Bostadsturne i Södra Bohuslän, tre goda exempel

Fredag den 22 februari, kallt, klart och tidigt. I alla fall för mig som spenderat veckan förkyld i Stockholm. Passade på att boka in två GR-kommuner på min turné. Kungälv och Stenungsund präglas båda av en hög inflyttning till många attraktiva boendemiljöer, framförallt kustnära, men också inom bekvämt tågpendlingsavstånd till Göteborg.

Första anhalten blev Ytterby utanför Kungälv, på vägen mot Marstrand. Där ligger järnvägsstationen eftersom Kungälvsborna på den tiden tyckte att järnvägen drog synden till staden, därför borde den förläggas i Ytterby. Detta enligt samhällbyggnadsberedningens ordförande den jordnära och praktiske Ove Wictorsson, C. Ove har koll på läget och såg till att jag i Ytterby fick träffa de två jättarna NCC och SKANSKA och bevittna skillnader och likheter i två näraliggande projekt med hyresrätter.

Extremt tajta processer med hos NCC

NCC väljer att arbeta med strikta produktkoncept och extremt tajta processer. P3.03 heter byggnadstypen i Ytterby och den första som byggdes finns i Vallda, Kungsbacka. Avvikelserna från byggnadsspecifikationen inskränker sig till någon färgsättning efter önskemål från kommunerna. Enda undantaget finns just i Vallda där Kungsbackas bygglovshandläggare krävde ytterligare förändringar för att inte föreslå nämnden avslag. Den sortens godtycklig tillämpning av detaljplaner gör att byggföretag med färdiga bostadsprodukter väljer bort vissa kommuner. Den som får betala för det är de som lämnas utan bostäder och de som betalar merkostnaderna för särkrav av den typen.

Energikrav, menar jag, är något annat. Där tycks alla vara överens om att det är de låga ambitionsnivåerna i Boverkets byggregler som borde skärpas, så kommuner med ett ambitiöst ledarskap och en plan för hållbarhet kan ägna sin kraft åt annat än att styra valet av bostadsprodukter. Om detta ska jag tala med Boverkets GD, Janna Valic som jag uppvaktar på onsdag med Carlos Andersson från Passivhuscentrum i Alingsås och kommunalrådet Karolina Ström, Mp, Malmö nere i Karlskrona. Om kommuner med de högsta ambitionerna på tillgänglighet och liten mängd tillförd energi kan enas om standards kommer byggföretagen att ta fram produkter.

På granntomten står 28 av SKANSKA:s hyresrätter klara åt Kungälvsbostäders hyresgäster att flytta in. Även de bygger industriellt men med en annan teknik och inte samma strikta disciplin på arbetsplatsen. Mängden fimpar på marken avslöjar sådant.

Att rökning inte är tillåtet på NCC:s byggarbetsplats kan ju bero på att cellplast (frigolit) är den huvudsakliga beståndsdelen i grund och väggar. Dessa lyfts enkelt på plats, därefter fylls formarna med platsgjuten betong berättar arbetsledaren Emelie.


Arbetsledaren på bygget Emelie i mitten. Den stora mängden frigolit förvånar. Väggarna gjuts inuti skalet av cellplast.

SKANSKA får sina bostäder levererade som byggsatser, med färdigkaklade badrum, väggar, installationer, väggelement inklusive fönster, etc. Olika metoder med en sak gemensamt. De är exempel på en utveckling i byggbranschen som kommer att göra byggandet med effektivt, men som också ställer nya krav på kommunernas sätt att skriva detaljplaner med utrymme för koncept och för bygglovshandläggare att sätta egna ambitioner åt sidan och lita på den sökande.

Det tredje exemplet såg jag i grannkommunen Stenungsund, där en lokal byggare, Adesso bygg, gör exakt samma sak som NCC men i det lilla lokala formatet. Byggkostnaden för dessa välutrustade trähus i vacker miljö är bara 14000 kr/kvm och hyrorna blir därefter, överkomliga. De prefabricerade elementen byggs i Ödsmål och ännu så länge monteras de bara i samma kommun, Stenungsund. Lokalkännedom, förtroende och kvalitetstänk gör att bostadsrätterna går åt utan marknadsföring och till skillnad mot jättarna väntar inte ägaren Roger Andersen med att bygga tills de är sålda.

Slutligen stort tack till Ove Victorsson och Arne Ohlsson, C, i Kungälv respektive Stenungsund, Henrik Levin, Henrik Haglund och Mirsad Radoncic på Kungälvs kommun som gav ovärderlig kunskap om nya och gamla PBL, samt konkreta tips på vad som kan bli bättre. Dag Röine, platschef på SKANSKA, Henrik Lindblad, NCC och Lennart Kristiansson, C, ordförande i Kungälvsbostäder.

Ola Johansson
Centerpartiet

Bort med byggbromsen i Ulricehamn och Bollebygd

Bostadsturnen drar vidare över landet och i fredags besöktes Bollebygd, nära Kungsbacka och därefter Ulricehamn. Två kommuner i Västsverige med olika storlek, men med delvis liknande förutsättningar. Båda är attraktiva att bo i men beroende av närliggande kommuner för arbetsmarknaden.

Byggkostnaderna och osäkerheten gör att efterfrågan inte möts av ett tillräckligt byggande, det är ett mönster som tycks gälla i hela landet. Finansieringsfrågan och bankernas inställning borde vara enklare att åtgärda, än att ta bort det bolånetak som hindrar många, framförallt barnfamiljer att bygga sig ett hus. Det är bankernas lånevillkor som står i vägen även för planer på flerfamiljshus i tillväxtområden. Än värre är det såklart för den som vill bygga ett hyreshus utanför dessa.

Konkurrensen och effektiviteten kan förstås bli bättre och kostnaderna att bygga kan minska, men det är byggkraven och detaljstyrningen från kommuner i utformningen av planer som driver upp kostnader menar många. Hållbarhet måste få lov att kosta, eftersom det ger lägre kostnader i förlängningen och är vårt enda alternativ. Det är en av de insikter som affärsbankerna borde ha, men det är den som vill bygga som ska skrapa ihop det kapital som behövs för att våga sätta spaden i jorden.

tre kloka gubbar i Ulricehamn: Torbjörn Isaksson, Voten,
Sigvard Ståhl, Hökerums bygg och Rolf  Granlund, STUBO

Gäller det privatpersoner så är ett bosparande som är skattesubventionerat en väg, en annan är att låna först och amortera sen. Det är genom hyresintäkter som kapitalet för nyinvesteringar och renoveringar skapas och i längden är det ohållbart när regleringen av hyresnivåer hindrar tillkomsten av nya hyresrätter. Ägarlägenheter, kooperativ hyresrätt är nya upplåtelseformer som inte har fått något genomslag och några menar att vi har de upplåtelseformer vi behöver och att det gäller att få dessa att samverka. Det säger Sigvard Ståhl, VD för Hökerum bygg, ett företag som bland annat vågat satsa på bostadsrätter i Länsmansgården i Göteborg. Ett typiskt utanförskapsområden på Hisingen.

Krångel som fördyrar byggande lyfts av de flesta fram som ett hinder. Det mesta krånglet genereras dock av långa och många överklagandeprocesser, somliga i rent okynne, bara för att hindra och fördröja ett angeläget byggande av bostäder, gruppbostäder, förskolor, etc. Vem ska få lov att överklaga, ska det kosta något och hur många instanser tillåts man att överklaga till? Det är sådant som vi politiker måste ta ställning till för att byggbromsen som ligger an och hindrar rörligheten på bostadsmarknaden ska sätta byggandet i rullning.

På debattforumet Newsmill skriver jag om några förslag som behövs i bostadsministern Stefan Attefalls snickarbälte.

För mycket fokus i den politiska debatten hamnar på vilken upplåtelseform det gäller. Alla bostäder som byggs är välkomna och varje flytt från ett boende till ett annat som passar det liv du vill leva hjälper någon annan som väntar att finna en bostad.

Ola Johansson
Centerpartiet

Nya kvalitetsmått behövs i förskolan

Jag minns en kommentar från min företrädare, Ulf Persson (C), som gick ut på att kommunmedborgare tenderade att återkomma med något eller några decenniers mellanrum och tala sig varma för det i nuläget aktuella behovet av kommunal service och att det minsann var mycket viktigare än sådant man tidigare talat om. Hur som helst är det inte alltid lätt att i ekonomisk upp- och nedgång få de kommunala slantarna att räcka till de stora behov som finns i det vi brukar benämna som "välfärd", skola, vård, omsorg och annan skattefinansierad verksamhet.

Barnen är viktigast, men för den som är utsliten och sjuk ska det finnas tillräckligt med resurs för att hon/han ska kunna åldras och lämna jordelivet med värdighet. Innan dess är vi ju glada över att gator och parker är farbara och snygga, att kultur- och föreningslivet stöds, o.s.v. Däremellan får vi finna oss i att efter förmåga och bärkraft bidra med arbete och skatteintäkter. Några lite mer, andra mindre.

Det här var inte tänkt bli en lektion i kommunalekonomi, snarare är det en bakgrund till en aktuell debatt, nämligen den om barngruppers storlek.

Det är ju bara att plocka fram de gamla bilderna ur de egna (födda 84-91) barnens fotoalbum för att se att det var fler vuxna och färre barn i grupperna då. Mycket har hänt sedan dess, men därmed ska man inte tro att det inte fanns synpunkter på personaltätheten. "Daghemmen" har blivit förskolor, med läroplan och ett pedagogiskt uppdrag som kräver dokumentation och föräldrakontakter. Alla barn har rätt till 15 timmars kostnadfri förskola i veckan, just för att få tillgång till pedagogiken. Ingen behöver betala mer än den fastställda maxtaxan, däremot har man möjlighet att skriva in sina barn så många timmar man behöver med hänsyn till arbetstider och skälig extratid för pendling, förutsett att man arbetar, studerar, är föräldraledig (med syskon) eller aktivt arbetssökande. Fler barn är utsatta och har olika typer av diagnoser. Förskolan är inkluderad och det är självklart att barn med funktionshinder deltar och får hjälp att vara med.

