Tvära kast - femtiofem bast - i all hast

Den här bilden på lilla Elsa får inleda krönikan i år, eftersom känslan när ett år har gått är att det går upp och ner, men slutar på det stora hela nästan alltid på plus. Förhoppningarna på 2015 var stora, åtminstone om man ska gå på årskrönikan jag skrev här för precis ett år sedan. Då hade jag blickat tillbaka på ett år med hjärtoperation, två valrörelser, min pappas bortgång och ännu ett hälsomässigt bakslag. Ett "skitår" som ändå kändes okej när det väl tog slut. Så var nog 2015 med. Ett år som inneburit att man fått brottas med sina egna värderingar och kanske ännu mer med andras. De så kallade sociala medierna gjorde en stundtals mer asocial än något annat.

Som Centerpartiets bostadspolitiker känner man sig emellanåt rätt ensam och har mest kollegor från andra partier att brottas med. Ska inte sticka under stol med att det är bland partiets kommunpolitiker och de rikspolitiker med egen kommunal, företagar-, eller yrkesmässig bakgrund jag känner den största förståelsen och uppskattningen. Jag är bekväm och nöjd med det och försöker intala mig att sociala medier inte är ett mått på något annat än träffsäkerheten hos Facebooks målgruppsorienterade försäljningslogik. Men ibland saknar man bekräftelsen och ryggdunkarna från de som borde känna som sin uppgift att inspirera. Nu är migrationsfrågan den i särklass mest diskuterade samhällsutmaningen och det vore väl själva katten om det inte också skulle innebära att bostadsfrågorna kom högst därefter på i den nationella debatten också inom mitt eget parti. Jag kommer fortsätta tjata, men söker möjligheten att bredda debatten och utveckla mitt nätverk i branschen. Är supertacksam för alla som hjälper till inom- och utanför partipolitiken. Inte minst Sandra och Gisela som jag jobbar ihop med i vardagen.

Högst på pallen kan man ju få komma av andra skäl. Inte nog med att det i Almedalen blev tillfälle att prata mycket om Centerpartiets bostadspolitik, så gavs det möjligheter att bli korad till mästare. Det är väl lite som det varit med politiken. När det är som trängst öppnas plötsligt en lucka, någon gör ett misstag och plötsligt passerar man mållinjen som etta. Mikael Castanius, Erik A Eriksson och några grabbar till fick erkänna sig besegrad och den som var mest förvånad var han som stod överst på pallen vid gocartbanan utanför Visby.

Ett nytt och nödvändigt bostadspolitiskt program - eller ställningstagande, fick vi med oss från partistämman. Arbetet med det präglade mycket av vårens politiska arbete. Den grupp bestående av mig, Marita Ljung, Eva Nypelius och en rad experter som kom in och gav oss råd och inspel fick mycket beröm av partistyrelse och stämmoombud i Falun. Då när beslutet fattades kändes det som man omgående skulle vilja starta om på nytt.

Det är kanske en halv miljon bostäder som behövs de kommande fem åren, inte 250 000 som många trodde. Då krävs det mer än friare hyressättning, skattereformer och lite regelförenkling. Det krävs en liberalisering, där principen ska vara "allt är tillåtet, utom det som är absolut förbjudet", råder. Många hävdar att det är jobb som är viktigast att erbjuda nyanlända. Jag menar att det måste vara en bostad som kommer först och i dagsläget vet vi ganska exakt hur många fler bostäder som måste fram och i vilken takt. Jobben däremot är mer diffust och resultatet beroende av effekten de reformer som genomförs.

Med en sådan förhoppning går jag och hustru Kicki till den femte riksdagsöppningen. Hur många fler det kommer att bli är en fråga jag brottas med varje dag. jag har större förväntningar på det politiska livet än att spela en sidoroll i ett parti som har gott om mer ambitiösa och långt mer inflytelserika personer än en av de äldre av oss 22 riksdagsledamöter. Alternativet att återgå till näringslivet är då och då långt mer attraktivt än att fortsätta till 2022, eftersom kundkontakterna där är så mycket mer direkta och konkreta. Tekniken intresserar mig och arbetsgemenskapen är helt annorlunda. Och i en ålder när man har närmare till pensionen än 40-årsdagen är planeringsförutsättningarna annorlunda.

