Snart skiner Poseidon, men fläckarna är påtagliga

Jag kan inte på något sätt kalla mig för kännare av vare sig fotboll, eller supporterkultur. Det hindrar mig inte från att tycka. Den här veckan har bjudit mig på två oförglömliga fotbollsupplevelser.

I går kväll, lokalderby på Löftavallen i Gällinge. Hemmalaget Löftadalens IF besegrade ärkerivalen Frillesås FF med 3-1. Ett 70-tal åskådare samtalade glatt om vardagliga ting och fotboll, medan två unga lag, i en hård men juste och välspelad match gjorde upp om viktiga poäng i div 6 Norra Halland.

I förrgår för första gången(!) på "nya" Gamla Ullevi. En fantastisk arena för fotboll! Nära till publiken, tight och härlig stämning. Sången "Snart skiner poseidon" är så vackert poetisk att det sänder rysningar längs ryggraden ännu, när jag spelar upp den från min Iphone. Lite visste jag före matchen om de slagsmål som ägt rum mellan supportrar redan under natten före. Lite förvånad var jag över att så få AIK-fans hade tagit plats när bortalaget gjorde mål, redan efter ett par minuter. Efterhand fylldes den lilla läktarsektionen av gulsvarta flaggor och ramsor. Inga bengaler, inga knallskott, inget bråk inne på arenan. Skönt! Det är inte som i Malmö tänkte jag, där två matcher fått avbrytas för att enskilda supportrar burit sig illa åt under match. Senare har jag förstått att de barrikader av piketbussar som polisen radade upp runt utgången från den sektionen fanns där för att skydda supportrar och hindra dem från att börja slåss i anslutning till arenan. Istället gjorde de det på andra platser på stan, medan hustrun och jag kalasade på vegetariska vårrullar hemma i lägenheten i Kungsbacka.

Idag läser jag att Blåvitt, styrelse och spelare tar avstånd från de s k firmorna. Supportrar som slåss och ställer till bråk. Bra, men en smula mera självinsikt kunde vara på sin plats.

Hur reagerar föreningen över ramsor som lyder "Hata, hata, hata AIK" eller när Stockholmarna kallas för "tattare"? Såvitt jag förstod från våra platser på sektion L2, var detta inte något som skanderades bara av ett fåtal. Det var små barn, flickor och pojkar, pappor och äldre män, klädda i blåvita tröjor och halsdukar.

-Alla!

Om man säger att man hatar någon. Hur långt är då steget till att visa sitt hat mot någon genom att misshandla denne eller på annat sätt försöka skada? Just nu diskuteras på bloggar och ledarsidor vilken inverkan främlingsfientlig argumentation har haft på massmördaren Anders Behring Brevik. För något tiotal år sedan vill jag minnas att IFK-tränaren Roger Gustavsson självrannsakade sig och erkände att hans eget uppträdande under match kunde ha bidragit till den hätska stämningen bland supportrarna. När ska spelare, ledare, föreningsstyrelser och supporterklubbar åter förstå att det inte räcker att i ord ta avstånd från de individer som i klubbens namn skadar fotbollen? Allting börjar hos dem själva!

Jämförelsen med morden på Utöya och bomben i Oslo är möjligen långsökt. Min poäng är att vi måste inse att det finns ett samband mellan vad vi säger och hur vi handlar. Det gäller inte minst de som tror att fotbollen handlar om hat. Något sådant såg jag inte på vare sig Löftavallens eller Ullevis gräsmatta, däremot fanns det på den fina arenans höga läktare.

I IFK:s styrelse finns säkert många kloka personer. En av dem är Gällingebon, supporterpolisen och den tidigare ordföranden och hedersmedlemmen i Löftadalens IF, Lars-Rune Bohlin. Han vet att "Fair play" och allmän hyfs på och vid sidan av plan är grundläggande för att undvika hot, bråk och våld.

Här är ändå den vackra avslutningen, när laget springer ärevarv och vi fick lyssna på sången "Snart skiner Poseidon" av Joel Alme (jag trodde det var Håkan Hellström).

Ola Johansson, Centerpartiet

SJ SJ Gamle vän

Det var trubadurparet Jeja Sundström och Stefan Demert som sjöng så någon gång på 70-talet, tror det var på vinylplattan "Den siste ornitologen" (var katten tog den vägen?). KD-politikern Annelie Enochsson från Göteborg gick i förr-förra veckan så långt att hon krävde bolagets styrelses avgång, med Ulf Adelsohn i spetsen. Det är möjligen förhastat. SJ:s problem löses inte med huvuden på ett fat, bättre att se över statens ägarroll i bolaget, skapa rimliga avkastningskrav och tillåta ett markandsmässigt agerande som inte innebär att staten missgynnar SJ:s konkurrenter.

