Snart skiner Poseidon, men fläckarna är påtagliga

Jag kan inte på något sätt kalla mig för kännare av vare sig fotboll, eller supporterkultur. Det hindrar mig inte från att tycka. Den här veckan har bjudit mig på två oförglömliga fotbollsupplevelser.

I går kväll, lokalderby på Löftavallen i Gällinge. Hemmalaget Löftadalens IF besegrade ärkerivalen Frillesås FF med 3-1. Ett 70-tal åskådare samtalade glatt om vardagliga ting och fotboll, medan två unga lag, i en hård men juste och välspelad match gjorde upp om viktiga poäng i div 6 Norra Halland.

I förrgår för första gången(!) på "nya" Gamla Ullevi. En fantastisk arena för fotboll! Nära till publiken, tight och härlig stämning. Sången "Snart skiner poseidon" är så vackert poetisk att det sänder rysningar längs ryggraden ännu, när jag spelar upp den från min Iphone. Lite visste jag före matchen om de slagsmål som ägt rum mellan supportrar redan under natten före. Lite förvånad var jag över att så få AIK-fans hade tagit plats när bortalaget gjorde mål, redan efter ett par minuter. Efterhand fylldes den lilla läktarsektionen av gulsvarta flaggor och ramsor. Inga bengaler, inga knallskott, inget bråk inne på arenan. Skönt! Det är inte som i Malmö tänkte jag, där två matcher fått avbrytas för att enskilda supportrar burit sig illa åt under match. Senare har jag förstått att de barrikader av piketbussar som polisen radade upp runt utgången från den sektionen fanns där för att skydda supportrar och hindra dem från att börja slåss i anslutning till arenan. Istället gjorde de det på andra platser på stan, medan hustrun och jag kalasade på vegetariska vårrullar hemma i lägenheten i Kungsbacka.

Idag läser jag att Blåvitt, styrelse och spelare tar avstånd från de s k firmorna. Supportrar som slåss och ställer till bråk. Bra, men en smula mera självinsikt kunde vara på sin plats.

Hur reagerar föreningen över ramsor som lyder "Hata, hata, hata AIK" eller när Stockholmarna kallas för "tattare"? Såvitt jag förstod från våra platser på sektion L2, var detta inte något som skanderades bara av ett fåtal. Det var små barn, flickor och pojkar, pappor och äldre män, klädda i blåvita tröjor och halsdukar.

-Alla!

Om man säger att man hatar någon. Hur långt är då steget till att visa sitt hat mot någon genom att misshandla denne eller på annat sätt försöka skada? Just nu diskuteras på bloggar och ledarsidor vilken inverkan främlingsfientlig argumentation har haft på massmördaren Anders Behring Brevik. För något tiotal år sedan vill jag minnas att IFK-tränaren Roger Gustavsson självrannsakade sig och erkände att hans eget uppträdande under match kunde ha bidragit till den hätska stämningen bland supportrarna. När ska spelare, ledare, föreningsstyrelser och supporterklubbar åter förstå att det inte räcker att i ord ta avstånd från de individer som i klubbens namn skadar fotbollen? Allting börjar hos dem själva!

Jämförelsen med morden på Utöya och bomben i Oslo är möjligen långsökt. Min poäng är att vi måste inse att det finns ett samband mellan vad vi säger och hur vi handlar. Det gäller inte minst de som tror att fotbollen handlar om hat. Något sådant såg jag inte på vare sig Löftavallens eller Ullevis gräsmatta, däremot fanns det på den fina arenans höga läktare.

I IFK:s styrelse finns säkert många kloka personer. En av dem är Gällingebon, supporterpolisen och den tidigare ordföranden och hedersmedlemmen i Löftadalens IF, Lars-Rune Bohlin. Han vet att "Fair play" och allmän hyfs på och vid sidan av plan är grundläggande för att undvika hot, bråk och våld.

Här är ändå den vackra avslutningen, när laget springer ärevarv och vi fick lyssna på sången "Snart skiner Poseidon" av Joel Alme (jag trodde det var Håkan Hellström).

Ola Johansson, Centerpartiet