Det har varit en lite lugnare dag med förmånen att under två timmar strosa fritt i solen utan något bestämt mål och bara insupa atmosfären och återstifta bekantskapen med den sällsamt vackra staden Visby. Det första mötet var med representanter för Vindkraftsföretaget Eolus vind. De ville träffa mig för att beskriva vad de ser som det största hindret mot utbyggnaden idag. Det är inte värdet på elcertifikaten, för egentligen menar de, kan vindkraften med dagens nivåer stå på egna ben. Det är inte det kommunala vetot för det menar de handlar om att kommunpolitiker ska lära sig hur det fungerar. Det är försvarets sätt att hävda sitt riksintresse, utan att ange något vettigt sakskäl som betyder att de stoppar utbyggnad på 8 % av Sveriges landyta. Det är inte på förbandsnivå, utan i försvarets ledning motståndet är värst. På lokal förbandsnivå är det snarare så att man skäms. Försvarsanslaget är ju ifrågasatt och de bidrar menar jag själva genom att agera märkligt, visavi andra samhällsintressen som i högsta grad även de bidrar till landets förmåga att klara sig i en krissituation, nämligen en trygg elförsörjning.
Annan typ av luftflöden blev det fråga om på Svensk Ventilation och Astma & Allergiförbundets seminarie om inomhusluften. Där diskuterades vad vi kan göra för att få en ren luft i våra bostäder och offentliga miljöer, exempelvis skolor. I min hemkommun Kungsbacka byggs det nya skolor och många byggs om och moderniseras, framförallt för att komma till rätta med dålig ventilation. Det fungerar i en kommun som växer, men vad gör man i en kommun som inte behöver investera i skolor på grund av sjunkande elevtal. Det diskuterades också huruvida energieffektiva hus behöver stå i konflikt med bra inomhusmiljö. Inte idag, men vi behöver lära oss mera. Så även jag som planerar att under hösten ordna ett seminarium i Riksdagen om just energieffektivitet och sjuka hus. Här fick vi lyssna till de båda arrangörerna och den numera fria debattören Maria Wetterstrand och efteråt diskuterade jag tillsammans med en s-ledamot, Sara Karlsson och en m-ledamot Anti Avsan.
Sveriges Byggindustrier är en mäktig branschorganisation som bjöd en del av oss bostadspolitiker på en långlunch där problemen med varför vi bygger så lite lyftes upp på bordet. Jag ska vara ärlig och säga att det gnälls mycket och att man borde förvänta sig att byggföretagen var lite mer aktiva och inte bar skyller ifrån sig. Samtidigt som vi är överens om att det finns många svårigheter, inte minst att det tar tid och är osäkert att få fram planer. Energieffektivietet är inte ett särkrav som branschen tycker är något problem, däremot varierande och detaljerade funktionskrav, formulerade av klåfingriga tjänstemän på kommunernas plankontor, kan utgöra ett hinder för effektivt byggande. En av branschföreträdarna är Vd för JM och jag kunde inte låta bli att informera honom och de övriga om att just det företaget drog sig ut ett stort bostadsprojekt i Kungsbacka, trots att de själva varit med i en stor del av planprocessen, redan från början.
Efter att ha suttit som deltagare på en debatt om ungdomars boende arrangerat av Unga Arkitekter och jagvillhabostad.nu åkte jag i egenskap av förbundsordförande i Bygdegårdarnas Riksförbund till Väskinde Bygdegård, någon mil norr om Visby för ett samkväm med grillning av hamburgare, samtidigt som mannen på bilen höll sitt Almedalstal. Den som sitter med ryggen emot heter Ulf Kristofersson och arbetar på TV4. Han lär vara född och "uppvuxen" (förlåt, Ulf) i Fors, Kungsbacka.
Allt gott
Ola Johansson
Centerpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar