Vårtal om frihet och hopp

Vi är samlade här vid Bysjön i Gällinge för att hälsa våren välkommen. Våren som bär med sig känslor och uttryck av liv och pånyttfödelse.

För vad vore egentligen våren utan vintern? Och varför skulle vi längta efter våren om vi inte kände till dess existens? Om vi inte hade upplevt den tidigare eller åtminstone hört någon berätta om den.

Det är lätt att fyllas av förundran så här års när vi upplever den kraft som finns i den oansenliga lök som inom sig bär pärlhyacinten eller påskliljan. De knoppar som blir till äppelblom som lyser upp i trädgårdarna. Alla vitsippor som plötsligt en dag bara breder ut sig i skogsbrynet för att sedan lika snabbt vissna ner och försvinna.

Vi påminns också av caféer som ställer i ordning sina uteserveringar och alla utegrillar som tänds. Känslan av hur vårsolen värmer under en helgpromenad, eller den första löpturen i kortbyxor.

Att hälsa våren på Valborg är en tradition som lär sträcka sig från 1300-talet i vårt land. Walpurgis var en abbedissa som levde på 700-talet. Hon var en engelsk prinsessa som uppges ha kallats till tyskarna av kejsaren för att kristna dem och som kanoniserades (blev helgonförklarad) av katolska kyrkan 1 maj år 870, därav Valborgsmäss.

Som i mycket annan tradition är firandet av den Heliga Valborg en sammanblandning av hednisk och kristen tradition. Det är i den här elden vi hoppas kunna få häxorna på flykt till Blåkulla på sina kvastar att trilla ner.
I vilket fall är det ikväll vi firar in våren med eldar och med sång runt om i hela landet. Det började för mycket länge sedan när människor levde under helt andra omständigheter än vi ens kan tänka oss nu.

Sångerna vi hör idag är ju visserligen gamla men inte sedan Valborgs tidevarv.
På den tiden, i mitten av 1800-talet levde man ju nära naturen, nära livet och döden. På vintern var det kallt, riktigt kallt och på kvällen blev det mörkt, riktigt mörkt. Ingen TV fanns, inget Internet, inga mobiltelefoner och ingen elektricitet som gav ljus.

Vad som hände runt omkring i världen fick man inte reda på förrän flera veckor senare, om man var intresserad. Ville man meddela sig snabbt fanns andra metoder.

Eldar, eller vårdkasar som den här har också tänts som budbärare från by till by som varsel för fientliga styrkor som närmat sig. Vi har den senaste tiden i ett antal nordafrikanska länder sett hur, Internet, de sociala medierna, Facebook, YouTube och Twitter som ett slags moderna vårdkasar, har haft en stor betydelse för händelseutvecklingen. Det som började i Tunisien har nu ett halvår senare nått Damaskus i Syrien.

Uppmaningar att mötas och protestera mot förtryck har fått en enorm spridning. Torg har fyllt med människor i alla åldrar som kräver den rätt till frihet som vi många gånger tar för given.

Vi delar säkert alla oron över hur utvecklingen kommer att bli i de här länderna men också hoppet om att deras protester och frihetslängtan så småningom kommer att leda till fred och en bättre tillvaro för människorna där.

Längtan efter våren känner vi för att vi vet om att den finns. Den som söker friheten gör det också för vetskapen att den finns och att den är värd att offra sig för
”Frihet är det ädlaste ting som sökas må all världen kring”. Så lyder de första orden i Biskop Thomas frihetsvisa (Engelbrektsvisan). Visan fortsätter med ”den frihet väl kan bära”, för den som frihet kan bära. Här finns alltså också budskapet om sambandet mellan frihet och ansvar. Det ansvar vi behöver ta för att vårda vår demokrati, med vår rätt att samlas på en plats som denna, för vårt öppna samhälle där alla människor oavsett ursprung känner sig välkomna, för vår miljö, för kommande generationer.
Vi kan med ganska stor säkerhet säga när våra far- och morföräldrar föddes men hur många vet när våra barnbarn slutar sina liv? Kan vi föreställa oss hur det är då, när de är gamla och funderar över sina barn, barnbarn och deras framtid?

Vi kan och borde fundera över vad vi, var och en, kan göra för att de ska få uppleva samma barnsliga glädje över våren som våra gamla vårsångskompositörer gjorde och som vi gör idag. Den frihet och den framtidstro vi haft och har kan vi inte bara ta för given. Den måste skyddas och återerövras varje dag.

Så låt mig därför avsluta optimistiskt och tro på oss själva. Ingen kan göra allt men alla kan göra något för att vi ska få uppleva fler vårar som denna med fosterländska, naturlyriska sånger, tal och hurrarop.
Ett fyrfaldigt leve för våren! Den leve! Hurra, hurra, hurra, hurra!