Bryggrätt och kommunala övergrepp

Genom mail från en privatperson kom det mig till kännedom att Lidingö kommun genom sitt fastighetsbolag Lidingö Stads Tomt AB, fråntar hävdvunnen rätt som dessutom dokumenteras i köpeavtal, att nyttja brygga. I ett brev till fastighetsägaren 2007 hävdar kommunen att deras bryggrätt sägs upp, eftersom den inte kan styrkas i handlingar. När fastighetsägaren sänder in dessa blir svaret att det ändå inte spelar någon roll, eftersom alla nyttjanderätter ändå sägs upp.

Strandskyddsfrågor diskuteras livligt och det är en medalj med två sidor. Å den ena ett starkt exploateringstryck där det bland annat gäller att tillgodose rätten att med stöd av allemansrätten komma till och vistas på stranden, parat med fastighetsägares hävdvunna rätt att också nyttja stränder och bryggor för båtliv och bad. Å den andra, ett hårdnackat motstånd från Länsstyrelser att godkänna LIS-områden och bostadsbyggande i inlandet om det sker vid ett vattendrag.

Jag brukar säga att människor valt att bosätta sig strandnära i ungefär 50 000 år, men de senaste 50 har det inte varit tillåtet, eller förbehållet de som redan gör det.

Exemplet jag inledde med påminner om det som fastighetsägare i bland annat Särö råkat ut för. Det här verkar ändå oacceptabelt.

Det inspirerar mig att aktualisera en motion som lades 2009 av Anders Åkesson och Lennart Pettersson (c) om Bryggrätter - rättigheter och ersättningar. Den kommer att läggas på nytt och behandlas i Civilutskottet under kommande år. Det ser jag fram emot.

Nu vill jag på detta sätt uppmärksamma frågan och uppmana fler som känner att ägande- och nyttjanderätt har inskränkts hör av sig så det går att påverka i frågan. Riksdagen tycker i svaret på ovanstående motion att det är ett problem och att det bör uppmärksammas, dock utan att föreslå någon åtgärd. Kanske det går att få en ändring.

Ola Johansson

Kungsbackaborna fegar ur

Såhär skriver Centerpartiets gruppledare Fredrik Hansson på sin Facebooksida efter dagens Kommunstyrelsesammanträde i Kungsbacka. Handlar det bara om populistisk feghet eller finns en större hund begraven här?

"Är besviken på det bristande ansvarstagande Roger Larsson från lokala partiet Kungsbackaborna visade på dagens kommunstyrelse. Larsson valde att avstå från att rösta och fällde därmed förslaget om att påbörja detaljplanearbetet i Kyvik och Ekekullsområdet i Kullavik. C, Fp, S och MP:s 7 röster stod mot Moderaternas 7 som via ordförandes utslagsröst begravde förslaget. Hade varit mer rakryggat av Roger att säga nej. Konstigt beteende då han i alla andra planärenden yrkar bifall när han vet att han inte får majoritet."

http://www.gp.se/nyheter/halland/1.1079475-nej-till-plan-i-kullavik

Ola Johansson
Centerpartiet

Annie på ettårsdagen - Fel kan aldrig bli rätt





Just idag är det ett år sedan Centerpartiet valde Annie Lööf till partiledare. Många tidningar väljer att uppmärksamma detta med intervjuer och kommentarer. En av dessa är Dagens Industri som ägnar ett helt uppslag åt att publicera en intervju som inleds med en kommentar om "usla opinionssiffror". Det vore dumt att påstå att just dessa är något att skryta om. Alla vet att det är valresultaten som räknas och att det hänt förr att C vid enstaka mätningar legat under 4 % väljarstöd.
Ett starkt väljarstöd är inte som en ballong man blåser upp med ett par djupa andetag. Det är snarare som ett hus med en solid grund, där sten fogas till sten och där det måste vara kvalité, både i det som syns och det som inte syns. Fasaden ska vara snygg utan att vara prålig och underhållet måste skötas. Ett sådant bygge kan hålla i 50 år, medan en ballong endera pyser sig tom på innehåll eller försvinner upp i luften med en smäll.

Jag och Annie vid Riksdagens öppnande tisdagen den 18 september

Många drömmer sig tillbaka till "Torbjörn Fälldins tid". Jag såg nyligen den utmärkta dokumentären om Olof Palme, en politiker som ofta lyfts fram som väldigt framgångsrik, fast det egentligen var så att hela hans tid som ledare (med undantag för återkomsten -82) kantades av förlorade val. Likadant var det med Fälldin. Hans första (-73) blev en framgång (lyft av en grön våg och ett gryende miljöengagemang och ett missnöje med S maktfullkomlighet), medan de övriga inledde den negativa trenden. Han slutade sin bana i rättan tid, med ett opinionsstöd under 10 %. Denna negativa trend sammanfaller med en utveckling på landsbygden, där allt färre lever på jordbruk och där livet på landsbygden, i småorter och städer blir allt mer sammanvävt med utvecklingen i hela landet. Folk bor på landet och jobbar i storstaden. Är man jordbrukare är man också en företagare som drabbas hårt av ränteoro och skattechocker.

Idag är det minst lika viktigt för en landsbygdsväljare att vi i Sverige har sunda statsfinanser, låg arbetslöshet och en bra kvalité i skola, vård och omsorg som att vi har tillgång till bredband och ett bra vägunderhåll. Att det går bra för bilindustrin, för telekom, för gruvnäring och tjänstesektorn, skapar jobb även för landsbygdens folk. Därför gör kritiker både inom och utanför Centerpartiet ett tankefel där de tror att Centerpartiets framgång ligger i att ännu starkare profilera sig som ett landsbygdsparti. Allting hänger samman och ska vi vara ett seriöst alternativ inom Svensk politik måste vår politik erbjuda en helhet som hänger ihop och inte exkluderar vissa väljargrupper (läs storstadsväljare). Att satsa kortsiktigt på att enbart vinna landsbygdsväljare kommer inte att fungera och även om det skulle lyckas en gång, innebär det ändå en rak väg mot undergång för Centerpartiet.

Centerpartiet är alltjämt det parti som har den bästa politiken för landsbygden (hur den nu definieras). Det beror på att det inom Centerpartiet finns ett genuint intresse för att hela landet ska leva och utvecklas, som hållits vid liv genom åren. Detta intresse saknas hos andra partier, även i Alliansen. Det är något vi märker i budgetförhandlingar och i det dagliga politiska arbetet. Vi minns exempelvis hur trögt det var att övertyga om att en skatteutjämning mellan kommuner behövde genomföras. Vi har ännu inte lyckats övertyga M, Fp och Kd att ett stöd till biogas kunde göra ännu mera nytta om det fördelades direkt till anläggningar som ett metanreduceringsstöd. Centerpartiet kritiseras, inte för att vi driver landsbygdsfrågor, utan för att vi ibland inte når de resultat som önskas. Det borde man väl inte klandra Centerpartiet för utan snarare våra motståndare.

Vi har tagit på oss den otacksamma uppgiften att tillsätta ministrar som hanterar våra hjärtefrågor. Med det följer inte automatiskt att man kan göra allting man vill. Vi har regeringskollegor med en delvis annorlunda agenda att ta hänsyn till och ibland även en opposition som behöver blidkas.

Bolagsskatten sänks till 22 %. Visst gynnas storföretagen av det, men även underleverantörer, service- och tjänsteföretag som är beroende av att dessa investerar och anställer. Vi glömmer att tala om att beskattningen av expansionfonder också sänkts. Det betyder skattelättnader även för enskilda firmor och handelsbolag. Investeraravdraget ger möjlighet för små företag att utvecklas och att vi får fler riskkapitalister runt våra köksbord än i Stockholms bankpalats. I skymundan av investeringar i järnväg viktig för gruvnäringen i Norrbotten får vi reda på att Hamnbanan i Göteborg tidigarelagts med fyra år (!!). Svårt att tänka sig en nyhet som är bättre för de som bor i Filipstad, Lilla Edet eller Ragunda, att vår viktigaste exportväg kan effektiviseras och utvecklas (90 % av det vi tillverkar för export transporteras sjövägen).

I går och även idag har jag lagt onödigt mycket tid på att diskutera Centerpartiets roll och framtid på Facebook. I något fall visade det sig att den jag debatterade med kritiserade Centerpartiet för att vi inte når resultat i de frågor hon tyckte var viktiga. Mot slutet av vår diskussion visade det sig att hon röstat på M, därför att hon ansåg att det partiet var "regeringsdugligt" och kunde presentera en "statsministerkandidat". Viktigare än så var inte landsbygdsfrågorna för henne.

Just regeringsdugligheten är värd att lyfta fram på Annies ettårsdag. Att hon är duglig som Näringsminister får redan anses bevisat. Att regerandet är vägen till inflytande för Centerpartiet och metoden att nå resultat för landsbygden borde vara självklart för de flesta. Reinfeldt tackade ja till att komma till Maramö för att diskutera Alliansens framtid och idéutveckling. Det visar att ett av målen för Annies ledarskap redan har uppnåtts. Centerpartiet är en ledande kraft inom Alliansen och det enda parti som värnar hållbarhet och landsbygd.

Ola Johansson
Centerpartiet

PS. Gå in och rösta på Annies ledarskap här.
Här redogörs för hur Centerpartiet påverkat budgeten, något som uppenbarligen retat en och annan Socialdemokrat





11 september 2001 och 13 september 2012

Då sitter jag på Öresundståget och skriver de sista radernaom vistelsen i USA. Det har varit min avsikt att teckna ner tankar och intryckså snart som möjligt och se till att fragmenten fogas samman till en berättelsevarje dag. Det känns viktigt att öppet redovisa vad som händer på en avRiksdagens långa utskottsresor, den första för mig och förhoppningsvis inte densista. Jag vet att det är exklusivt och påkostat att kunna resa långt somledamot en gång per mandatperiod, men det har inte varit någon lyx eller någotöverdåd. Det mesta har betalats ur egen ficka under de fria kvällarna. Att skrivadessa rader tar ett par timmar av dessa i anspråk varje dag och därutövertrassel med att få ut det hela via skakigt nätverk. Dagarna har med undantagför lördagen och söndagen varit fulltecknade med program. I Washington DC organiseratav Ambassaden och i New York City av det lilla Honorära konsulatet, med sinafem anställda.

Jag tror och hoppas det är några som läser detta och som haråsikter om det jag skrivit. Kommentera gärna!

 

11 september - Ground Zero

Mötet med USA fullbordas på sätt och vis med besöket i gårtorsdag på Ground Zero, platsen där händelsen som går under beteckningen 9/11 (nine-eleven) huvudsakligenutspelade sig. De två tornen på World Trade Center finns inte längre, iställetär fyra nya torn på väg att resa sig mot himlen, medan minnesmärkena, detsärskilda museet (provisoriskt som jag uppfattade det) –ritat av den Norskaarkitektbyrån Snöhätta, träden och planteringarna är till för besökare som vi,anhöriga till de som mist livet och turister.

Namn fogas till namn på personer som omkom
den 11 septemer 2001 och 1993

Det är meningslöst att försöka beskriva känslorna. De kommeroch går. Jag berörs av de mänskliga förlusterna på det individuella planet. Att se alla namn, vilken deras uppgift var och hur de var sammanlänkade med varannsom vänner kollegor, släkt. Några av dem aldrig återfunna, så att derasfamiljer haft någonting att begrava därhemma. Kanske berörs jag inte likamycket av mängden döda och händelsens magnitud. Man har ju sett det rulla på TVoch sett filmer, läst artiklar etc. Det är ju egentligen offren för flerahändelser som hedras här. Explosionen 1993, de båda flygplanen som träffadetornen, de båda andra inblandade flygplanen (Pentagon och det som störtade påett fält innan det nådde sitt tilltänkta mål – Vita Huset) med passagerare, desom förolyckades i tornen, brandmän och poliser. Alla har de sina namn påminnesstenarna som kringgärdar bassängerna där det norra och det södra tornenstod för precis 11 år sedan.

Survival tree - ett träd som alla trodde var ett av de alla
döda på Ground Zero började plötsligt skjuta skott
och får nu stå som en levande symbol för överlevnad

Det är mycket som händer runt Ground Zero nu. Det högsta av de sju nya byggnaderna kommer att ha 104 våningar och med hjälp av det gamla ”masttricket” från 30-talet kommer det att bli den högsta byggnaden i USA. En fråga man kan ställa sig är hur det kommer att kännas att sitta högst upp och jobba med vetskapen om vad som hänt tidigare. Blir det lätt att hyra ut kontorsytan? Gatorna i området kommer att återställas delvis till hur de var innan det tidigare WTC skapades och man kommer att knyta an bättre till vattnet, något som man lyckats väldigt väl med på Västra Manhattan. Ett nytt museum kommer att inrymmas på våning -7 under ett av de tidigare tornen, alltså under bassängen. Ja allt detta går säkert att läsa någonstans.

Kom tillbaka om 7 år. 2019 säger vår guide Amy Dreher attallt ska var färdigt.

Vad som hände den där dagen var säkert en tuff upplevelseför nationen. USA har inga fiender i sitt närområde som hotar landgränser. Detär ett stort land som ingen angripare skulle komma på tanken att försökaockupera eller anfalla. Med undantag för Japanernas attack på Pearl Harbour,Hawaii under andra världskriget har Amerikanerna kunnat känna sig trygga i sitteget land. De enda de behövt försvara sig emot är dem själva. Självbildenrämnade med tornen!

Att återuppbygga och samtidigt hedra minnet har varitviktigt. Trots den Islamfientliga retorik som hörs och som i dagarna orsakarvrede och attacker på amerikaner, nu i Jemen och trots den överdrivna patriotismen,parad med en extrem okunnighet om världen, har man lyckats på Ground Zero.

Just hemkommen och full av intryck. Frågan man ställer sigär hur det vi upplevt ska kunna omsättas i förslag och beslut. Det får bli ensenare fråga.

Tack och adjö på ett tag. Hej Kungsbacka, glad att se digigen.

Ola Johansson

Centerpartiet

En "cop" som gjort skillnad

Greg O Connel - entreprenören - snuten - New Yorkern

Som klippt ur ett avsnitt av TV-serien ”Spanarna på Hill Street” står han där lång, reslig, rund om magen och tar emot oss med ett fast handslag och ett varmt leende. Greg O Connel är polisen från Brooklyn som medan han fortfarande arbetade på sitt ”Presingt” som ”detective” köpte ett gammalt lagerhus för nästan ingenting i det övergivna hamnområdet i Red Hook och började inreda det för verksamheter av olika slag. Bland annat en av de finaste livsmedelshallar jag någonsin sett. ”Fairway” finns på ytterligare ett par ställen i NYC och berättelsen om vilka som driver den liknar lite grann GeKås i Ullared, med den skillnaden att de som äger den vågade starta fler butiker. Färska grönsaker, fisk- och charkdiskar har jag inte sett någon stans i New York tidigare.

bakom portluckorna på det gamla hamnlagret finns
några av de bästa lägenheterna i New York

Gregs inlevelse och känsla går inte att ta miste på när han berättar om vilka idéer som förverkligats samtidigt som han stannar upp mitt i en mening för att heja på någon av de förbipasserande boende i någon av de 45 lägenheter som ryms i det jättelika hamnkomplexet i rött tegel, med en omisskännlig doft av tjära från de svarta träbjälkarna och portarna.Han kramar om tjejen bakom kassaapparaten innan han följer oss upp på taket. Väl där uppe lyssnar vi vidare på hans berättelse när vi blickar ut över den vackraste utsikten vi sett hittills över Manhattan, hamninloppet med Frihetsgudinnan och hela Upper New York Bay.

Roberta och Greg i Queen- och King size
med Gudinna i bakgrunden

Redan när vi lyssnade till Ian Marvey på Red Hook Urban Farm några kvarter därifrån fick vi veta lite om områdets historia. Från att under 20- och 30-talen ha varit det stora ekonomiska centret för hela USA har området backat. När soldater kom hem från andra världskriget ordnades bostäder och jobb åt dem, men eftersom försvarsmakten till ganska nyligen varit segregerad, blev det de som slagits för sitt land med Afroamerikansk bakgrund som flyttade in i Red Hook nu. De sociala problemen kom med droger, brott och fattigdom. Därefter gavs nådastöten, sedan stadsplaneraren Robert Moses såg till att bygga en av sina highways rakt igenom, vilket separerade vänner och familjer från varann. Bygget varade 9 år och under den tiden kunde man endast med stor svårighet ta sig från gata till gata.




Roberta Brandes Graz berättar också gärna om detta. Greg är en av hennes gamla vänner förstås och i Ian Marvey fann hon nog en ny.


Steiner Studios gör produktioner åt det berömda HBO
i det gamla flottvarvet i Brooklyn

Sista anhalten för dagen gick till ett omvandlat varvsområde. Gamla varvs- och hamnområden har vi många hemma, Malmö, Helsingborg, Hammarby sjöstad och givetvis Norra Älvstranden (där jag jobbat i 15 år), som omvandlats från verksamhet till bostäder och företag, campus, etc.

Det här skeppsvarvet är inte vilket som helst. Det var flottans varv sedan över 100 år. Den militära delen stängdes för många år sedan och ett område som ingen visste något om vad som försiggick bakom staket och murar öppnades plötsligt för de närboende. Shani Lebowitz berättade engagerat om hur området snabbt fylls med verksamheter. Redan idag finns 230 verksamheter och över 100 står i kö. 5000 personer jobbar här idag, bland annat på en filmstudio och vad som finns kvar av varvet, ett reparationsvarv. Mycket innovationer, konsthantverk och livsmedel med mera. Orsaken till att flottan fick stänga igen var de allt större fartygen som byggdes, vilka till slut inte kunde ta sig under broarna längre. Ännu står massor med byggnader kvar, kunde vi se när vi åkte runt i hennes van, medan hon berättade på både in- och utandning om vilka planer som finns för området.

Det mest spöklika var det helt övergivna sjukhuset med kringliggande läkarvillor som nu tagits över av en lummig grönska och 100-tals katter. Intressant var också en fin utställning där man med skyltar och interaktiva medier kunde följa varvet och USA:s krigshistoria. Väldigt pedagogiskt!

Nu måste jag sluta. Det är morgon och dags att bege sig till Ground Zero och sedan till hotellet för att kasta i smutskläderna i resväskan innan färden via Newark flygplats och Kastrup hem till Kungsbacka. Jag längtar.

Ola Johansson
Centerpartiet

En fortsättning: Som slutbild till morgondagens reflektioner över den sista programpunkten tar jag med en från Ground Zero, handen är guiden Amy Drehers, när hon visar hur de gör som sörjer förlorade anhöriga, när det inte finns något kvar att begrava därhemma.

 

Huvud, hjärta, hand, hälsa och plånbok

Det är den sista kvällen i USA, en lång resa går mot sitt slut och alla intryck skall samlas ihop och sorteras in på olika hyllor för att plockas ner igen i den bostadspolitiska debatten, med och mot de övriga resenärerna. Från Socialdemokraterna har det varit Veronica Palm, ordförande och ledare för delegationen, samt Katarina Köhler. Från Moderaterna, Anti Avsan, Eva Bengtsson-Skogsberg och Thomas Finnborg. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har inte varit med, men Vänsterpartiet har haft Amineh Kakabaveh och Miljöpartiets Jan Lindholm har varit med. Och förstås jag från Centerpartiet (av några kallad "lantis", eftersom jag haft en Ullaredskeps med och betalat med Agrolkortet som man får som LRF-medlem). Även om skillnader finns politiken när vi är på hemmaplan har nyfikenheten varit ungefär den samma hos var och en, när vi dag för dag har kommit längre in i det amerikanska sättet att tänka. Måhända läggs ännu en pusselbit när vi i morgon besöker Ground Zero.

Det har sprungits igen och tyvärr troligen den sista löpturen på några veckor. Foten mådde inte väl av dagens runda från området kring Ground  Zero upp till 42 str. längs Västra Manhattans fina gång och cykelstråk. Efter 7 km orkade inte foten mer och nu blir det till att linka resten av tiden, precis som jag gjort idag i Brooklyn och i sällskap med den engagerade Roberta Brandes Gratz. Hon tvekar inte fem sekunder att berätta hur det varit och hur det borde ha varit och vad som sedan blivit och varför. En kvinna som har svaret på allt som har med New York City att göra. Någon gång ska jag läsa den bok hon skickat med oss. Mer om henne i ett senare inlägg.

Att jag han med att springa i morse berodde på att sovmorgon aviserats, eftersom dagens första besök på Solar One. Här har det genom bidrag och donationer skapats ett rådgivnings- och utbildningscenter kring energi- och kretsloppsfrågor. I anslutning till den solcellsklädda byggnaden vid East River finns också en park med växter och insekter som naturligt kan trivas och samverka i staden. Mest imponerande är kanske hur de arbetar med barn från förskola till highschool (5-18 år), med att lära dem varifrån elen i kontakten kommer, hur det är och hur det borde vara, samt vad de kan göra för att ta bättre vara på den energi och de resurser som finns runt omkring oss. Det finns 23 kraftverk i New Yorkområdet och alla är olje- eller naturgaseldade, samtidigt som det egentligen inte finns styrmedel att få människor att vara sparsamma med elen i sina lägenheter. De unga lär föräldrar och i slutändan skapar det en förändrad syn, så är tanken. En angränsande fråga som engagerar barnen är varifrån maten man äter i skolan kommer.


Det är säkert så att de människor vi träffat är sådana som är i framkant i det tänk som är förhärskande hemmavid. Ibland ligger de steget före och ibland är det tydligt att man arbetar i motvind. Kanske hade det varit intressant att någon gång konfronteras med en motkraft av något slag. Den finns, annars hade det inte sett ut som det gör.

Utanför Solar One på East Manhattan

Det är eldsjälar, donationer som ger skattereduktion och ibland bidrag från staten (federalt), delstaten, eller staden som står för mycket av denna utveckling. Och när vi talar om mat och eldsjälar så är området Red Hook i Brooklyn nästa anhalt. Här finns en ”Urban farm”, det vill säga stadsodling. På en gammal asfalterad (?!) fotbollsplan (Amerikansk fotboll) ligger en grönsaks-, frukt- och blomsterodling, men räta rader av gurkor, kål och kryddor redo att skördas. Allt odlat i egenproducerad kompost från hushållsavfall som lämnats bland annat från människor som bor i området. Syftet med farmen är att sysselsätta ungdomar och ge dem verktyg att skaffa sig arbete och utbildning. Red Hook har en historia som ett av de värst utsatta områdena och det är fortfarande inte bra, men på bättringsvägen. Det 20-tal ungdomar som är engagerade får ”head, hand, heart and pocketbooks” medan de är här säger föreståndaren Ian Marvey.

Huvud hjärta, hand och plånbok – fritt översatt, lite av ett 4H-ideal. De som bor i området kan bidra med andelar genom att betala en avgift eller arbeta, beroende på vad man har råd med och en hel del pengar kommer utifrån. Något kommer in när de 45 olika produkterna säljs till lokala restauranger och marknader. Man kan nog kalla det för ett kooperativ, eller ett socialt företag. Utan svenskättade Ian's engagemang hade det kanske inte varit så mycket. Men det här betyder säkert mycket för de som får möjlighet att vara med. Framförallt får de möjlighet att få utlopp för praktiska förmågor, samtidigt som naturkunskap lärs ut på ett praktiskt sätt. Läsa, skriva och räkna genom maten som odlas. Här finns till exempel en ”pizza bed” där alla ingredienser på en pizza odlas. I ett trädgårdsland behövs mångkultur och det är en annan insikt man kan ta med sig ut i samhället.

Jag inser att detta åter blir långt och innehållsrikt, så därför ber jag att få återkomma med del 2 av den 12 september lite senare.

Ola Johansson

Centerpartiet

Global renovering i FN

Tidig morgonstart idag den 11 september. En dag med en viss ödesmättad magi här i New York City. Ceremonierna vid Ground Zero var avsedda för Amerikaner så vi gäster får återkomma senare. Torsdagen är det tänkt att vi ska hedra händelsen och dess offer. Men man kan säga att vi mot slutet av dagen ändå kom in på detta när vi på de Svenska FN representationen fick ett möte med vår ambassadör Mårten Grunditz, där samtalet rörde sig kring FN:s uppdrag, utmaningar och framgångar. Det är viktigt, menade Mårten, att vi förmedlar en positiv bild av vad FN åstadkommit, framförallt de senaste åren från 2005 och fram till idag. Att beskriva det fredsbevarande uppdraget, med alla sina delar, från att hålla isär de stridande parterna, till att efter konflikten återuppbygga det civila samhället, rättsystemen och institutionerna är komplicerat, speciellt med tanke på att det är något FN idag gör på 16 olika håll med 100 000 ”man”. 7 Miljarder dollar är visserligen en stor summa, men med tanke på att det handlar om FN:s totala budget över ett år så är kostnaden inte så stor. Vem som finansierar mest i förhållande till folkmängden ska vi tala tyst om. De nordiska länderna tillsammans betalar 20 % och FN:s årsbudget är 1 % av vad Pentagons budget är.

Omsatt i byggkostnader som egentligen är dagens tema så kan jag nämna att den pågående renoveringen av FN-byggnaderna i NYC kostar totalt 2 miljarder dollar (en god andel av årsbudgeten). FN-ambassadörens beskrivning av FN:s roll och insatser i världen, utmaningarna i Syrien och uppstädningen efter USA:s och Storbritanniens självsvåldiga ageranden i Irak kan man skriva en hel del om, men vi håller oss till byggfrågor.


Utsikt från FN-huset, 28 vån.

För andra gången har vi träffat Skanskas Financial officer här i USA, Göteborgaren Thomas Henriksson. Här i New York gavs vi en liten inblick i hur det är att verka i USA och på vilket sätt Skanska bidrar till att utveckla energieffektivt hälsofrämjande och hållbart byggande.
Det är svårt att verka här, särskilt med tanke på de helt olika lokala förhållanden som råder, på delstatsnivå, men också på lokal nivå. ”Man måste tänka lokalt om man ska göra affärer” och samtidigt se till att ha god relation med det politiska livet. Att det pågår en urbanisering kan man visserligen ha synpunkter på, men som byggföretag måste man bejaka den utvecklingen och göra det bästa, givet de helt olika förutsättningar som råder i de olika klimatzonerna, det politiska landskapet och ekonomiska läge man har att verka i.

Ett exempel på hur olika det kan vara så finns det inte en enhetlig elnätsstandard mellan olika delstater, vilket gör det svårt att till exempel transferera grön el. Dessutom är kapaciteten dålig. Det är inte säkert att den el du använder för att ladda din elbil kommer från förnybar koldioxidneutral källa. Därför kan du inte med säkerhet påstå att det är bättre med elbilar än vanliga bensinfordon på många håll i USA.

Ett schakt av något slag i det urblåsta
FN-högkvarteret

Många skillnader finns i finansieringen, skattereduktionen för den som investerar i exempelvis hus för fattiga, eller ny teknik har vi varit inne på, liksom systemet med PPP, private, public partnership. Nya finansieringsformer är nödvändiga i ett land som har ett i grunden mycket lågt skattetryck, men man kan fråga sig om detta system verkligen kommer att vara hållbart i längden. Det gäller inte bara att investera, man måste underhålla och vara beredda att nyinvestera. Ett kommersiellt åtagande att bygga något är på 58 år och det är en lång tid att vara bunden vid ett finansiellt ansvar.

Hemma i Sverige diskuteras ofta olika kommunala särkrav och det måste sägas att ingenting klår de särkrav en stad eller en delstat kan ställa på en byggare här. Det finns federala regler, men det är upp till var och en att bestämma om man vill tillämpa dem, eller ej. Ändå har Skanska lyckats väl på många håll. LEED är den standard för Grönt byggande som används och nivån Platinum är den högsta.

Säkerhetsrådet, i cirkeln kommer sammaträdesbordet att
placeras

I Skanskas främsta prestige-projekt är guldnivån målet, även om certifiering inte är aktuellt. Projektet vi talar om är själva FN-byggnaden i New York, där vi fick den ovanliga förmånen att vandra runt. Skanska har totalansvaret för entreprenaden till ett värde om 1,4 miljarder dollar. Allt ska vara klart vid årsskiftet 12-13. Det är något man har svårt att tro när man går runt i de olika våningsplanen i den 40 våningar höga administrationsbyggnaden och i sessionssalarna som är under restauration. Huset uppfördes 1949-50, med dåtidens byggteknik, vilket innebär en hel del asbest, mekaniska system och ett föråldrat el-, ventilations-, vatten- och avloppssystem etc. För att inte tala om säkerhetsaspekter, IT-system, telekommunikation, energieffektivitet, öppna kontorslandskap och allt annat som hör till modern kontorsanvändning och byggande.
Det kommer nya obehagliga överraskningar varje dag och kunden kommer med ändringar hela tiden säger Maria Martinsson som är en av byggledarna som visade runt och bland annat lät oss känna på taket i säkerhetsrådets sessionssal, när vi gick en runda på byggandsställningen två meter under det handgjorda innertaket med kupoler och stuckatur. Hur det ser ut och hur det kan bli framgår kanske lite grann av bilderna här, men utsikten från FN-byggnadens 28:e våning är hänförande oavsett om du blickar ut över Manhattan, eller över East River.

Maria Martinsson visar oss runt och avslöjar att
man i dagarna kastat ut arkitekten ur projektet

En annan aspekt som jag måste nämna är hur byggmark-naden fungerar när det gäller att få tag på byggjobbare och underleverantörer. Skanska har valt att arbeta genom facken och det är något som fördyrar entreprenaderna avsevärt och det beror inte på att jobbarna får högre lön, tro inte det. Pengarna försvinner i stelbenta regler vem som får göra vad och betalningar till olika fackiga fonder, oklart vad de skall användas till. Alternativet att jobba med oorganiserade är inte främmande för många konkurrenter och det skapar enorma motsättningar i branschen som inte främjar en positiv utveckling.

Glömde jag säga att Skanskas huvudkontor, där vi började dagen ligger en bit upp i den berömda Empire State Building från 1931. med allt man får vara med om här är det inte mer än rätt att lägga ett per timmar varje dag på att berätta om vad man lär sig och vad man upplever. Att jag villade bort mig på vägen ut ur FN-skrapan och fick hjälp av snälla byggjobbare och Skanskas huvudkontor att hitta ut ska vi inte nämna. ”What happens in New York stays in New York” som vi brukar säga.

Ola Johansson
Centerpartiet

Även Veronica Palm (s) har bloggat om den här dagen.

Grand Lady and Green Buildings

Ankom till New York City i lördags med Amtrak-tåg från Washington. Det är alltid spännande att resa kollektivt i andra länder, se och jämföra, medan landskap och städer susar förbi. På resmålet möttes vi av regn och lite tidigare på dagen hade tornados farit fram i utkanterna av New York och såvitt jag förstår även i Washington DC. Nåväl, vädret ändrar sig fort och under söndagen var det på nytt strålande solsken, men utan den kvava fuktighet som präglade Washington. Eftersom inget program är inplanerat på söndagen blev det till att hitta på sitt eget. Eftersom det bara var två månader (exakt) sedan jag sist var här blev det en söndag på Rockaway Beach, en surfstrand långt ut på Brooklynsidan.

Det är inte ledigheten som ska redovisas utan upplevelserna och nyttan med denna av Riksdagen betalda studieresa som görs med 8 ledamöter ur Civilutskottet som huvudsakligen har bostads- och byggfrågor som politikområde.

Tre stilar, Grand Central Station i förgrunden och
Chrysler Building bakom.

I en ny stad vill man få en guidad visning och med en sådan guide som Roberta Brandes Gratz kan man inte önska sig mer, om man vill veta hur utvecklingen som i början av 70-talet, höll på att förstöra vad som fanns kvar av kulturbärande byggnader, parker och grönområden, samt vad som nu görs för att återställa miljöer för människor. Grand Central Station här på 42 St. och det gamla tullhuset på Lower Manhattan var nära att bli grävskopornas rov, samtidigt som hela staden var på väg mot undergång för 40 år sedan. Tack vare folkliga protester räddades byggnader, strax därefter motsatte man sig skapandet av flera nya trafikleder. I detta läge var bilen på sin höjdpunkt medan kollektiva färdmedel som järnvägen var starkt eftersatta. Värdet av en ståtlig Centralstation från 1913 i förfallet skick var inte högt men se hur det ser ut idag.

Parker och grönska, närheten till vatten vid de gamla hamnpirerna och exemplet med den gamla högbanan genom Meat Packing District som nu blivit den berömda High Line Park, som jag besökte senast jag var här med Kicki efter tips från min dotter, Elin och Erik. Som grädde på moset bjöd vår engagerade guide oss in i en av de byggnader och platser hon på egen hand lyckats rädda till eftervärlden. Mitt i Chinatown, en judisk Synagoga! Den var i ett sämre skick är Grand Central och besöktes (ungefär som många tempel hemma) av en åldrande försvinnande församlig. Idag är den ett blomstrande museum, medan den Judiska församlingen firar sabbat på annat håll. En av de saker hon ville förklara med detta är att ett område och dess byggnader från en tid till en annan kan befolkas av nya grupper av människor och fortfarande fungera som hem. När de judiska immigranterna slagit sig ner på andra håll lämnar de få spår efter sig, men de ger plats åt andra på samma resa.



Ett exempel på bevarad bebyggelse,
dessa hus tillhör den ursprungliga i New York

 Mycket av det som åstadkommits har blivit möjligt genom donationer från företag och privatpersoner. Jacqueline Kennedy-Onassis, var en viktig person i bevarandet av Grand Central- (oklart om hon bidrog med pengar), kulturpersonligheter och framgångsrika företagare är ofta bidragsgivare. Donationer är något som ger skattelättnader i USA och bättrar dessutom på eftermälet. Corporate Social Responsibility (CSR) är ju i ropet även här hemma. Likadant är det med finansieringsformer som förenar privat kapital med offentligt. OPS, brukar vi kalla det. Problemen uppstår när investeringen är stor och kostnaden för drift och underhåll inte långsiktigt kan bäras av dem som ursprungligen stod för fiolerna och ingen annan intäkt går att finna.

Roberta är en prisbelönt journalist, författare och ”crtitics”. Henne träffar vi igen på onsdag. Personer som hon visar stora likheter med människor man träffar hemma, som kan vara lite jobbiga, men svåra att bortse ifrån, eftersom det finns ett djup och ett genuint engagemang för saken (inte personen). När hon beskriver Robert Moses, arkitekten bakom den utveckling som höll på att helt och hållet höll på att rasera staden, ger även det associationer till företeelser på hemmaplan. Det är tydligt att det behövs ett starkare folkligt engagemang via de kanaler som finns för att påverka stadsbyggnad och utveckling i svenska kommuner, samtidigt måste transparensen öka i kommunernas arbete, inte minst för att minska risken för segdragna överklagandeprocesser. Politikens roll att ta ansvar för fattade beslut måste politikerna återta själva. Är det någon som känner igen sig i aktuella Kungsbacka-diskussioner är det säkert helt oavsiktligt.


I Bryant Park samspråkar Roberta Brandes Gratz med
Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh

 Mycket av mötena i Washington DC handlade om vad man gör för att stödja ”fattiga” och personer med lägre inkomst än genomsnittet till en bostad. Det går inte riktigt att jämföra Svenska förhållanden med dem som råder här, även om utmaningarna är likartade, när det gäller billiga bostäder och tak över huvudet för hemlösa. Man skiljer på public housing och vad man kallar för affordable housing. Svårt att översätta, men principen bakom det senare är att utifrån olika (låga) inkomstnivåer ordna nyproducerade, eller upprustade bostäder som kostar max. 30 % av inkomsten.

Bostäderna åstadkoms huvudsakligen genom att mark som ägs eller disponeras av stadens ”Department of Housing Preservation & Development” lämnas ut för olika exploatörer att lämna anbud på. Sättet att jobba liknar väldigt mycket det vi kallar ”aktiv markpolitik” med ”markansvisningstävlingar”. Bostäderna som åstadkoms lottas (?) ut till de i den aktuella inkomstgruppen som ansöker och bedöms uppfylla kraven. Dessa kan vara olika på så sätt att det kan röra sig om olika familjesammansättningar, inkomstnivåer, behov (funktionshinder, etc.), eller bostäder för äldre.

Kom ihåg, det handlar om riktade åtgärder gentemot människor med låga inkomster och syftet är att de ska komma i besittning av en bostad som de kan äga och påbörja en bostadskarriär med. Även i dessa sammanhang ser man helst att privat kapital (skattebefriade donationer)är med och bidrar. Public housing och de ovan beskrivna för människor med låga inkomster, står för hela 1/3 av utbudet i NYC, om jag förstått det hela rätt. NYC Department of Housing Preservation & Development är en av stadens myndigheter som även ansvarar för att alla fastigheter sköter sitt underhåll och inte förvaltar bostäder som är ohälsosamma och farliga för dem som bor där. Som en av de fyra medarbetarna vi träffade sade så är deras uppgift att (fritt översatt) ”arbeta för att motverka marknadskrafterna”. Ett häpnadsväckande uttalande kan man tycka, men intrycket är att de städer och delstater vi besökt tar ett stort ansvar för de fattigaste och att ganska stora mängder dollars riktas till stöd av olika slag. Men det är nog endast här i New York som man har som mål att ge alla hemlösa som vill, ett tak över huvudet.

Dagen avslutades med en lång och skön löprunda som man kan följa här.

Ola Johansson
Centerpartiet

Capitol Hill och NoMa, tradition och nytänkande

Vistelsden i Washington är över. Idag går resan via tåg mot New York City och i morgon är det fridag, vilket innebär att inget organiserat program finns under söndagen.
Med Saknska som värd fick vi träffa några exploatörer i området NoMa, som ligger nordost om Vita Huset och området runt Capitol Hill. Jonas Hafström, ambassadör i USA, just hemkommen från konventet i Charlotte, berättade lite om sina intryck därifrån. Allt som får oss att bättre förstå USA underlättar att också förstå allt annat vi ser och lär här.

Upprustningen av NoMa där Skanska i stora delar är inblandade och äger mark är en imponerande satsning. Kontor, kontor och kontor. En del bostäder och som de själva erkänner, för lite handel. Byggkranar resta i alla riktingar indikerar att byggkrisen är över. Området var tidigare ett ogästvänligt lagerområde och bangårdar till Union Station. En ny tunnelbanestation var det första som byggdes och därifrån har området utecklats. Det är svårt att tro i detta, som fortfarande är, bilens förlovade land. Cykeln tar mer och mer plats, trots att cykelbanor och gångvägar inte är helt lätta att ta sig fram på (jag sprang några kilometer även den här morgonen). Ett hyrcykelsystem (bilden) har blivit en stor succé och problemet är nu att hyrstationerna har för få platser.

NoMa (North of Massachusetts Avenue) har 45 000 daginnevånare och inom kort kommer här att bo 7000 personer. Man förstår att kontor och arbetsplatser är syftet, men strävan är att få ett område som lever dygnet runt. Arkitekturen är djärv, men ingenstans här i Washington är husen höga. Det är inga billiga bostäder i NoMa och i planerna finns inte, som på andra håll, någon ambition att skapa bostäder åt fattiga. Här bor och arbetar de med inkomster och utbildningsnivå över genomsnitt.

Capitolium är kongressens och senatens byggnader. Den fanns tidigt i nationens historia och byggdes i början av 1800-talet. Sedan dess har det byggts till i omgångar. Besöket där lade till ytterligare en viktig pusselbit att förstå USA. Som guiden ”Mike” sade så ”behöver man förstå slaveriet för att förstå USA” (fritt översatt). En nation som byggdes av slavägare har valt en svart president och det är en lång resa, som troligen inte nått sin ändstation. Rundvandringen omfattade ett oräkneligt antal statyer och byster, massvis med historiska målningar i tak och på väggar och en möjlighet att sitta ner i kongressledamöternas stolar i sessionssalen.

Den mycket generöse Daniel L Strodel (Chief Administative Officer) tog emot oss på sitt kontor. Daniel är en av de trehögsta tjänstemännen (ämbetsmän) i senat och kongress. Hans berättelse om villkoren att arbeta med politik var lärorik för oss och efter en kort guidning fick vi möjlighet att åka en bit med den lilla tunnelbanan som förbinder Capitoliums byggnader med varann. Inte många besökare får göra det.

Sluttampen på dagen, en utflykt på egen hand, först med buss och sedan en 5,5 km promenad runt Vita Huset och Washington-monumentet, obelisken via Reflecting pool (som inte reflekterade så mycket, istället flöt där en del gåsskit), runt National Wold War II monument upp till Lincoln Memorial. Landet byggdes sent, men det byggdes mäktigt, redan från början. Det är väl vad dessa byggnadsverk ska visa.

Ola Johansson
Centerpartiet

Ny dag och natt i Georgetown, Washington DC

Torsdag kväll framför hotellrummets TV medan presidenthustrun presenterar presidenten till tonerna av U2. Dags att sammanfatta dagen. Det är inte utan att man reflekterar lite över skillnaden mellan den show som pågår och den verklighet vi ser i praktisk handling under de studiebesök och möten vi har här i Washington DC.


Vi har rört oss från funktionshinderfrågor hos organisationen AAPD till ett stadsbyggnadsprojekt som genom att knyta an till allt det vatten som flyter genom staden också syftar till att se till så också de mindre bemedlade kan få tillgång till bostäder centralt, bara några stenkast från kongressen på Capitol Hill. Vandringen genom det gamla militära hamn- och varvsområdet påminde inte så lite som att röra sig efter Göteborgs Norra Älvstrand och se resterna av en epok bland nya bostäder, kontor och verksamheter.

Att koppla lokal näringslivsutveckling till samhällsbyggnaden är viktigt här. För mig är det lite svårt att förstå att byggandet av en arena för baseball är SÅ viktigt, men så verkar det vara. Det finns ett intressant sätt att räkna samman kostnaden för att köpa och äga sin bostad med vad det kostar att resa mellan bostaden och arbetet. Man blir förvånad hur mycket statliga medel som används här, men så är ju Washington DC ingen riktig delstat utan lyder direkt under staten, eftersom vi här finner såväl Vita Huset som kongressbyggnaden. Den här staden tillhör inte Maryland eller Virginia utan är sin egen, direkt underställd kongressen.

Det förefaller som Plan- och Bygglagen här ställer likartade krav på översikts- och detaljplaner som den gör hemma. Med de krav som ställs på gestaltning och anpassning till de ”gamla” kulturmiljöerna och att ta tillvara de gamla parkerna och trädgårdarna är det förvånande att det ändå byggs bostäder. Men det gör det och från att ha minskat befolkningen är nu Washington på väg uppåt. Det är fortfarande New York City som är etta i det mesta och det stör Washingtonborna. Ett område är Washington bättre på och det är cykling och hyrsystemet för cyklar. Även om kollektivtrafiken byggs ut hela tiden är det ändå mycket bilar och det beror antagligen på att det är billigt att köra bil. Införande av vägavgifter eller trängselskatter av något slag är det ingen som kommer att föreslå.

Som jag konstaterat tidigare är intresset för klimat, energi och hållbarhetsfrågor levande på den lokala nivån, liksom omsorgen för de fattiga. Det är långt ifrån den bild som förmedlas fån den nationella debatten, medan Barak Obama kommit halvvägs in i sitt tal. Det finns hopp för USA och det finns hopp för världen.

Ola Johansson
Centerpartiet

PS. Nu har Obama just pratat färdigt och som slutmelodi valde han "We take care of our own" med Bruce Springsteen. Från att ha börjat lite trevamde slutar det i ett crescendo. De är duktiga på sånt här.

Washington DC, första dagen

Öronpropparna som är avsedda att stänga ute ljudet från hotellrummets luftkonditionering är så effektiva att de även stänger ute ljudet från klockradion. Risken att försova sig är dock inte så stor för tidsskillnaden på 6 timmar mellan Kungsbacka och Washington DC sitter ännu i nu på andra besöksdagen av Civilutskottets studieresa till USA.

Under den första dagen och egentligen hela tiden fram till hemfärden från New York nästa fredag har den Svenska Ambassaden tänkt sig att bitarna ska falla på plats så vi 8 ledamöter får en någorlunda komplett bild av bostadsmarknad, planering och byggande här i USA, att ta med oss hem i det fortsatta arbetet.
Tidigt i går morse började dagen med en 8 km lång löprunda genom två delstater, Maryland, över floden Potomac till Virginia och sedan tillbaka till Maryland och stadsdelen Georgetown där hotellet ligger.

Presidentvalet och det pågående konventet i Charlotte (Demokraterna) präglar samtalet med de människor som deltar i programmet för att få oss att förstå det ”Amerikanska”. Genom att (åter) läsa Göran Rosenbergs ”Friare kan ingen vara” förstår man en del av detta, bland annat värdet av ”values”, religion, individens frihet och avogheten mot staten, det federala. Skiljelinjerna mellan de två partierna och inom dessa, är viktiga saker, nu när vi närmar oss själva valdagen. Men i båda de politiska lägren är utrikespolitiken lågt rankad och dessvärre ännu lägre rankad är internationell miljöpolitik, klimatfrågor och fattigdom.

En kontrast till det såg vi när vi under eftermiddagen igår gjorde ett studiebesök i Washington DC:s enda passivhus, under byggnad. Man blev inte imponerad. Däremot fascinerad och glad över att man även här anammar en utveckling som kommit långt i Europa och hemma. Byggarbetsplatsen var rörig och ostädad och det verkade inte sannolikt att huset när det är färdigt kommer att vara så effektivt som man tänker sig, när det gäller att stänga ute värmen (däri ligger skillnaden, medan vi vill stänga kylan ute och bevara värmen, är det tvärtom här, den 30-gradiga fuktiga värmen som ska hållas borta).

På min fråga vad det är som driver en utveckling där man vill bygga passivhus, fick jag svaret att miljö- och energifrågor är viktiga på lokal politisk nivå i District of Columbia. Det svaret gladde mig. Samma bild fick jag under kvällens middag hos ambassadörens hustru, Eva i residenset, dit ambassaden hade bjudit in tre (två kom) representanter för tankesmedjor av något slag, för att diskutera amerikans politik. Lokalt finns inte bara Demokrater och stockkonservativa Republikaner, utan flera olika partier, liberaler och gröna. Undrar om de någonsin kommer att få en framträdande roll i nationell politik. Tror inte det, för där handlar det bara om att ha ekonomiska resurser.

Det sociala byggandet hade stor plats under gårdagen. Dels var det passivhus vi såg avsett att ägas av familjer med en inkomst lägre än genomsnittet. Det byggdes med stöd av olika slag som syftade till att skapa hem för fattiga och även att stimulera ny teknik. Under besöket på den lokala myndigheten för planering och byggande fick vi höra mycket om vad som görs för att lyfta fattiga, segregerade områden med hjälp av bostäder, skolor och småskalig handel. Man fick intrycket att en aktiv markpolitik med det vi kallar för markanvisning i kombination med stödmedel av olika slag från staten (den federala nivån) varit ett framgångsrikt sätt att åstadkomma ”empowerment”, framförallt bland den svarta och hispanics i dessa utkanter av huvudstaden med 1 miljon invånare.

Ett annat avancerat men intressant samtal var över lunchen på den Svenska ambassaden ”House of Sweden”, med en Chefsekonom på finansinstitutet Freddie Mac om bolånekrisen, som varit och hur an idag försöker stabilisera marknaden och få fart på byggandet igen. Jätteintressant, men svårt att hänga med på Engelska. Vi gör så gott vi kan och pratsammast är ordföranden och ledaren för delegationen, Veronica Palm, tätt följd av mig själv. Det är roligt att lära sig och att ta chansen att ta för sig i diskussionen.

Ja detta som var avsett att bli en redogörelse klockslag för klockslag av vad som hände i går, onsdag, blev en sammanfattning av vad som rör sig i huvudet, här innan jag går ur sängen för att äta frukostmackan på rummet innan vi far vidare ut i staden, under ledning av Lennart och Ingrid från ambassaden för att träffa en organisation som arbetar med att förbättra möjligheterna för människor med funktionshinder.
Ola Johansson
Centerpartiet

PS. Eftersom internetanslutningen på hotellrummet har ungefär samma kapacitet som toalettstolen blev detta inlägg postat lite senare under dagen än det skrevs.

Studieresa till Washington DC och New York City

I morgon bitti kliver jag på tåget mot Köpenhamn och avfärd mot USA för en tio dagar lång studieresa med totalt 7 ledamöter och 2 tjänstemän från Riksdagens Civilutskott.

De som reser är samtliga intresserade av bostadspolitik och samhällsbyggnad. Programmet som innehåller en ledig heldag - söndag och en resdag - lördag (tåg från Washington till N.Y) är minst sagt välmatat.

Vi kommer att följa bostadförsörjningen och stadsbyggnaden, i två stora städer. Det handlar om funktionshinderfrågor, utveckling av handel, miljö och energi. Vi kommer att se många exempel på plats och givetvis som avslutning besöka byggprojekt, exempelvis Ground Zero, där byggföretaget SKANSKA verkar. Några av dessa platser har jag redan sett, när vi besökte New York i somras. Ett exempel är den fantastiska High Line Park som är en park - ett gångstråk, över två kilometer lång, byggd på en gammal järnvägsbro - högbana.

High Line Park, New York City

Höga hus som sagt, men också stora utmaningar. Att bygga hållbara megastäder är en överlevnadsfråga för vår planet, för hur gärna vi än vill något annat kommer dessa att fortsätta att växa.


Ola Johansson
Centerpartiet

Kulturfestival i full frihet



Ebbot Lundberg, Daniel Lemma och Magnus Carlsson

Med lördagens festival i gott minne ville jag bara skriva några rader om Kungsbacka och kulturen. Det är ju självklart svårt att i ett enda arrangemang under en dag få med alla aspekter på lokal kultur, ännu svårare att presentera den för innevånare i hela kommunen. Att Kungsbacka har ett varierat och levande kulturliv som inte bara är koncentrerat till centralorten - staden, tycker jag syntes i går, lördag. Sällan syns så många kamrater och bekanta från "hembygden i Förlanda, Idala och Gällinge" i stan som i lördags kväll. Säkert är det teatersällskapet Ebbe och musikgruppen Masur's medverkan som gör det. Jag kan såklart skriva om avslutningen med "stjärnorna" och affischnamnen, men lika gärna om de andra inslagen, av vilka jag missade flera, eftersom jag var ute och cyklade Bockstensturen i Varbergstrakten. Men det jag såg och hörde visar en imponerande bredd och kvalité. Medlemmarna i den Kulturella Byrån har ett kontaktnät som gör att de säkert kommer att kunna samla ett minst lika bra och mångsidigt program för alla åldrar och intressen om ett år igen.

Vill passa på att tacka kulturarbetare och eldsjälar som deltagit, den Kulturella Byrån och de som uppträtt i mer eller mindre framträdande roller. Nu är det säkert en del som efterlyser ett starkare engagemang från kommunens sida. Gärna ekonomiskt och moraliskt, men jag tror inte resultatet skulle bli lika bra om kommunen gick in för hårt. Däremot kan man undra var politiker och tjänstemän (med några lysande undantag) höll hus. Om man vill känna kulturlivet på pulsen och vara med där det händer något och där folk samlas så är det hit man ska komma. Det är ett rent nöje och inget som skall arvoderas och skickas särskilda kallelser till.

En festival som denna visar upp artister, skådespelare, dansare, filmare och bildkonstnärer för en publik. Att synas och bli känd gör så det går att komma ut till en större publik i kommundelarna och varför då inte i en av alla våra Bygdegårdar. Här finns både scener, plats och publik.

Ola Johansson
Centerpartiet


- Posted using BlogPress from my iPhone