningskurserna i stadens slum och till vattenreservoaren på landsbygden. Allting bidrar till att göra kvinnornas situation enklare, något som underlättar för dem att välja sin framtid och stärka sin ställning ekonomiskt och politiskt.  


Att föda upp och sälja fjäderfä och frukt under samma tak hade nog inte accepterats hemma, men här är det ett sätt att leva. På samma sätt är risodling och självhushållning sättet att leva på landsbygden, men när rationaliseringar av produktionen gör jobben överflödiga behövs andra alternativ. Vilka är det? Det får vi fortsätta fundera på. Själv har jag idéer som jag vill jobba vidare med tillsamans med de människor jag mött på den här resan och de som finns där hemma. Om 7 timmar lyfter planet och snart ska jag gå upp, men först ville jag skriva detta.


Jag ber att få tacka. Säga:

"Donarabad" från mig, Hillevi, Hans och Olle i Riksdagen, samt Aleksander, Linda och Berith från FN-förbundet.

Ola Johansson
Centerpartiet





Inga kommentarer: