Dag 2: Operation Reinhardt och dess följder

Resan gick vidare mot Lublin i sydöstra Polen. Så här långt österut hade frågan om etnisk rensning blivit extra påtaglig, eftersom invasionen av Polen, inneburit att en liten judisk population i Tyskland vuxit till att omfatta 3,5 miljoner människor. Ideologin innebar att man ville göra sig av med människor, men den gav ingen vägledning om hur.

Det är en myt att förintelsen skulle handla om en väl genomtänkt industriell process. Tvärtom! Det som från början handlade om att "göra sig av med" och "fördriva" utvecklades till vad vi nu, många år senare, kallar för en förintelse. Att systematiskt döda ingick aldrig i planen. Därför fick metoderna hittas på efterhand. I staden Kock gavs var och en i den 101:a Bataljonens 500 man, möjligheten att avstå från dödandet, helt enkelt genom att kliva ett steg fram. Endast tre soldater gjorde det, resten blev delaktiga i att döda och begrava kvinnor och barn, sedan först männen skjutits. Att döda judar var inte en order från "högsta ort", det var ett sätt att göra dem till viljes, på det sätt som för tillfället verkade mest praktiskt. De flesta beslut fattades ute på fältet. Man börjar dödandet redan innan ordern kommer. På det sättet blir det extra viktigt för oss att fundera över hur ett folkmord uppstår innan man ser det direkta resultatet.

För den som sedan utfört handlingen är det lättare att acceptera vad man gjort än att erkänna sitt eget tillkortakommande (att man tänkte fel). Hur lätt är det inte att vi idag rättfärdigar våra handlingar med att de varit i linje med vår övertygelse? Att den sedan varit felaktig är något vi i efterhand inte gärna vill erkänna.

Att staden Lublin före ockupationen bestod av 40 % judisk befolkning blir extra tydligt när man ser tomrumet efter det judiska kvarter som rivits, eftersom bostäderna inte längre behövdes. Den bild som skickas med visar att det inte längre finns några efterlevande som kan sköta de gravar som ännu står kvar efter släkter som utplånats.

Dagen som startade i Lublin och de judiska kvarteren fortsatte i de högkvarter, där SS planlade och beslutade om inrättandet av förintelselägren, Majdanek och Sobibor, med flera. Himmlers ord att "vi har fullgjort denna yttersta plikt, av kärlek för vårt eget folk" sades för att gjuta mod i de soldater som dagligen skulle utföra mördandet, därför att de trodde att det var vad som förväntades av dem.

Vardagen i lägret Majdanek hade svårt att bli tydlig för mig och jag undrar fortfarande varför jag inte blir mer berörd av att veta vad som pågick här för mindre än 70 år sedan. Det är något jag kan fundera över när vi i morgon reser till det mindre förintelselägret Belzec nära gränsen till Ukraina.

Att vilja bli av med personer som misshagar oss är en naturlig mänsklig reaktion. När vi försöker att aktivt genomföra detta blir det lätt pinsamt. Som att be någon gå sin väg, eller sluta prata. På samma sätt var det med förintelsen. Det är en sak att säga att ett folk ska försvinna från jordens yta, en annan att faktiskt se till att det blir så.

Ola Johansson
Centerpartiet

Dag 1; Warszawa, Getthot och Jiddishkulturen

"Resan i Förintelsens spår" lämnar inget åt slumpen. Att besöka ett förintelseläger utan förberedelser är måhända viktigt för att förstå och acceptera vad som verkligen hände. Ska man verka för att förhindra att något  iden vägen återupprepas behövs en insikt om vad som orsakade den och vilka effekterna blev för oss efterlevande. Det tycks vara ambitionen för Forum för Levande Historia i allt de företar sig, från att ordna resor för riksdagsledamöter, till att ordna besök för skolklasser och lärare.

Idag har vi rört oss i och omkring de tidigare Judiska kvarteren i Warszawa, som sedermera kom att utgöra Getthot, där över 300.000 judar stängdes ute från omvärlden för att sedan under knappt två år deporteras bland annat till förintelselägret Treblinka. "Den slutgiltiga lösningen" förefaller vara en nödlösning på ett problem som Nazisterna själva skapat, genom att successivt isolera kulturer från varandra.

Genom att se de övergivna byggnader där människor faktiskt bodde och de 150.000 gravstenar som lämnats åt eftervärlden får vi en insikt om vad som kunde varit om dessa människor ännu hade levat, avlat barn och fortsatt med att utveckla sitt samhälle. Det handlar inte bara om döda människor utan generationer av ofödda barn och ett "brain drain" av kommande generationer som inte går att föreställa sig. Det har tagit Polen 70 år att återställa befolkningstalet till vad det var.

Polen var en gång en nation som präglades av mångkulturen. Nazisterna drevs av ambitionen att etniskt rensa och att utrota denna till förmån för "Lebensraum". Detta har lett till att Polens befolkning inte ännu idag har återhämtat sig sedan 1939 och att den kulturella mångfald som rådde före krigsutbrottet nu måste fyllas av polackerna själva.

Nazisterna förlorade kriget, men efteråt fanns i stort sett inget kvar av den judiska kulturen och befolkningen kvar i stora delar av Europa. Warszawa var en gång ett internationellt centrum för Jiddish-kulturen. Efter Gettot tömts 1943 var allting borta. På ett sätt kan man säga att trots att de förlorade kriget, lyckades de med ett av sina mål, att genomföra sitt folkmord. Men ett folkmord lyckas endast om man även lyckas utplåna minnet av de människor som levde här, deras kultur och de avtryck de lämnat i historien, liksom i en tänkt framtid. Genom att hålla minnet levande förhindrar vi ännu idag folkmordet från sin fullbordan. Detta är en viktig uppgift för Forum för Levande Historia och oss som haft förmånen att vara med idag.

I morgon, måndag, går färden vidare mot staden Lublin, nära gränsen till Ukraina.

Ola Johansson
Centerpartiet