Resan gick vidare mot Lublin i sydöstra Polen. Så här långt österut hade frågan om etnisk rensning blivit extra påtaglig, eftersom invasionen av Polen, inneburit att en liten judisk population i Tyskland vuxit till att omfatta 3,5 miljoner människor. Ideologin innebar att man ville göra sig av med människor, men den gav ingen vägledning om hur.
Det är en myt att förintelsen skulle handla om en väl genomtänkt industriell process. Tvärtom! Det som från början handlade om att "göra sig av med" och "fördriva" utvecklades till vad vi nu, många år senare, kallar för en förintelse. Att systematiskt döda ingick aldrig i planen. Därför fick metoderna hittas på efterhand. I staden Kock gavs var och en i den 101:a Bataljonens 500 man, möjligheten att avstå från dödandet, helt enkelt genom att kliva ett steg fram. Endast tre soldater gjorde det, resten blev delaktiga i att döda och begrava kvinnor och barn, sedan först männen skjutits. Att döda judar var inte en order från "högsta ort", det var ett sätt att göra dem till viljes, på det sätt som för tillfället verkade mest praktiskt. De flesta beslut fattades ute på fältet. Man börjar dödandet redan innan ordern kommer. På det sättet blir det extra viktigt för oss att fundera över hur ett folkmord uppstår innan man ser det direkta resultatet.
För den som sedan utfört handlingen är det lättare att acceptera vad man gjort än att erkänna sitt eget tillkortakommande (att man tänkte fel). Hur lätt är det inte att vi idag rättfärdigar våra handlingar med att de varit i linje med vår övertygelse? Att den sedan varit felaktig är något vi i efterhand inte gärna vill erkänna.
Att staden Lublin före ockupationen bestod av 40 % judisk befolkning blir extra tydligt när man ser tomrumet efter det judiska kvarter som rivits, eftersom bostäderna inte längre behövdes. Den bild som skickas med visar att det inte längre finns några efterlevande som kan sköta de gravar som ännu står kvar efter släkter som utplånats.
Dagen som startade i Lublin och de judiska kvarteren fortsatte i de högkvarter, där SS planlade och beslutade om inrättandet av förintelselägren, Majdanek och Sobibor, med flera. Himmlers ord att "vi har fullgjort denna yttersta plikt, av kärlek för vårt eget folk" sades för att gjuta mod i de soldater som dagligen skulle utföra mördandet, därför att de trodde att det var vad som förväntades av dem.
Vardagen i lägret Majdanek hade svårt att bli tydlig för mig och jag undrar fortfarande varför jag inte blir mer berörd av att veta vad som pågick här för mindre än 70 år sedan. Det är något jag kan fundera över när vi i morgon reser till det mindre förintelselägret Belzec nära gränsen till Ukraina.
Att vilja bli av med personer som misshagar oss är en naturlig mänsklig reaktion. När vi försöker att aktivt genomföra detta blir det lätt pinsamt. Som att be någon gå sin väg, eller sluta prata. På samma sätt var det med förintelsen. Det är en sak att säga att ett folk ska försvinna från jordens yta, en annan att faktiskt se till att det blir så.
Ola Johansson
Centerpartiet