Förskolan är ju till för barnen i första hand, men sett ur ett jämställdhets-, eller nationalekonomiskt perspektiv, är det nog få saker som varit så viktigt för tillväxten som att både män och kvinnor kan arbeta heltid. Föräldraförsäkringen är en annan avgörande jämställdhetsreform. Att antalet inskrivna barn ökar och att inskrivningstiderna blivit längre (ibland uppåt 50 timmar per vecka) är inget att klaga över, även om man kan tycka att det vore bättre om fler föräldrar kunde umgås mera med sina små barn. Vi har även rätt att välja ett vårdnadsbidrag, eller att skriva in barnet i enskild verksamhet och ta med barnomsorgspengen dit.

Under parollen "ge oss råd att ha tid med våra barn"
slogs Kungsbackas föräldrar för maxtaxan.

Kungsbacka var en av de kommuner som sist införde maxtaxa och den har varit ifrågasatt, dels för att den varit kostsam för skattebetalarna, men också för att den bidragit till att efterfrågan ökart lavinartat, i takt med en befolkningsexplotion i vår snabbväxande kommun. Tvekan att införa maxtaxan och säga nej till statsbidraget väckte en stark opinion bland föräldrar och till slut gick det inte längre att stå emot. Endast Kristdemokraterna var motståndare och ingen klagar öppet längre över att den finns.

Under några år i slutet av 2010-talet skapades mer än 30 nya avdelningar, bara för att fylla behovet och undvika lagbrott, till följd av att föräldrar fått vänta mer än 4 månader på en plats. Det var ungefär vid den tiden jag och övriga Centerpartister drev frågan att sätta ett långsiktigt mål för barngruppernas storlek på 15 barn. Det var enkel matematik att räkna ut hur många ytterligare avdelningar som skulle behöva byggas för att kortsiktigt nå målet, samtidigt som avdelningar överinskrevs och verksamheter startade i tillälliga lokaler medan tresiffriga miljonbelopp investerades årligen i förskolebyggnader. Målet beslutades av kommunfullmäktige 2005, men uppfyllelsen sköts av naturliga skäl på framtiden, när efterfrågan bromsas upp och utbyggnaden kunde anses vara klar.

Idag ser vi att personaltätheten i Kungsbackas förskolor ökat och är högre än riksgenomsnittet, med 5,2 barn per heltidsanställd personal, samtidigt som storleken på grupperna i genomsnitt är 18 barn. Då ska man vara medveten om att det mycket sällan förekommer att alla barn är där samtidigt. Troligtvis hamnar man på ungefär 15 barn om man räknar bort de som är sjuka, lediga, schemalagda tidigt, eller sent med korta inskrivningstider på 15 timmar. Frågan man måste ställa sig nu är om gruppstorlek fortfarande är ett relevant kvalitetsmått. Personaltäthet, för att inte tala om personalens utbildning, moderna och ändamålsenliga lokaler och möjlighet till långa inskrivningstider är nog så viktigt att ta hänsyn till.

Vad som saknas i Kungsbacka är kvälls- och nattöppen verksamhet. Det skulle öka jämställdheten och skapa möjligheter för fler att arbeta, samtidigt som barnen får lugn och ro på kvällar och morgonar.

Trots att jag som politiker i Förskole- och grundskolenämnden och sedan som kommunalråd verkat för 15-barnsmålet och som ordförande för Nämnden för Service beslutat att bygga nya förskolor för att så långt det är möjligt hålla gruppstorlekar nere, samtidigt som efterfrågan ökat, kan jag inte se problemet med att överge ett mål som i praktiken är omöjligt att verkställa. Det skulle både kräva ytterligare investeringar i nya avdelningar och kraftiga skattehöjningar, såvida inte annan omsorg blir lidande. Bättre att hitta nya sätt att mäta och jämföra kvalité. Om efterfrågan är ett kvalitetsmått, ligger ju Kungsbacka ganska bra till, eller hur?

Ola Johansson
Centerpartiet

Hemma i Europa

"Hemma i Europa" är namnet på en tidskrift som lanserades i helgen på Centerpartiets kommundagar den 31 januari - 2 februari. Det är vår EU-parlamentariker Kent Johansson från Skara och hans medarbetare som står bakom tidningen. Lärorik och jordnära som det alltid är när folkhögskolläraren och folkbildaren Kent, kommunicerar komplexa saker. Senast han besökte Kungsbacka var det som regeringens cykelutredare och dessförinnan som ledamot i EU:s regionkommitté och rapportör för yrkesutbildningsfrågor. Då var det ECT-programmet på Elof Lindälvs gymnasium som var på tapeten och EURIAC som är namnet på den stasning på automation och teknik som nu görs.

Mycket av detta vardagsnära Europaperspektiv finns i tidningen som är tillgänglig via den här länken. På sida två - uppslaget finner ni den här "serieteckningen" som jag bidragit med idé och pennstreck till. Den skall illustrera några vardagssamtal om Europa som vi säkert kan känna igen oss i.

Ola Johansson
Centerpartiet