Speciellt när man har dessa båda gossar att tänka på. Egon och Ture med Linnea - favoriten (moster/faster). Den här bilden är bara några veckor gammal. Linnea kom hem från året i London som teatervärdinna och flyttade till Göteborg, så nu är alla barnen med sina familjer inom räckhåll. Stockholm är blott en arbetsplats för mig. Tidigare ett resmål i sig.

Med en ny förbundssekreterare i Bygdegårdarnas Riksförbund, Maria Anstett-Andersson har uppdraget som ordförande blivit ännu roligare. Förbundet har haft 1422 medlemmar och vuxit oavbrutet i över 40 år. i skrivande stund är det osäkert (anm. Vid årsskiftet visade det sig att vi fortfarande har en ökning) om det blir en ökning i år eller hur stor den blir. trenden är positiv och vårt förbund har många goda år framför sig. Åtminstone ett till med mig som ordförande om medlemmarna vill.

 

Men så klart politiken fascinerar. Jämställdhetsfrågor, internationella frågor, bistånd, fred, säkerhet, HBTQ-rättigheter. Det är ju så mycket man får nosa på. Kvinnan på bilden jämte mig är vice Talman i det Brittiska underhuset och heter Eleanor Laing och tillhör Tories. Dit var jag bjuden i början av december för att tala om jämställdhetsarbetet i det svenska parlamentet, eftersom jag tillhör en arbetsgrupp som jobbar med det. En annan minnesvärd resa gick till Zambia. Den beskrivs utförligt ett annat blogginlägg. Låt oss enbart konstatera att det finns mycket att glädjas åt i världen, men fortfarande en hel del att göra. Den som tror att vi genom stängda gränser ska kunna ta del av allt detta och själva hänga med har fel.

Sommaren kommer och det växer godsaker inom räckhåll, även för de minsta. Egon som är 19 månader nu var länge minst. Här har han hittat vinbärsbusken vid stugan i Olofsbo, där vi försöker vara så ofta det går och har tillgång. Nu är det mest underhåll och upprustning som gäller och det sista vi gjort vid byggnader är sådant vi får ROT-avdrag för. Hur det går för byggbranschen när RUT och ROT minskas vet man inte. Däremot vet vi att det skapat jobb och konkurrenskraft, framförallt på mindre orter där det är de små företagen som står för den nybyggnation av bostäder som finns.

Stockholm är inte ett resmål, men det händer en del ändå. Handbollsintresset som börjat gro sedan HK Aranäs blev ett elitserielag på nytt och jag valdes in som suppleant i klubbens styrelse, gör att jag då och då går till Eriksdalshallen och ser Hammarby spela. Det är roligt att vara med och bidra i en förening som förenar bredd med topp på både dam- och herrsidan och där de ideella ledarna också präglas av en sund och öppen attityd. Klubben ställde upp utan gnäll när B-hallen som lagen tränar i behövdes som transitboende för flyktingar och de har bjudit in ensamkommande unga att delta i spel och träning.

Den här aftonen blev det Globen och ett mycket spontant konsertbesök. Första gången jag såg U2 var på Ullevi för några år sedan. Denna konserten var enormt bra. Kanske mest för att jag valde att skaffa en biljett som gav mig tillgång till en riktigt nära känsla av The Edge (bilden), Bono och de andra legenderna.

Lite av den revolutionära och ursprungliga känslan av rättvisa, kamp och frihet finns kvar. Låt mig aldrig bli så indoktrinerad av tidens anda att jag går miste om den. Kanske är det tack vare det jag ständigt kommer i diskussion med de som tenderar att vilja sätta egenintressen framför gränslöshet och medkänsla med människor på flykt och i nöd. Någon sa att jag är orädd diskussioner med nättroll och deras anhängare. Ännu så länge har jag inte känt mig hotad, men jag ä säker på att den dagen (vilket Gud förbjude) då vi får en totalitär regim, står jag på listan över de som spärras in. Jag ljuger inte. Jag fick en sådan kommentar i en facebooktråd i går!

Semesterresor har det varit två stycken. den första till Madeira för levadavandring. också det väl dokumenterat på bloggen. Den andra till Umbrien i Italien där vi skördade oliver, pluggade Italienska och såg oss omkring, Kicki, jag och ett 30-tal andra resenärer, under ledning av Luca Cesarini. Intressant och fascinerande avbrott, innan hösten blev till senhöst och vintern kom.

En by med anor från medeltid ser ut så här. Det ni ser är Panicale och i spegeln de omgivande kullarna med sina olivodlingar. Det går snabbt att ta sig runt byn till fots, men tar man cykeln så går det ännu fortare. Då måste man lägga på några mil och det gjorde jag. Kul med umgänge men också skönt att se sig om på egen hand. Maten och vinet ska ju också ta vägen någon stans.

Träningsmässigt har 2015 varit helt okej. Göteborgsvarvet var målet och det fanns planer på att cykla Bocktensturen på mountainbike. En magbacill från Zambia satte effektivt stopp för det och tur var nog det. Jag var inte tränad och vädret var hemskt. Få se hur den nya röda GIANT-MTB:n vill ha det nästa år. Kanske får jag med mig äldste sonen Pontus igen. Planen är i alla fall att den ska komma till användning. Träningskortet på Friskis & Svettis likaså. En vecka före varvet sprang jag 21 km på löpband. Det var nog bra för själva loppet är jag väldigt nöjd med. En snitt-tid på lite över 6 min är nog så bra det kan vara givet förutsättningarna.

I det politiska arbetet är väljarkontakterna viktigast. Det är i mötet med dem man prövas och vart ska man åka då om inte till en rejäl lantbruksutställning. Borgeby fältdagar utanför Lund var riktigt roligt i somras. Tillsammans med bästa kollegan Kristina Yngve och fler centerpartister i Skåne kunde jag prata politik, titta på maskiner och skriva in medlemmar under en hel dag. Där träffade jag också några gamla kompisar från tiden i Morups CUF och med mig hem fick jag en grön traktor som står här hemma och väntar på att bli körd av den äldste av pojkarna. Ture, snart tre år, är Torslandabo och där - på Hisingen finns det fortfarande såna här i fullstorlek att titta på. Är det så att lantbruksintresset hoppar över två generationer?

Måhända är motståndet i denna bordshockeymatch inte det tuffaste jag haft. Osama, Salar, Fatouma och de andra på asylboendet i Gödestad är väl nybörjare ännu så länge, men jag hoppas spelet jag åkte dit med blir använt. Sysslolösheten och ovissheten är nog det värsta för dem. Har man väntat på ett permanent uppehållstillstånd i ett och ett halvt år (!!) och sedan får reda på att politikerna i Sverige kommit överens om att det inte längre ska utfärdas något annat än tillfälliga tillstånd att stanna i Sverige. Vad får man då för framtidstro? Jag lider med dem och självklart ännu mera med alla de som försöker ta sig ut från sina hemländer till tryggheten hos oss i norra Europa. Den galenskap och kortsiktighet som präglar besluten i Sveriges Riksdag idag förstår jag mig inte på. Att införa ID-kontroller på Öresundståget och på färjor mellan Danmark och Sverige är tyvärr symptomatiskt för det ledarskap som präglar regeringen.

När vi hämtade Egon på förskolan var lilla Elsa inte ännu född. Sedan dess har jag fått åka och hämta storkusinen Ture själv. Det var ett tag sen, men förskolor är sig rätt lika. Själv har man inte heller förändrats tycker man.

