Värderingar som byggs från Grunden

I torsdags deltog jag i ett möte som till skillnad från många andra förändrade mig och min syn på medmännikskor i Grunden. Det var Riksföreningen Grunden Sveriges dag på Världskulturmuséet som bjöd in varandra, de olika lokalföreningarna och de rikspolitiker man fick tag på. Bland annat var det en partiledare med osäker framtid, Ohly, jag själv, en representatnt från Fi (??!), vad de nu gjorde där, David Lega, rikskänd, Kd-lokalpolitiker (flerfaldig OS-guldmedaljör) i Göteborg, riksdagsledamöter från S, M och Mp, samt en lokal Folkpartist. Vi deltog i en paneldiskussion och i mån av tid fick vi även möjlighet att tala med medlemmarna, reflektera över deras situation, gå en poängpromenad (mycket lärorik) och se på film, teater, dans och musikframträdanden.
Dessa människors engagemang och målmedvetenhet berörde mig starkt. Mycket har naturligtvis hänt under min livstid (50 år) med synen på deras funktionshinder, och naturlitvis alla typer av funktionshinder. Inte minst har begreppsvärden ändrat sig. Man talar ju inte längre om handikapp, utan om funktionshinder. Man säger inte längre utvecklingsstörd, utan intellektuellt funktionshindrad. Man talar inte längre om att gömma undan, låsa in och institutionalisera, utan om delaktighet, valfrihet och lika rättigheter.

Våra attityder till människor med intellektuella funktionshinder är fortfarande fulla av misstro, missuppfattningar och okunskap (fördomar). Mycket av det vi gör idag präglas ännu av gammalt institutionstänkande. Ännu idag kan det vara så att den som bor  s.k. gruppbostäder, måste tala om flera dagar i förväg för personalen om han/hon får besök av sin pojk/flickvän. Personalen på gruppboendet kan storma in i bostaden utan att knacka i förväg. Man får inte chans att träffa den personal som anställs. Man har som boende inget inflytande alls, vare sig över sitt eget liv eller sin boendemiljö. Är det verkligen OK 2011?!

Kritiken mot Särskolan var också hård. Att vara inskriven med särskolans läroplan, innebär visserligen att man garanteras hjälp och stöd, men även om man klarar utbildningen bättre än någon som läst enligt grundskolans vanliga läroplan, så är det fortfarande dörrar som är stängda. Det är svårt att få jobb och att komma in på högskoleutbildningar, även om man skulle klara av det.
Samhall och daglig verksamhet betraktas av många som förvaring, när man känner att man skull vilja pröva att komma ut på den ordinarie arbetsmarknaden och göra yrkeskarriär som alla andra. Arbetsförmedlingen och olika arbetsgivare har inte fått upp ögonen för kompetensen utan ser bara hindren.
LSS fungerar inte som det var tänkt menar man och behöver förbättras. Man kommer i kläm mellan rättighetslagen och kommunernas prioriteringar på ett sätt som gör att många känner att människovärdet inskränks. Flera stycken berättade öppet om att de ibland tröttnat på att leva.
Det enda dessa människor vill ha är lika rättigheter till intefgritet, kärlek, arbete, bostad, utbildning och ftitidssysselsättningar. En av mina partikamrater som jag träffade, Benny, från Grunden i Malmö, Tomelilla, höll ett anförande på CUF-stämman i Haparanda. Där fick han alla med sig, men undrar nu vad som händer. Bra fråga!

Såhär säger Anna Strand, en av de engagerade medlemmarna i Göteborg:
"Jag hade en dröm. Den handlade om att vi skulle bygga en stor stark riksorganisation. Nu har drömmen blivit verklighet: Riksföreningen Grunden Sverige.
Men jag har fortfarande en dröm. Jag har en dröm om att alla vi som kallas för intellektuellt funktionshindrade en dag ska leva i ett land där vi inte bedöms efter namnet på ett handikapp utan efter vår personlighet."

Ola Johansson
Centerpartiet