Nu måste det bli slut på fotbollshatet!

Det ska först av allt sägas att min fotbollskarriär och erfarenhet av framgångsrik lagidrott är ganska begränsad. Skämtsamt brukar jag säga att jag slutade spela fotboll och började med politik när jag insåg att jag inte skulle kunna försörja mig på fotbollen. Som bekant har det gått bättre som poitiker, även om det tagit några år att träna upp sig för att platsa. Jag hade svårare på fotbollsplan i Stafsinge och Långås och räckte inte till som senior.

Därför har jag kanske svårt att relatera till de extremaste formerna av tävlingsmentalitet. Begreppet "vinnarskalle" ska väl inte inte i första hand förknippas med min personlighet, ens i politiken.

Är normalt idrottsintresserad, besöker arenor, blir oerhört smickrad och glad när någon vill ha med mig i ett fotbollslag, för att jag gillar spelet och att delta i varje form av träning och motion. Följer idrotten, utan att vara fanatisk supporter till något lag, utom möjligen Löftadalens IF, där jag arbetar ideellt och har upplevt fotbollen igen genom mina barn.

Den som varit med och sett ungdomslag spela seriematcher har säkert också upplevt hur föräldrar och ledare kan bete sig, både mot motståndare, domare och de egna spelarna. Det är lätt att räkna ut hur detta påverkar de barn som befinner sig på plan, eller hur de ungdomsdomare känner sig som utsätts för verbala kränkningar från vuxna personer. Ganska många av ledarna i dessa lag lär tidigt sina spelare hur de ska bete sig för att få motståndaren ur balans, skada honom/henne, falla lätt i straffområdet, eller tjäna några meter genom att flytta fram bollen vid en frispark.

Detta beteende är också tydligt närvarande nere på plan i elitsammahanget, där filmningar, kapningar och kränkningar är vardagsmat och anses vara ett normalt beteende. Tvärtom är det i dessa sammanhang lovvärt med heta känslor, kamp och hårda tag. Är det fel att fundera över hur detta påverkar det som sker på läktaren och de känslor supportrarna tar med sig ut från arenan? 

Efter Allsvenska premiären sade FFF:s tränare, Henrik Larsson ifrån på skarpen och krävde att någon (annan) skulle ta sitt ansvar för det som hände i Helsingborg. Under matchen som jag såg på TV gjorde en av hans spelare ett tydligt övergrepp då han avsiktligt trampade MFF-målvakten på foten vid en hörna, detta sedan han redan fått ett gult kort för ett tidigare regelbrott. Man får utgå från att Henke tog ett allvarssnack med den spelaren och inte bara för risken att spela matchen färdigt med en man mindre på plan, utan också för det sätt han betedde sig mot en kollega och den värdegrund som utlöste handlingen. Provokationer, våld och brutalitet är inte acceptabelt på planen heller! Respekten ska finnas där för motståndaren, för rättskipningen och för motståndarens supportrar. 

- Spelare och ledare är förebilder, både för unga och för fotbollspubliken!

Nu kräver fotbollen med en röst att rättssystemet (Beatrice Ask och Riksdagen) ska lösa problemet vid fotbollsarenorna. Jag håller med, men det utesluter inte att fotbollen ser sin roll och tar sitt eget ansvar. Rättsskipningen på plan sköter domarna och även den måste respekteras. Prata värderingar med ungdomar, ledare och föräldrar. Ta fram en föreningspolicy och följ den. Vad är värdet av resultatet i förhållande till det sätt man uppnår det. Se till att denna policy gäller alla från bredd till elit, ungdomar och vuxna i föreningen.

 

- Så sitt still och håll käft på ledarbänken! Det är domaren som dömer!

- Heja gärna på ert lag, men sluta upp med ramsor som innehåller ordet "hata" och som syftar till att provocera eller kränka motståndaren, domaren eller motståndarlagets suportrar!

- Tänk efter hur du som spelare och ledare beter dig nere på plan, där du är synlig för alla!

Ola Johansson

Centerpartiet