Dag 3 och 4: Tomrummet i våra hjärtan

På denna tredje dag av vår resa i Förintelsens spår skull känslorna äntligen hinna fatt förnuftet. Det skedde i den lilla byn Belzec någon mil från gränsen till Ukraina, efter att ha vistats i det formidabelt väl genomtänkta konstverk som står där barackerna, gaskamrarna och likbränningsungrarna omger ett dödens fält av okända massgravar.

Från att ha varit en krigshistoria full av döda hjältar, befriare på monumentalt gigantiska kyrkogårdar med vita kors, prydligt inristade namn med födelse och dödsdagar, är det helt andra tankar som fyller mig idag.

Förintelsen tog bort människors identitet. De som dog här kom från hela Polen och det nuvarande Ukraina, från kringliggande länder och avlägsna städer. De klev på tågen vid uppsamlingsplatserna nära gettot som individer och familjemedlemmar och klev av i förintelselägren, nakna och anonyma.

Att det flesta Judar i Europa försvann och lämnade ett tomrum efter sig som det befolkningsmässigt tagit 70 år att fylla. Ingen visste direkt efter kriget vilka som dött och vilka som överlevt.

Det vi vet idag är att det i Europa på den tiden fanns en grogrund för hat, men inte tillräckligt för ett folkmord. Det är det vi funderar över idag, på vår fjärde dag. Hemresedagen.
Ola Johansson

Centerpartiet