Terminavslutningskrönika

Om tre veckor gör riksdagen sitt långa sommaruppehåll och den första hela "terminen" är avklarad, den första borträknad (när allting var nytt). Med lite mer erfarehet känner jag mig mogen att iakkta hur de olika partierna agerar. Den politiska karta som ritats efter valet gör Riksdagsuppdraget intressant och utmanande.

Moderaterna har i kraft av sin storlek blivit dominerande. Men med seriefiguren björnen ”Bamses” visdomsord ”Den som är stark måste också vara mycket snäll” i minnet får man konstatera att Alliansen inte är starkare än något av de ingående partierna och att ett fortsatt regerande förutsätter att Centerpartiet ges och är beredda att ta ett utrymme som likvärdig part. De moderata ledamöterna är undersysselsatta och söker desperat efter något att göra, medan jag och andra Centerledamöter fritt kan engagera oss i alla politikområden.

Folkpartiet är fortfarande starkt förknippade med skolfrågorna och utöver det vill man profilera sig som det kärnkraftsvänligaste partiet. Efter Fukushima har den delen tonats ner betänkligt. De nödvändiga förändringarna av skollagen, gymnasiereformen och lärarutbildningen är redan beslutad och nu saknas idéer om framtiden. En skola med ”ramar och kramar” är ett centerbudskap som håller i längden.

Kristdemokraterna lever farligt. Sociala frågor är viktiga, men de har svårt att lyfta i debatten. Just nu ligger fokus på sjukförsäkringen och det är framförallt Centerpartiet som drivit på för de förändringar som nu genomförs. En kristen värdegrund kan inte vara fel, men den ska inte förväxlas med politik. ”Verklighetens folk” är så vanliga att de inte syns mot den blommiga partitapeten.

Centerpartiet är ”Alliansens gröna röst”. Det enda partiet med en politik som förenar människors drivkraft och förmåga, med trygghet och hållbar tillväxt i hela landet. Vi har ett tufft jobb framför oss att förena landsbygdstraditionen med fortsatta storstadsframgångar i kommande val. Det utåtriktade arbetet med att Förnya Sverige är alla medlemmar ansvar. Nu förväntas vi, som är talespersoner, börja ta det utrymme i politiken vi måste ha för att skapa intresse kring oss och vår politik i god tid före valet.

Miljöpartiet behöver göra upp med fundamentalisterna. Efter språkrörsvalen kan partiet gå mot mitten eller åt vänster. De har lätt att föreslå lagstiftning, straffskatter och avgifter. Det kanske övertygar de mest hängivna miljövännerna men leder inte till ett samhälle som kan utvecklas till att vara hållbart, såväl ekonomiskt, ekologiskt som socialt.

Vänsterpartiet är ett av få socialistiska partier i ett Europa som alltmer tar avstånd från Sovjetsystemet. Mona Sahlin gjorde en klockren analys när hon ångrade att hon lät sig övertalas att ta in kommunisten Lars Ohly i regeringsunderlaget inför valet. Hans tilltro till människors förmåga och rätt att göra egna val är obefintlig.

Sverigedemokraterna är invalda i Riksdagen. Därför finns de som tycker att man borde diskutera med dem i syfte att nå överenskommelser inför omröstningar i kammaren. SD har vid några tillfällen, mer eller mindre medvetet, medverkat till att S, V och Mp gjort tillkännagivanden till regeringen, om handelsgödseln och nu senast om griskastrering. Man ska inte överdriva betydelsen av tillkännagivanden. Att samarbeta med främlingsfientliga SD är lika uteslutet som att samarbeta med socialistiska V. Följden blir i bägge fallen att vi tvingas förhandla om kärnan i vår politik, ”alla människors lika värde och rättigheter”.

Socialdemokraterna under Juholt övertygar inte. De lever kvar i slagordens värld och har ännu inte levererat en sammanhållen politik som innehåller konkreta förslag på något område.
Vilsenheten i oppositionen består och vi kan konstatera att det inte på lång tid kommer att finnas något sammanhållet och trovärdigt alternativ till Alliansen som regeringsalternativ.

Den här krönikan skrevs ursprungligen för Centerpartiets medlemstidning i Halland "Hallandsbygden" som kom ut igår till alla medlemmar.