Inte utan att man blir lite frustrerad över tågupplevelserna, dock. Vaknade 04.42 för att hinna med Västtrafiks pendel till direkttåget X2000 kl. 06.00 till Stockholm från Göteborg. Frukosten hemma som bestod av en tallrik fil, med banan och flingor intogs 04.50. med hopp om ytterligare en förbeställd frukostbricka på tåget. Nu i skrivandets stund står tåget stilla utanför Skövde, eftersom det en timma tidigare hänt en personolycka här med ett annat tåg. Det är andra gången det händer som jag upplevt. Fruktansvärt tragiskt och det väcker en del obehagliga tankar kring livet och döden. Senast det hände var utanför Katrineholm för någon månad sedan, där någon blev påkörd av det tåg jag själv åkte med. Då stod vi stilla i sammanlagt tre timmar. Vi får se hur det blir här. Det man förvånas över idag är hur det kan komma sig att det inte går att komma förbi olyckståget inne på Skövde C, men det finns kanske en förklaring. Trafikledning är ju inte SJ:s ansvar.

Åter till resans start på Göteborgs C. Den vagn och plats jag var inbokad på fanns med (vagn 1, plats 3) så det var bara att sätta sig och invänta avgång -trodde jag. I stationens högtalarsystem fick jag då höra att det blivit något fel i vagnsnumreringen. Tåget började på vagn två och den vagn jag var inbokad på fanns inte med. Ytterligare ett tågset fanns med vagnsnumren 8 - 12 och efter en stunds palaver, någon minut innan avgång fick vi som var inbokade på den existerande, icke existerande vagnen, reda på att våra platser fanns längst bort i nästa tågset, i vagn tolv. Det blev en Wissman-rusch på ett par hundra meter där jag klev in i närmaste dörren i vagn åtta. Passerade på vägen dit en man på rullstol som hoppades någon skulle hjälpa upp på tåget, eftersom det bara var en minut före avgång. "Ja, det skulle nog ordna sig", trodde han. Väl inne i nästa tågset, blev det till att ta sig bort till tolvan. Där fanns många tomma platser på vägen dit noterade jag, men i vagn tolv var det nästan fullt, men min plats i vagnen var ledig. Visserligen en andra klassvagn, men vad gör det, jag var med och vagnen rullar av station. Jag har en tid att passa klockan 9.00.

Nåväl vagn tolv plats tre. Beskedet jag fick var ju att vagn ett i själva verket var vagn tolv. När tågvärdinnan kom visade det sig att det var fel. Vi som var bokade i vagn 1 skulle sitta i vagn åtta, Förstaklassvagnen i detta tågset. OK, för andra gången tog jag mitt pick och pack och letade upp en y sittplats. För säkerhets skull frågade en medresenär "är det säkert", svar, "ja, ja". Nu kunde man tro att allting ordnat sig, men nej. Vagn åtta var fullsatt, så det blev till att uppsöka en av de halvtomma vagnarna i andra klass längre fram. Här sitter jag nu, två och en halv timma efter dagens första frukost och har precis fått den andra. Gott och efterlängtat.

Tankarna går till tågvärdar och lokförare som fått hantera denna röra, orsakad av bristande planering och misstag längre opp i organisationen. Det kan inte vara lätt att behöva hänvisa passagerare, utan att ha information om vad som gäller, detta samtidigt som tåget skall gå. Det kan inte vara lätt att köra tåg, när det när som helst kan dyka upp någon längs spåret som önskar livet ur sig. Någon har sagt att alla lokförare råkar ut för detta några gånger under sin yrkesbana. Sången från 70-talet, känns aktuellare än någonsin och man undrar vad som hänt på 40 år.

Så det var allt för nu. Egentligen skulle jag skriva om Gällingesonen, supporterpolisen och den tidigare ordföranden i Löftadalens IF, Lars-Rune Bolin, som blivit invald i IFK Göteborgs styrelse. Grattis Lars-Rune!

http://www.ifkgoteborg.se/Nyheter/2011/Mars/Bolin-valdes-in-i-styrelsen/

Läs mer på www.olajohansson.centerpartiet.net