Nu har bloggen fått vila sedan en dryg vecka. Under tiden har stora och små nyheter passerat, liksom en hel del traditionell Halländsk julmat och umgänge med den närmaste släkten. Minns speciellt Bo Kaspers julkonsert som avnjöts från första bänk den 18 december och julkonserten med körsång i Kungsbacka kyrka dagen innan (comeback som körsångare).
Det är den andra julen som firas i Söderstaden nu och den här gången kan man säga att det var mer på riktigt. Hur är det att fira jul i stan, undrar många. Svaret är "helt OK", men det är ju vissa saker man saknar, som att hugga sin egen julgran och att julpynta i ett rött hus med furugolv och gammaldags fönster (som det vi hade "hemma" i Kullagärde).
Jag lider med den Fjärås-mamma,
vars 16-åriga dotter försvann under mystiska omständigheter i trakten av Motala den 19 december. När jag skriver detta har försvinnadet uppmärksammats i tidningarna och dessförinnan på sidan
Minssingpeople. Jag hoppas att detta, i likhet med de flesta andra försvinnanden får sin lyckliga upplösning och förklaring.
Föräldrar vars styrka man imponeras över är journalisterna Martin Shibbye´s och Johan Olsson´s. Deras söner riskerar att behöva sitta av 11 års fängelse i Etiopien och ändå säger de att det kunde varit värre. Ännu efter närmar 4000 dagar sitter kollegan Darwit Isaak fängslad i grannlandet Eritrea, troligen under förhållanden som få överlever under 11 år. Fängslade journalister och politiskt aktiva människor finns det hundratusentals runt om i världen, några är kända, men de flesta okända. Som bidragsgivare till Amnesty International kan man göra något för alla dessa samvetsfångar.
Kuba släpper 1200 politiska fångar och sedan en tid har Aan Sang Su Chi har släppts fri i Burma. Människor vågar sig ut för att demonstrera på Moskvas gator mot maktfullkomliga ledare. Den Arabiska våren har övergått i en Syrisk vinter och en Egyptisk höst. Låt oss hoppas att våren återvänder dit. Trots allt är det mycket som talar för att fler länder rör sig mot öppenhet och demokrati, men på många håll går utvecklingen i motsatt riktning. Vi kan inte ta den för given och varje dag måste den återerövras genom ansvarsfull politik och en öppen dialog.
Centerpartisterna i Kungsbacka ägnar sig åt praktisk konstruktiv politik, som att placera en badtunna i korsningen vid badhusparken, som det antagligen är tänkt att bilar ska köra runt, som en rondell. Enkla förslag som det kanske inte faller trafikchefen på läppen helt och hållet. Han tycker ju saker och ting fungerar bäst när det är krångligt, som att tolka parkeringsbestämmelserna till exempel. Att få lov att köpa Västtrafikkort vid Hedeknutens kiosk är en annan enkel åtgärd för att få folk att resa från Hede station. Även det förslaget kommer från Centerpartiet. Glädjande är att gångbron över spåren norr om Kungsbacka station nu tycks vara på gång. Det har tagit några år, men det gäller att inte ge upp. Nu hoppas jag att vi får en samdistribution av kommunala leveranser och att det under en ny kommundirektör blir ett modernt, öppet och framtidsinriktat arbete som syftar till att få ut den kraft som finns i en av landets största och snabbast växande kommuner och stärka dess varumärke. Innevånarna är nöjda, ja, men få utanför Kungsbacka vet något om oss. Jag har sagt att Kungsbacka borde sikta på minst plats nummer 15 på Svenskt Näringslivs ranking, men då är det några saker man borde förbättra. Allt går att göra med åtgärder inom den kommunala förvaltningsapparaten, under ett nytt ledarskap.
Apropå ledarskapet, så är jag glad över att Kungsbacka inte präglats av den tveksamma kultur som skapats i Göteborg under Göran Johansson. Idag är det WestSweden som är i mediefokus, tidigare var det Liseberg, Hedens bandybana, mutor och tveksamheter i förvaltningar och kommunala bolag. Ja, listan kan göras längre, men allt pekar på att det positiva i Johanssons "karlaktiga" ledarskap också fört med sig en mygelkultur, där allt gått att ordna så länge "Göran gillar idén". Jag avundas inte Annelie Hultén och hoppas att även hon inser åt vilket håll alla trådar leder. Har Kungsbacka varit i närheten av detta?? Ja och Nej. Jag tror att vi var på väg dithän, men på den tiden hette kommundirektören inte Lasse Järvsén och det var andra politiker som fanns i ledningen för de största partierna och på kommunalrådsstolarna. Några sitter kvar på olika håll, men inte i kommunledningen och det är för väl det. Är det något man lyckats med i kvalitetskommunen så är det att stävja oegentligheter.
Åtminstone är det så det verkar.
Nu ser vi fram emot 2012. Under det kommande året ska vi få se Annie Lööf växa fram och etablera sig som Sveriges populäraste och mest namnkunniga minister, vid sidan av Fredrik Reinfeldt. Hon har redan visat ett gott ledarskap i samband med SAAB-krisen och konkursen, genom att inte lova saker innan hon vet vad som behövs och då levererat precis det, i rättan tid. Under årets första månader kommer vi också att få se henne i Kungsbacka, men jag är inte den som ska släppa nyheten om när och var. Det får komma senare.
Slutligen så vill jag framhålla en person som under 2011 fått lite av ett genombrott. Det är Frillesåssonen, utbildningschefen på Expo, Alexander Bengtsson, som är en ofta efterfrågad föreläsare och debattör, inte bara i Sverige utan i Norden, i spåren efter Utöya. Han har bland anant gjort ett uppskattat framträdande hos Centerpartiets Riksdagsgrupp. Jag passar på att klippa in hans senaste reflektioner
här. Jag hoppas vi får möjlighet att sammanstråla lite oftare och kanske rent av göra saker tillsammans.
Ola Johansson
Centerpartiet
