Kärnkraftsparentesen - nu kommer räkningen

Riksrevisionen larmar om en grovt underfinansierad avfallsfond. Hittills har det kostat 43 miljarder kronor att forska om att hantera kärnavfall och utbränt kärnbränsle. Svensk Kärnbränslehantering bedömer (2016) att det återstår kostnader på cirka 106 miljarder svenska kronor. Svindlande belopp, även för en riksdagspolitiker som bara med ett enda knapptryck släpper loss 1000 miljarder varje år i statens budget. Det som återstår att betala är alltså 1/10 av kostnaden för skattebetalarna för att driva konungariket Sverige under 2018.

Nu påstår alltså rikets revisorer som har att övervaka alltsammans att det fattas tiotals miljarder, till följd av underskattningar och felräkning. Dessa pengar måste fram, eftersom de en gång ställdes som villkor för att låta kärnkraftverken byggas, laddas och drivas. Måste jag påminna om att jag och de flesta andra Centerpartister vid den tiden stod för motståndet, bland annat i den folkomröstning som hölls och där väljarna lurades genom två olika ja-alternativ ställda emot Linje 3 som innebar ett nej till ny Kärnkraft.

Nu avvecklas kärnkraften, samtidigt som den byggs ut. I Ringhals sker en stor satsning på reaktorerna 3 och 4, samtidigt som 1 och 2 stängs 2019 och -20, till en kostnad som enligt Hallands Nyheter blir 4 miljarder högre än beräknat. I det här fallet är det inte roligt att behöva påpeka att vi som var kärnkraftsmotståndare hade rätt.

Det är kraftägarna som ska fylla på fonden som säkerställer att radioaktivt material aldrig någonsin kommer ut, vare sig från de stängda anläggningarna, eller de använda bränslestavarna. Låt oss komma ihåg att slutförvaringsanläggningen för det använda kärnbränslet ännu inte är byggt. Det förvaras sedan några årtionden i ett mellanlager, kallat Clab.

Kostnaderna för att genomföra detta gigantiska projekt måst täckas och det är inte meningen att skattebetalarna ska riskera stå för räkningen igen. Låt oss istället vara tacksamma över att vi i Sverige ännu så länge inte behövt vidkännas katastrofer som den i Fukushima i Japan, eller olyckor som Harrisburgh 1979.

I kärnavfallsfonden finns 65 miljarder i fondkapital och det belopp som finns avsatt ska täcka kostnader fram till 2080 - om drygt 60 år. Riksrevisionen konstaterar att det finns stora osäkerheter om framtida kostnader. Fonden har under lång tid varit grovt underfinansierad och detta har de ansvariga myndigheterna underlåtit att påtala. Låt oss komma ihåg att kapitalet inte står inne på något bankkonto, utan består av fondplaceringar, liknande dom som vi behöver för att kunna få ut våra pensioner den dagen det behövs. Huruvida kärnkraften kommer kunna stå för sina kostnader beror alltså på ränteläget och tillväxttakten i ekonomin framöver.

Det finns kanske ingen anledning till oro. Det värsta som kan hända är fortfarande en olycka. Det här måste bara göras. Alternativet att låta bli finns inte och vi ska var glada över att vi ännu så länge lever i ett land med fred, demokratiska institutioner och en oberoende granskning av makthavare och myndigheter. Jag kan bara konstatera att Sverige vore ett land med färre stora bekymmer om vår Nej-linje personifierad med Centerpartiets, Thorbjörn Fälldin och min Halländske företrädare Ivar Franzens inställning att sol, vind och vatten är hållbara alternativ till att riskera spridning av radioaktivt material från en osäker källa.

Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter.. Aldrig ger vi upp!

"Vinburgarna" på Ringhalsmarschen 1978.