Det är ju detta med hälsan. För ett och ett halvt år sen fick jag ett kraftigt krampanfall och hämtades till Varberg med ambulans hemifrån under natten till den 22 maj. Samma vecka som EU-valet. Den dagen hade jag två till frånvarotillfällen, då jag inte var medveten om vad jag gjorde eller omvärlden. Jag låg inne några dagar och tog en paus från politiken. Skrev om det i förra årets krönika. Medicinen har hållit mig symptomfri och sedan förra hösten har jag kunnat köra bil, träna och fungera normalt. Natten mellan tisdag och onsdag före jul, alltså för en vecka sedan hände det igen. Ambulanspersonal vid sängen och en minst sagt omskakad hustru. Själv helt omedveten om vad som hänt mig. Jag har kvar sjukdomen. Nedtrappningen av medicinen har inte fungerat och det är bara att rätta in sig och åter börja ta sin medicin mot epilepsin. Bara att hoppas det hjälper och att man kan sätta sig bakom ratten igen i slutet av februari då Elin med familj flyttar från lägenheten i Västra Frölunda till radhuset i Utby som de köpt för pengar de fick för bostadsrätten i Solna.

Optimismen får inte överge en. Det är ett Göteborgsvarv igen 2016 och jag har anmält mig. Då behövs nya skor och de här köptes in i mellandagarna på rea. Dom ska jag nöta vägarna runt Kungsbacka med när snön smält undan och våren är här. Innan dess får de gå på löpbandet och de gamla skorna användas utomhus, för att sedan flytta med till riksdagslägenheten.

Musiken följer med och det får bli en konsertbild till. Bo Kaspers orkester spelade på Draken i Göteborg och då får man gå dit. Ett band som varit med så länge att man såg dem första gången när Stefan Holm tog OS-guld i Aten och de spelade i Tjolöholms slottsträdgård och som fortfarande känns nytt och fräscht måste man lära och inspireras av.

Jag vet det finns nya band och nya artister, men jag blir lätt nostalgisk. Precis som jag är när jag lyssnar till Fjärås Kyrkokör. Riksdagskören under ledning av Ulrika Carlsson är rolig, men inte riktigt det samma. Den dag jag slutar resa till Stockholm är jag tillbaka i tenorstämman, eller där jag anses passa. Det får bli ett löfte. När man blir gammal blir man nog också religiös och det skadar väl inte.

Födelsedagen min 56:e (då man fyller 55) är den 14 december. Dagen innan är Lucia. Då kom vårt minsta barnbarn till världen. Hon hade lite bråttom så morfar och pappa fick ge henne ett litet handtag. "Det mesta och viktigaste gjorde jag själv med lite hjälp av mamma". Får man bara skrika lite så går det bra och kan man få en finare present.

Kanske bra att allting inte kretsar kring media och uppmärksamhet. Man har bara sig själv och de närmaste. 2016 är året då min kära fru fyller jämt och vi ska fira med en resa. När riksdagsjobbet drar igång är det med en bostadspolitiks debatt med Kaplan och politikutveckling kring skatter och finansiering av bostadsbyggandet. Mandatperiodens långresa går till västra USA och staden Seattle under vecka 7. Det är ganska snart och innan dess hoppas jag att jag hunnit producera både lite nya teckningar och texter. Ritandet har kommit lite i skymundan på senare tid. Inspirationen har inte varit där. Jag hoppas få den tillbaka och att glädjen i den vassa pennan återvänder. Det handlar om inspiration och stöttning.

Med hopp om det och ett Gott Nytt år till er alla avslutar jag denna nyårsaftonskrönika just innan det är dags att ta på sig finkläderna och åka "hem" till Gällinge och helgfirargänget där.

Ola Johansson
HK Aranäs
Centerpartiet
Löftadalens IF
Bygdegårdarnas Riksförbund
Kungsbacka
Halland
Världen
Familjen
Vännerna

Läs om året på http://olajohansson.blogspot.se/
Och inte minst https://www.centerpartiet.se/ola-johansson-blogg/
Där mina politiska bloggar numera ligger.