Je suis Charlie, jag också!

Gastkramande TV-nyheter när terrordramat fick sin upplösning i fredags. Attacken mot den för mig helt okända satirteckningen Charlie Hebdo kom som nyhets-SMS den 7/1 kl 12:13 och det var först efter några timmar som händelsen kopplats upp till mig som medmänniska via Sociala Medier. De flesta kondoleanserna och beklagandena fanns redan och det var bara till att instämma med hjälp av #jesuischarlie och #charliehebdo. Då gjorde jag en Facebook-uppdatering med innebörden att mitt hedrande av de döda och min protest fick bli i form av en teckning. Inga jämförelser i övrigt, men jag är ju faktiskt en av de fyra mördade satirteckanarnas kollegor, åtminstone i en vidare mening.

Bilden som blev klar en liten stund före midnatt är möjligen inte lika skarp i sin satir, som jag förstått att Charlie-tecknarna var och jag skulle aldrig våga ta ut svängarna på det viset. Det blev en bild som föreställer allt ifrån filosofen Konfucius till judarna, muslimerna och de kristnas gemensamme patriark Abraham. Med en judisk Rabbin och en (eventuell) tolkning av profeten görandes ett fredstecken tillsamans med Jesus på sitt kors, en Buddha och en Shiva-figur ville jag visa religioner som något som snarare borde förena än splittra sina utövare. Terror som jihadism, judisk och kristen fanatism tar sig olika uttryck. Det finns fortfarande kristna i vårt land som motsätter sig att kvinnor predikar. Människor fördrivs från sina hem i Mellanöstern och lokala politiker i USA vill inte lära ut evolutionsläran och i många länder är homosexuella och transpersoner utsatta för förföljelser. Det är inte religion utan mänsklig ondska, politiskt förtryck och maktspråk. 

Bilden jag ritade fick en rejäl spridning på Twitter och med hjälp av Facebook kom den att efterfrågas av både Norra Halland och Östersunds-Postens ledarskribenter. Tack för det Elisabeth och Marcus.

Skyller man religionen för ondska missar man målet. En religion, en livsåskådning, något att tro och förhålla sig till är ett djupt mänskligt drag. Ju mer vi tror oss veta desto fler och mer komplexa blir de existensiella frågor vi ställer. Att uppfatta en satirisk teckning, en kritisk text eller en skarp argumentation som skäl att vandalisera, angripa i syfte att skada, döda, skrämma och tysta kan aldrig rättfärdigas ens om det sker i religiös förklädnad. 

Det borde som Janne Josefsson sade vara en självklarhet, även för hans journalistkollegor att också kunna ge publicitet åt obekväma åsikter som inte är ens egna. Han var också mycket kritisk till de av hans kollegor som nu tiger still som förut ondgjorde sig över Jyllandspostens publiceringar av Mohammedkarikatyrer för några år sedan och nu gör allt de kan för att radera detta från de media där de uttryckt det. Jag kan tycka själv att mycket av detta är smaklöst och provocerande, speciellt när det görs i syfte att generalisera, förtrycka och hetsa mot någon person eller grupp. Ska det göras ska det vara med finess och konstnärlighet, men det är inte upp till mig eller någon annan att bedöma vad som är smakfullt och intelligent.

Trots hårda vindar med isande kyla sällade vi oss till det tusental Gäteborgare som samlats på Götaplatsen för att lyssna till talen och sörja tillsammans. Det kändes bra och styrker min tro på det fria ordet, på behovet av både mångfald och tolerans. Lätt för mig att säga. Jag har aldrig känt mig speciellt hotad eller utsatt, trots att jag är en offentlig person. Men i ett samhälle där motsättningar mellan oss som bejakar öppenhet och tolerans och de som motsätter dig det gnager oron för att även den öppna debatten stryps. Att uttrycka rasistiska åsikter ska vara lika tillåtet som det är att förespråka ett proletariatets diktatur och att kritisera dem som gör det.

I lördags lyssnade jag till Centerpatiets chefsekonom Martin Ådahl och vi hade dessutom tid att prata ett par timmar. Satirtecknare som de fyra åldrade fransmännen är stora i sitt hemland. Man förstår varför morden upprör. De här fura gubbarna är kändisar och vid sidan om den vassa satiren som riktar sig åt alla håll, särskilt mot makten, har de ritat barnböcker. Tecknaren EWK lärde mig det manér jag hade som ung tecknare och efter att ha varit anställd illustratör på Volvo blev användandet av pennan i det syftet mer sällsynt. Men som politiker är jag beredd att pröva mina gränser. Det som kan skrivas borde också kunna tecknas på ett ännu tydligare sätt.

Ola Johansson

Centerpartiet