Ur ett mänskligt perspektiv är strandskydd ett ganska
onaturligt påfund. Vi härstammar ju alla från havet, där livet uppstod och
stränderna blev vår första kontakt med land. När människor reste sig upp på två
ben och började röra sig över kontinenterna var tillgången till vatten en självklar
livsbetingelse och allt sedan isarna drog sig bort från norden har vi valt att slå
läger vid stränderna och sedan bosätta oss där vi kan leva på fiske, jakt och
jordbruk. Vattnet var det element som användes för att knyta kontakter med
andra och idka handel, medan skogarna och inlandet befolkades av rövare, rovdjur,
troll och oknytt.
Gradvis har vi kommit dithän att vi i Sverige inte längre
tillåter människor att bosätta sig vid vatten, med mindre än att det redan
finns ett bostadshus. Annars råder generella strandskyddsbestämmelser som
innebär att ingen får lov att bygga något inom 100 meter från strandlinjen,
oavsett var i landet man bor. Utökat strandskydd gäller på vissa håll med 300 meter .
Här är en länk till Naturvårdsverkets beskrivning: http://www.naturvardsverket.se/Start/Naturvard/Skydd-av-natur/Strandskydd/
Centerpartiet som förra mandatperioden ansvarade för plan-
och byggfrågor inom Miljödepartementet utarbetade en ny strandskyddslag som gav
kommuner möjlighet att ge upphäva det generella strandskyddet och ge dispens om
det kunde påvisas att det finns särskilda skäl och området i kommunala planer
definierades som ett så kallat LIS-område (landsbygdsutveckling i strandnära
lägen). Idag förvaltas denna lagstiftning av Stefan Attefall, KD,
bostadsministern.
Det är väl känt att även den nya strandskyddslagen ger små
möjligheter i praktiken att utveckla LIS-områden och man kan ifrågasätta värdet
av ett generellt strandskydd som är lika i hela landet. Det är skillnad mellan
den hårt exploaterade Kungsbackakusten med en befolkningsökning i kommunen på
1200 personer om året och Arjeplog som uppges ha 3 sjöar per innevånare, eller
Oskarshamn med dess 170 mil kust, där invånarantalet i bästa fall håller sig
oförändrat. Sveriges kuster och strandlinjer räcker 6 varv runt jordklotet om
vi räknar de naturliga vattendragen med en bredd över 6 meter .
Alla är överens om att stränder måste skyddas mot hårt
expolateringstryck. Att kusten behöver vara tillgänglig för rekreation och naturupplevelser
och att vi måste värna den biologiska mångfalden, kulturmiljöer och äganderätt.
Samtidigt ska vi komma ihåg att mycket av detta är en följd av mänsklig
påverkan sedan århundraden och att även tillgängligheten kan utgöra ett hot mot
biologisk mångfald och miljö.
Det är ingen lätt uppgift Regering och Riksdag har att ta
fram och stifta lagar som kan möjliggöra utveckling i en del av landet och verka
återhållsamt i en annan. När jag för ett par månader sedan besökte Pajala som på
kort tid behöver öka sin befolkning från 6 000 invånare till 10 000 blev
det tydligt att stränder tillgängliga för bebyggelse är nödvändigt för att
attrahera inflyttare till att stanna kvar för att arbeta i gruvnäringen. I många kommuner
med så kallade svaga bostadsmarknader, kan läget intill sjön, eller älven vara
det som gör att banken kan tänka sig låna ut pengar, eftersom det ger
fastigheten ett marknadsvärde som överstiger byggkostnaden.
LIS-områden är en bra idé men det är förhållandevis få
kommuner som använt sig av möjligheten att inarbeta sådan i sina Översiktsplaner. Länsstyrelserna i sin tur anklagades för
att göra olika tolkningar och i flera fall hindra kommunernas planer på
landsbygdsutveckling. Kommunerna å sin sida anklagades för att ha en
bristfällig analys av landsbygdsutvecklingen och inte se till något annat
intresse än möjligheten att få till bostadsbebyggelse. Det kan ligga en del i
kritiken för i en kommun måste man även planera för service, kollektivtrafik
och företagande om man menar allvar med att vilja utveckla landsbygden. Det är också mycket värt om man jobbar i nära samarbete med grannkommuner, eftersom ett LIS-område kanske gränsar till ett annat och där jag bor kan det lika gärna vara en kommun som tillhör en annan Länsstyrelse och en annan Region (Kungsbacka v.s. Mark). De Regionala Utvecklingsplanerna (i den mån de existerar), RUP, är något som också ska vägas in i kommunernas LIS-arbete.
Detta perspektiv saknas exempelvis i Kungsbacka, där det
tidigt talades om LIS-områden, men där sedan ingenting hände. Själv yrkade jag
i Kommunstyrelsen på att förvaltningarna i samarbete skulle identifiera möjliga
områden att utveckla men ingenting hände därefter. Jag tror att min egen
hemkommun, trots sin starka befolkningstillväxt har en oupptäckt potential i
sitt vackra inland med sjöar, skog och hagmark.
Många problem identifierades under seminariet. De sex särskilda skälen att tillåta dispenser är för oprecisa, sade många och några känns omotiverade. Myndigheter och Länsstyrelser måste samverka och tolka lagen lika. Här finns god förbättringspotential. Lantmäteriet påpekade att de haft synpunkter i tio år som inte beaktats. Det är de som får problem när fastighetsbildningar ska göras där Kommunerna tillstyrkt en dispens som sedan Länsstyrelsen avslår. Vissa lagar är inte förenliga (PBL och MB) och så får det naturligtvis inte vara, att Mark- och Miljödomstolens domare är de som ska avgöra dispensrätten.
De fyra närvarande departementen, Finans-, Social-, Miljö-
och Näringsdepartementet lovade ta till sig vad som sagts och väga olika intressen
mot varann. Tydligast var Centerpartiets Statssekreterare på Miljödepartementet,
Anders Flanking som talade om en översyn av alla riksintressen. En klarare
helhetssyn kan innebära att vissa intressen tonas ner för att inte hindra en
önskad utveckling, medan andra förs in för att säkra en hållbar utveckling.,
exempelvis åkermarken, som får stryka på foten när andra intressen på vissa
håll motverkar bostadsbyggandet.
Alla önskar sig tydliga och långsiktigt hållbara regler som tolkas lika i hela landet. Det är en nåd att stilla bedja om.
Ola Johansson
Centerpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar